Efter att ha tillbringat två och en halv timme smygsnyftande på flyget hem och ett par timmar storgråtande, avverkande en halv toalettrulle snorpapper innan jag somnade i går kväll kan jag inte annat än varmt rekommendera Mustafa Cans vackra kärleksförklaring och sorgearbete om sin mor Güllü. Hennes levnadshistoria, hennes uppoffring för sina barn och Mustafa Cans egen skam kring sitt beteende i tonåren, när han skämdes över att ha en mamma som inte var som alla andra i en ålder när man inget annat vill än att passa in är så stark och gripande att det bara inte går att värja sig. Språket är inte stort, inte svulstigt och poetiskt - men nära, försiktigt och känsligt.Boken är också en talande skildring av livet som flykting, om att drömma sig tillbaka till den omgivning där man var en naturlig del - men ändå veta att valet var rätt, att barnen rotat sig i det nya landet och getts möjlighet till en annan framtid. Mustafa Can lyckas ge en komplex bild; av kärlek och skam, lycka och sorg, död och liv - som både fyller mig med kraft och dränerar mig helt.
Mina ögon är igenmurade som om jag inte sovit en minut i natt, men det är värt varenda liten gliring jag oundvikligen kommer att få utstå.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar