Badabing

Har tillbringat varje avbrott i arbetet denna första dag efter semestern med att diskutera Sopranos med nyfrälst kollega, som just börjat på säsong 2. Det går att prata hur länge som helst om Sopranos. Allvarligt.

Vi är tämligen eniga om att vi båda skulle vilja vara Carmela, som lever det perfekta hemmafrulivet med obgränsad ekonomisk frihet och möjlighet att bara laga mat hela dagarna - och slippa städa och annat tråkigt (vi bortser i denna önskan givetvis från att hennes man är en mördare, utpressare och dessutom notoriskt otrogen, gärna med horor - hey det är ju Tony Soprano), men mest av allt är vi kanske rörande överens om magin, det perfekta soundtracket, de lysande skådespelarprestationerna och stämningen man så snabbt dras in i och stannar kvar i.

Som min kära kollega sade:
- Fan, när man går och lägger sig på kvällen efter ett par avsnitt känner man sig ju som en Soprano. Till och med att borsta tänderna känns coolt.