Hemma

Hösten är onekligen här, den kyliga luften slog oss i ansiktet när vi landade på Kastrup igår kväll. Min pappa hade lovat bot och bättring till denna min första arbetsdag men när jag uttryckte min besvikelse var det enkla svaret; Om du inte tycker det är bättre väder i dag, så beror det uteslutande på att du inte har en aning om vilket väder det var i går...

Så det är väl så ni har haft det då.

Själv har jag huvudet fullt av ett virrvarr i starka färger, varm luft, doft från avgas, smaken av clara (öl blandat med schweppes citron) på ett torg i välkommen skugga, av glas efter glas bubblande cava vid hörnbordet på ett högljutt Xampanyet, musslor i vin och grädde, fisk, kyckling och färska örter på pation där grannfrun stängde sitt fönster varje gång någon tände en cigarett. Jag tänker på ett språk jag alls inte behärskar och konversationerna i tysthet med mig själv innehåller bara enstaka ord som si, jamón, cuarenta y dos och perfecto.

När jag blundar ser jag lilla Noras mun formandes ett ljud av rusande motorer, när jag tittar förstrött bort från skärmen och försvinner en stund är det för att jag redan saknar de jag älskar men inte kommer att träffa på flera månader.

Barcelona är inte längre en turistresa, vi insuper ingen kultur och besöker inga historiska platser. Att åka till Barcelona är att åka till ett annat liv, ett lugnare liv, ett liv utan tider och måsten, med böcker och promenader och närhet.

Det är lätt att sakna. De är lätta att sakna.

Ett konstaterande som i alla fall för tillfället får utgöra min rapport från en fin vecka i Katalonien.