Nej. Jag säger nej.

Om bara ett par dagar blir jag ensam. Ensam, övergiven, akterseglad. Strandsatt.
På egen hand ska jag vandra omkring i lägenheten och joddla bara för att få höra en mänsklig röst.
Men det är inte det att jag blir en sådan där avdankad kattkvinna som bara pratar med mig själv.
Inte heller att min älskade under samma veckor kommer att sitta i behaglig värme och smutta på några glas cava medan han betraktar familjen Ögonbryn och resten av människorna som kommer och går på Xampanyet.
Nej nej.
Han får jobba lite också.
Det är där min sko klämmer.
Han ska spela piano på spelningarna i Barcelona, med kontrabas, sax och trummor bakom sig och jag har hört det förut. Jag har hört Drunk on arrival, hört Grand Hotel, hört Tom Traubert's blues och Famous blue raincoat och jag lider - lider - av att inte få vara där igen. Men nu märker jag att han hade tänkt spela Blind Willie McTell också.
Måttet är rågat.
Allvarligt.
Ska jag sitta och pilla mig i naveln och titta ut på kala träd och trasiga gatlyktor, ska jag byta sand i kattlådan med en handduk för näsan, radera gamla telefonnummer på Anitan, skära den sista biten ost från en svettig skalk - istället för att lyssna på Blind Willie McTell?
Det finns villkor i livet som jag bara inte ställer upp på.