... och när vi ändå är inne på Mustafa Can är det förstås aldrig fel att läsa hans prisbelönta reportage om Sverigedemokraterna efter valet 2002. Nu kanske mer än någonsin.
Man skriver för att det är kul eller för att man behöver, eller helt enkelt för att upprätthålla någon sorts illusion om att man inte kastat bort alltsammans. Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken min sanning är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar