Hua

Helgen vecka 43 år 2007.
Kommer att gå till historien.
Så mycket njutning, så mycket intryck, så mycket att smaka på, bita i, låta sjunka in, sortera, paketera, lagra.

Nick Lowe i fredags var väldigt bra. Väldigt väldigt bra. Ensam, grånad engelsk gentleman med en röst så mjuk och ändå så genomträngande att det är helt omöjligt att inte lyssna. Han har humor också, Nick Lowe. Självklara melodier, insikt, närhet, distans. Det var verkligen grymt bra och om inte Lately I’ve let things slide är en av tidernas bästa låtar (en sådan lista blir rätt lång, det inser jag och vi ska inte gå in på det) så vet jag inte.

Do you remember Rick Astley?

He had a big fat hit that was ghastly

He said I’m never gonna give you up or let you down
Well I’m here to tell ya that Dick’s a clown
Though he was just a boy when he made that vow

I’d bet it all that he knows by now.

(ur All men are liars, en annan höjdpunkt)

Lördag: kötturné. Frys inhämtades i Abbekås för att kunna få plats med en kvarts oxe, som finstyckades och paketerades hos min mamma i Limhamn. Så fint kött har jag inte sett i livsmedelsbutikerna någonsin. Färs, bog, högrev, filé, ytterlår, rostbiff, ryggbiff, rulle och fransyska – allt av högsta klass, helt fritt från senor. Kniven bara gled igenom det råa köttet.
Sådan kan göra mig tårögd.

På kvällen August Strindbergs Fordringsägare på Victoriateatern. Strindberg hade vass penna. Vass hjärna, vass humor. Vass kvinnosyn. ”Du har ingen själ, det är bara en synvilla” beskriver en av de manliga karaktärerna sin före detta hustru. När hennes nuvarande man dör som följd av hennes svek, hans svaghet och oro, och kvinnan sörjer, gråter i förtvivlan, avslutar den före detta mannen pjäsen med "Hon älskar honom också. Stackars människa.". Ypperligt.

Nu räcker det väl med härligheter för en helg, tänker den avundsjuke. Men ack nej. Söndagen var kanske bäst av allt. Eller kanske, förresten. Den var det. För bättre lär det aldrig bli, någonsin, någonstans, på något sätt. Köpenhamn, höst, rusk och kalla vindar men inne på Puk var det som vanligt varmt, Kronesillen som vanligt superb, leverpastejen perfekt ljummen med rätt mängd leversmak och osten – osten – så lagrad att den smulades sönder och kletade ihop igen, frätte hål på gommen och brände hela vägen ner i magen. Med lite sky, lite rödlök och en fin Ålborg till. Hej paradis.

Lucinda Williams är min husgud, juvelen i mitt cd-skrin. Bob är ju Bob, kommer alltid att vara Bob och Bob är bäst, men Bob är också en annan tid och oavsett om han fortfarande gör skivor av yppersta klass – det gör han – så är Lucinda här och nu, nästan lika gammal men utan samma samhörighet i då. För mig. Trots ett fantastiskt nytt album i bagaget gjorde hon nästan ingenting från den skivan på Vega, men det var likväl ett pärlband av lysande låtar som spelades upp. Det var högt, det ringer i mitt huvud ännu men om jag så får tinnitus så vore det värt varenda sekund. I extranumren stod Lucinda med sin gitarr, hon ser coolare ut med gitarr än de flesta andra (det är något märkligt med Lucinda Williams utseende, hon är inte vacker – tvärtom – lite för makad, lite för trashigt fluffigt hår, men ändå kanske den snyggaste kvinnan jag sett) och jag skrek Come on för man kan inte missa att spela årets låt och hon tittade upp, log och sade att hon kände sig lite förvirrad, bytte gitarr och inledde – Come on. Minuterna som följde kan vara bland de bästa i mitt liv.

Mitt huvud värker av helgen idag, det är måndag. Utanför fönstret har regnet till slut kommit och ersatt den klarblå himlen, löven och färgerna har blåst bort från träden och jag har tre veckor kvar på mitt första riktiga jobb.

Mitt hjärta slår lite fortare än vanligt.

På söndag ska jag se Lucinda Williams igen.