Kvällen efter sista dagen

Ensam. Efter en hel dag av koncentrerat motstånd mot tårar, mot överdrivna gester (men hur överdrivet hade det egentligen varit, jag är uppriktigt ledsen – jag känner uppriktig sorg) kan jag inte hålla dem stången längre. Jag sitter här i biblioteket, Martha Wainwright är
Far away och inga röster, inget leende stör mitt vemod. Tankarna leker fritt, minnena flimrar förbi och det finns ändå ingen mening med att försöka berätta eller förmedla.

Jag började på Sydsvenskan när jag var just fyllda 21. En självsäker, dryg, nedlåtande yngling förälskad i sin tid, i sin ungdom. Men charmig förstås, på det där råa sättet jag vet att min mamma inte gillar. Det var ett tillfälligt jobb, ett sätt att få åren att gå innan arbetslivet kunde börja på riktigt och jag satt på Ölcaféet större delen av veckan och diskuterade politik, böcker, film och musik. Ett tillfälligt jobb. Nu är jag snart 30.

När jag skulle skriva mitt avskedsmail idag visste jag inte riktigt vilken sjö jag skulle ösa ur. Skulle jag nämna specifika minnen? Skulle jag räkna upp några särskilda människor jag uppskattat och tyckt om, några av dem jag faktiskt älskat? Vad jag lärt mig, hur jag utvecklats? Det blev ett mellanting.
Som svar på det mail jag till slut skickade iväg fick jag av en av dem som stått mig närmast de senaste åren något som på det renaste sätt summerar vad allt gått ut på, varför jag känner mig ledsen, övergiven fastän det är jag som övergivit;

"Mitt liv har varit upp och ned till och från, men du har på något märkligt men samtidigt helt okomplicerat sätt fått tillvaron att vara lite ljusare och lite roligare."

Och det är precis det jag kommer att sakna. Så många människor i den där skyskrapan har fått mig att må bra, så många har funnits där, stöttat, benat ut och fått mig att skratta. Ett par av dem vet mer om mig än mina närmaste vänner, trots att vi aldrig umgåtts utanför jobbet.

Jag känner mig redo att gå vidare och vet att jag tagit rätt beslut, det var dags och det var tid, men när jag nu känner tårarna rinna längs kinderna vet jag också att det bildats ett tomrum som kommer att bli svårt att fylla. Nya kollegor har sina fördelar, men de kommer alltid att sakna min historia. En del av den jag är.

Den här kvällen ägnar jag åt att sakna, åt tomrummet och åt minnena. Jag ger den till dem som förtjänar det.
Jag är säker på att ni vet vem ni är.