Obehagligt ofta och utan någon som helst logisk förklaring är det inte sällan jag får Barry Manilows Mandy och Leo Sayers When I need you på huvudet. Jag får söka för det här.
Man skriver för att det är kul eller för att man behöver, eller helt enkelt för att upprätthålla någon sorts illusion om att man inte kastat bort alltsammans. Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken min sanning är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar