Musik ska byggas utav glädje

Dags att ännu en gång ta igen lite av missad skivskörd. Det här med jämna flöden har aldrig tilltalat mig, varken på mitt jobb eller i det riktiga livet.

Jag har svårt numera att upptäcka nya artister eftersom ingen musiktidning eller musikredaktion tilltalar mig eller går att förlita sig på, så i min hög blir det idel kända ansikten:

Mark Olson: The Salvation Blues
Bruce Springsteen: Magic
Eliza Gilkyson: Your Town Tonight
Mary Gauthier: Between Daylight And Dark
Grand Drive: Everyone
Steve Earle: Washington Square Serenade
Joni Mitchell: Shine

Janne Adeen skrev om sin besvikelse på Steve Earles skiva trots ett lovande inledningsspår, men jag får efter en snabblyssning säga att jag nog tycker precis tvärtom. Borta är den bredbente, stele, monotone the Dukes-Steve och tillbaka är de akustiska gitarrerna och nyanserna.

Bruce Springsteen är jag för övrigt lite tveksam till, är detta en rockplatta? Jag gillar inte när Bruce rockar. Min Bruce är Nebraska-Bruce. Tom Joad-Bruce. Älskade, viskande, berättande-utan-att-dölja-orden-bakom-tingeltangel-och-bröl-Bruce.

I nästa startfält står följande och trampar oroligt, ivrigt hoppandes på en jokerplats i finalen:

Joe Henry: Civilians
Kelly Willis: Translated from Love
Bettye LaVette: The scene of the crime
Josh Ritter: The Historical Conquests Of Josh Ritter
Jim White: Transnormal skiperoo

Lyssnade för övrigt på Amy Winehouse igår. Jag är förmodligen den sista i världen som upptäcker det - men det är ju hur bra som helst (vid en första genomlyssning). Kräver uppföljning (Back to black kom ifjol, så du behöver inte anteckna inför Angels-förhandlingarna, käre bror).

UPPDATERING
Har nu förstått att Springsteen spelat in med E Street Band och petar därmed mr New Jersey till förmån för Jim White. Klart slut.