Bokslut

Så, vad säger ni? Ska vi göra en liten lista över de sorgligt få böckerna som blivit lästa? Visst ska vi det! Snart är det nytt år, skynda skynda!

Bästa böckerna 2008:
1. Julian Barnes: Arthur & George
2. Truman Capote: Med kallt blod
3. Bodil Malmsten: Kom och hälsa på mig om tusen år
4. Marguerite Duras: Smärtan
5. Åsa Linderborg: Mig äger ingen
6. Märta Tikkanen: Två
7. Katia Wagner: Alexandramannen
8. Johan Theorin: Skumtimmen
9. Mats Olsson: En pinne i skogen
10. Plura Jonsson: Resa genom ensamheten

Just utanför topp 10, i rangordning:
Bill Buford: Bland huliganerna, Bodil Malmsten: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro, Hanne-Vibeke Holst: Kungamordet, Petter Karlsson: Min pappa hette Stikkan, Theodor Kallifatides: Kärleken, Håkan Nesser: Människa utan hund.

Heja Eslöv!

Som de som känner mig förstår är denna tid på året som en porrfilm (utan förnedringsdelen) för en sådan som jag. Listor som summerar, listor om vad som kommer, tillbakablickar på det goda, planer för det ännu godare. Det vattnas i munnen bara jag tänker på det.

Tillbakablickar väntar jag lite med, det här året känns ännu lite för stort, lite för komplicerat. Jag är inte riktigt säker på var gränsen går mellan det privata och det öppna här, det är inte bara mig det rör. Å andra sidan känns det meningslöst att arkivera de senaste tolv månaderna utan att ge hela bilden. Men jag väntar, som sagt. Om nu något blir sagt alls.

Lättare då att se framåt.

Inför 2007 lämnade jag en lång lista över nyårslöften och jag ler för mig själv när jag inser att jag trots allt infriat en del. På två år vi lyckats köpa en espressomaskin. Och använt stekgrytan. Och... nej, det var nog allt. Men men, nya friska tag 2009 - ett år som bara kan bli bättre än det som just passerat, även om det inte saknats ljusglimtar.

Jag vill varna känsliga personer för starka scener och konstaterar samtidigt att jag varken kommer att begränsa mig eller vara särskilt realistisk, ty den typen av planer är alltför trista. Storvulet ska det vara!

Mat, vikt och form
Frukost: bör ätas. Från och med snart.
Lunch: medhavt mestadels, annars sallad. Punkt slut.
Middag: njae, det känns bra redan. Vi lagar mycket mat, vi lagar god mat och några planer på GI eller annat tjafs har jag inte denna gång.
Dryck: vatten måste jag bli bättre på, dricker alldeles för lite. Den där flaskan jag tog med till jobbet för att kunna mäta att jag säkert drack den obligatoriska litern har dammat igen. Men det var en god idé som bör återupplivas.
Övrigt: frukt, för tusan! Och grönsaker. Vi är så otroligt dåliga på det, jag och R. Bättring utlovas. Dessutom ska vi – fanfar här för medelåldern – börja veckohandla. Vi har smygstartat. Det blir inget annat framöver, fy för dålig och dyr mat som ger sena middagar!
Just det – sedan ska jag ju börja baka mer bröd nu också ju. Av alla slag. Framför allt surdeg. Utan tillsatser av något som börjar på E.

Träning: vågar man verkligen skriva något om detta? Åh, alla dessa löften kring träning... Men, vad tusan. Jag är väldigt trött på slappa armar och dallriga magar (jag varnade ju för starka scener). Så Paolos kvart om dagen under våren, löpning under senvår och sommar - 2009 blir året då det händer!

Läsning
Efter ett alldeles lysande 2007 har 2008 varit något sämre läsningsmässigt. Färre böcker och inte samma toppar som föregående år. Totalt har jag läst 17 böcker i år, det är förstås alldeles för lite – en var tredje vecka bara. Nej, minst två i månaden är kravet för ett anständigt liv. Plus lite noggrannare bläddring i Fokus. Mina andra prenumerationer Offside och Lantliv sköter jag med den äran. Men är lite sugen på Filter också? Hm.

Musik
Skivor: Spotify har ju öppnat dörrarna till ett år där det faktiskt går att hänga med. Sedan jag tappat förtroendet för i stort sett alla aktiva musikjournalister (vad kan jag säga? Jag är varken en r’n’b- eller Håkan Hellström-tjej) försvann någonstans också det brinnande intresset för att hela tiden hitta något nytt, något fantastiskt man aldrig hört förr. Det har blivit många säkra kort. Jag tycker recensenterna idag känns lite urskillningslösa, det hyllas och sågas lite väl enkelt. Då tappar det också i trovärdighet. Med Spotify kan man snabbt bilda sin egen uppfattning om vad som är köpvärt utan något som helst klydd. Och tipsa varandra genom att byta spellistor. Jag ser mycket ljust på framtiden.
Live: det var ett par år sedan jag gav upp hoppet om att någonsin ha samma driv som i tjugoårsåldern. Då gick jag på allt, allt var nytt och allt var prisvärt. Idag vill jag ha bättre förutsättningar för att kvällen ska bli lyckad för att jag ska ge mig ut. Säkra kort här också, alltså. Det lär förbli så. Men med både Bob Hund och Bob Dylan redan klara i kalendern lär 2009 trots allt bli bättre än 2008.

Film
2007 var ett stort bokår och ett stort bioår. Jag älskar att gå på bio. Men i år har det bara blivit ett fåtal besök och inget särskilt minnesvärt, även om både Sex and the city (med tjejkompisar och påföljande cosmopolitan) och Vicky Cristina Barcelona var sevärda. Den riktigt berörande filmen har dock saknats, vilket förmodligen har mer med min bristande närvaro att göra än skralt utbud. Jag vill verkligen gå ofta på bio, det är bland det mest avslappnande och medryckande jag vet. Skärpning här alltså. Tillbaka till gamla goda vanor.

Övrigt
Förr, när jag var yngre och därför alltså ung, definierade jag människor efter deras smak i musik, film och böcker – förutom de politiska åsikterna då. Det gör jag inte nu längre. Fy, så tramsigt och trångsynt. Nej, nu dömer jag människor efter vad de äter. Och läser. Och ser. Och tycker. Gud, det kan inte vara lätt att vara nära mig. I alla fall så har mat och kärleken till både ätandet och tillagningen blivit en viktig del av min identitet (och därför automatiskt också andras, det är inte rättvist jag vet). Vi lagar mycket mat hemma och i år har jag dessutom lyckats göra en hel del inläggningar, sylt och likörer. Kyl och frys är fulla av sommarens och höstens härligheter, att ta fram och njuta av under årets första, bistra månader. Vi har varit mycket mer i Tjörnarp i år och det är en trend som kommer att hålla i sig. Jag älskar att vara i Tjörnarp, jag drömmer om att göra vid huset och vara där hela somrar, men vågar inte riktigt tänka på att det en dag kanske inte ens finns i familjens ägo. 2009 kan jag i alla fall lova ännu fler besök och ännu fler utgjutelser om landsbygdens alla smultronställen och vad de gör med min själ.

Så – fram för 2009, året då det omöjliga tappar sitt o!

Julen 2008

Så var man ute på andra sidan - och nu vill jag helst inte ens se åt griskött på ett par månader. Dignande julbord och ljuva drycker slank ner i en aldrig upphörande ström under julaftonen och lade ett lock i min mage så benhårt att det idag blev en sallad till lunch. Ytterst urbant, på alla sätt - med asiatisk touch förstås och äten med pinnar ur pappkartong sittandes vid skrivbordet. Stressat, karriäristiskt, nyttigt - helrätt.

Men julen var förstås så mycket mer än de traditionella rätterna.
Det har blivit en hel massa annan mat också.

Julbordet med kontoret, som på intet sätt egentligen var ett julbord, radade upp tartar på lax och avokado (smaksatt med lime, chili och thai-basilika och serverat med limesoya och wasabi), lätthalstrad tonfisk med grönsallad i syrlig sesamdressing och lime-teriyakisås - och slutligen en superb dessert där Valrhona-choklad gjorts på tre olika sätt (tårtbit, mousse och kräm). Ypperligt gott - och hade inte hela Höllviken/Borgarskolan paraderat in och tagit över stället hade inte heller stämningen lämnat något i övrigt att önska...

På juldagen bjöds det traditionsenligt på middag hos min mamma, som detta år skippat kalkonen och istället gjort den möraste av hjortstekar (jagat av bekant - ekologiskt så det förslår), med de klassiska tillbehören kokt potatis, sås, brysselkål och rödkål. Min mamma gör jordens godaste såser. Ärligt.

I övrigt var det ölstinnt på juldagen, pizzafyllt på annandagen och tillbakalutat resterande ledighet, innan jag med ett skutt påbörjade en ny arbetsvecka i morse. All min kärlek till tidiga morgnar och ringade väckarklockor!

Julklappar då? Joråsåatt. En hel massa böcker som vi lär återkomma till, biljett till Bob Hund på KB i april (det blir helt klart en Bob-vår 2009), efterlängtade bidrag till soffa, en hel hög gamla diabilder från min födsel och tidigaste barndom som pappa digitaliserat, köksgrejor, ostbok - och från min älskade R. Jan Hedhs bok om brödbakning. Jag misstänker drömmande baktankar (den var go' den dö...) med denna gåva men friar hellre än fäller och tänker låta Kenwood-maskinen gå varm nästa år. Åter till detta när det blir dags för nyårslöften.

Sådär. En koncis, kärnfull sammanfattning av senaste veckan - låt oss nu dra igång livet igen. Eller bör man fira nyår först?

God Jul

Mycket skrivet blir det inte och inte mycket läst heller. Julen är hektisk.
Men nu lutar jag mig tillbaka, värmer min egen glögg och tittar på granens skimrande kulor här i Abbekås, medan lilla N. sjunger Lille katt så att det ekar mot väggarna.
God Jul allihop!
Så hörs vi sedan.

När elden har slocknat

Min farmor är gammal. Hon har varit gammal sedan jag var liten, men då var hon gammal liksom alla var gamla utanför dagisklassen.
Så länge jag kan minnas har min farmor varit det lysande exemplet på hur man kan vara gammal med styrka, med pondus och med kärleksfull erfarenhet, snarare än med svaghet. Hennes ben har blivit knickigare, hennes rörelser långsammare – men i ögonen har det brunnit en eld och i mungipan ett skratt.
Nu har jag börjat mitt sorgearbete, trots att ingen kan veta när slutet kommer. Kanske dröjer det många år. Kanske några dagar, timmar. Minuter.
Elden har brunnit ut.
Det går i vågor, det gör ofta det hos människor som närmar sig de hundra. Bra dagar och dåliga dagar, dagar av tacksamhet och dagar av trötthet. Men dagarna av trötthet tycks bli längre och längre. Skrattet i mungipan har blivit en rynka blott.
Det senaste halvåret har det gått väldigt fort. Farmor är inte längre den farmor jag kommer att minnas, hon har gett upp, hon väntar. Bistra bilder - ibland förstärkta, ibland sanna och ibland påhittade – fyller hennes huvud och hindrar henne från att somna. Ändå sover hon mer eller mindre hela tiden, med ena ögat halvt på sin vakt. Det är svårt för oss runtomkring, vi hänger inte riktigt med trots att vi förstås vetat att det förr eller senare skulle hända. Ibland vill vi ruska om henne, ibland vill vi skälla på henne, ibland vill vi stoppa om henne och stryka henne på kinden, släppa taget. Skydda henne. Och oss.
Det känns konstigt och orättvist att min egen högsta önskan vore en kropp som bara behöver tre timmars sömn, en kropp som gav mig förutsättningar att utnyttja dygnets fåtaliga timmar till det yttersta – när farmor å sin sida stirrar in i väggen eller på skenet från tv:n och önskar det motsatta. För henne är dygnet för långt. Tiden för långsam. Hur blev det så?
Jag har svårt att hitta den rätta balansen mellan att tro och hoppas, eller målet för min längtan. Jag hoppas att farmor fick leva förevigt, men jag vill vrida tillbaka tiden till den farmor som förut var. Jag älskar henne som hon är men önskar henne mer.
För mig är hon odödlig.
Men även odödliga blir till slut för svaga för att vilja.

Måndag, lunch

Sysslolös, rastlös vandrade jag omkring under lunchen och frös. Gick in i bokhandeln, bläddrade i böcker, ville köpa men väntar på pocketutgåvorna. Skrattade till när en ung man gick förbi och förklarade för sin kompis att Gomorra "handlar om den italienska maffian, mest den i Nepal".
Etta på försäljningslistan låg Liza Marklund.
Skakade på huvudet, uppgivet.
Tänkte att det förvisso ligger en hög böcker i väntan på läsning både ovanför sängen och i bibliotekshyllorna, men det skadar ändå inte att fylla på. Aktade mig för dem jag önskar i julklapp.
Och köpte istället Låt den rätte komma in (John Ajvide Lindqvist), Kärleken (Theodor Kallifatides) och Dårskaper i Brooklyn (Paul Auster).
Så gick en halvtimme och jag var tillbaka vid skrivbordet igen.

Två, ett, uppe och nere

Efter en helg full av julmat, vänner, familj och två av världens sötaste ungar springandes fram och tillbaka i vår hall, kastandes en boll på varandra, tavlor, tomtar och oss – hämtade jag andan i ett långt, varmt bad som varade i uppemot två timmar. Det var tyst sånär som på två försiktigt tassande katter och en och annan droppe som föll från kranen ner i mitt stekheta badvatten.

Jag läste ut Märta Tikkanens Två.

Förra året var det Joan Didion som tog över hela min tankeverksamhet med sin bok om den avlidne maken John Gregory Dunne och sorgearbetet efter ett långt, lyckligt konstnärsäktenskap. Den boken var vacker, den var som bomull för själen och samtidigt en inspiration. Det var kärlek utan gränser, utan taggtråd.

På så sätt skiljer sig Ett år av magiskt tänkande milsvitt från Två. Paret Tikkanens äktenskap var knappast lent, där fanns alkoholmissbruk, könsrollsproblematik och narcissism - men någonstans mitt i allt fanns också en kärlek så stark att den varade tills Henrik Tikkanen slutligen dog, 59 år gammal, i cancer. Två skildrar allt detta, naket och ärligt – både avgrunderna och den rena luften högst upp på berget.

Att leva med en konstnär är inte som vilket äktenskap som helst. Det finns en dynamik, en problematik och ett sätt att vara som i varje fall inte jag kan översätta till något annat. I spåren av skapandet och den ständigt pågående processen i huvudet på dem som fötts till detta, kommer utmaningar som inte går att känna igen förrän man själv varit nära. Jag läser och känner igen delar och känslor, kanske är det därför dessa två böcker berört mig så starkt. Det är svårt att förklara och prata om det med vem som helst, det är svårt att få perspektiv när man knappt har en utgångspunkt själv. Att läsa Ett år av magiskt tänkande och Två är som att prata med vänner, genom hela spektrat från ojämförlig lycka till de svartaste av sorger – även om väldigt mycket skiljer såväl Tikkanens som Didions situation från min.

Jag imponeras av Märta Tikkanens kärlek till maken, trots att jag på sitt sätt kan förstå den väl. Det är vackert, inte uppgivet - starkt och inte fegt. Hon sammanfattar det bäst själv när hon avslutar sin bok med

Jag saknar honom ofta.
Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.

Kärlek är aldrig enkel, inte ens när den verkar fulländad. Jag lutar mig mot ett skyddsnät av värme och känner R:s trygga armar runt mig, jag vet att vi är två, att vi är ett. Jag vet att vi kommer att falla, men också att vi klättrar upp. Inte för ett ögonblick skulle jag vilja ha det annorlunda.

Våra öden är sammanflätade, framtiden bestämmer vi själva över.
Kanske är det just i detta kärlekens kärna finns.

Kort igen

Av förklarliga skäl finns inte mycket tid att tänka igenom såhär två veckor innan jul, de stora filosofierna får ställa sig på vänt.
Det blir snabba reflektioner på bloggen ett tag framöver.

Att Andrée Jeglertz tar över Djurgården är ganska intressant, men knappast ett unikt steg. Uffe Larsson tog ju cupguld med MFF:s damer innan han tog steget över till TFF:s herrar och förde dem upp i Allsvenskan. Jag vet att Uffe då pratade om att skillnaden mellan att träna damer och herrar enkelt sagt låg i att man var tvungen att motivera övningar mer för kvinnor, i meningen att det måste vara genomtänkt. Män beordrade man bara, ingen ifrågasatte. Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men har Andrée Jeglertz tränat Sveriges bästa damlag i fem säsonger så vet han nog mycket väl hur man hanterar stora egon och får olika spelartyper att dra åt samma håll - och fotbollskunskapen är ju densamma oavsett kön. Dessutom har Jeglertz spelat på hög nivå själv. Nej, valet av Jeglertz finner jag ingen svårighet i att förstå och tycker inte att det borde bli så omdiskuterat - men varför tar Djurgården tillbaka Zoran Lukic? Han har ju inte lyckats någonstans efter förra sejouren? Märkligt.

Det här med att dela med sig av spellistor på Spotify är helt enormt. Jag fyller annars sysslolösa dagar på jobbet med att gå igenom alla låtar som sveper in från olika bloggar och kommentarer - en ocean av möjligheter som kommer att förändra musiklyssnandet i grunden. Sanna mina ord. Det jag lyssnar på just nu syns i listen till höger.

Årslistorna börjar så smått droppa in lite överallt och själv tar jag som vanligt ett svanhopp rakt ner och botaniserar fritt. Listor och sammanfattningar tillhör som bekant mina favoritsysselsättningar. Vad det gäller mina egna listor så försöker jag förtvivlat ta igen vad jag missat under årets första elva månader. Det går sådär.

När jag gick och lade mig igår doftade köket av nybakat bröd, på tungan dröjde sig en förnimmelse av den avsmakade julsnapsen kvar och utanför fönstret föll snöflingor sakta genom gatlyktornas sken.
Imorse regnade det tungt mot den långt neddragna mössan när jag satte mig på cykeln för att ta mig till jobbet.
Det är väl som det brukar, antar jag.

Rapport om allt och inget

Mitt i alla julfixerier och trots en begynnande förkylning jag knuffade bort med bestämda krafter och blott känner milda följder av, njuter jag för tillfället av en så kallad medgångsvåg. Kulturellt. 2008 har varit ett jobbigt år på många sätt och jag tappade någonstans mitt i allt kraften att ta in, lusten att känna.
Men mer om det senare.

Nu är hursomhelst inspirationen tillbaka, Två går framåt med intressanta steg, Spotify öppnar nya dörrar till musiklyssnandet och jag lägger till låtlista efter låtlista från kända och okända människor, vars gemensamma nämnare är att de finner det mödan och tiden värt att sätta samman en lista överhuvudtaget. Älskvärt, på alla sätt och vis.

I förra veckan såg jag äntligen Woody Allens Vicky Cristina Barcelona och, nej, visst, såklart inte i närheten av Manhattan eller Annie Hall, men underhållande, rolig och med en briljant Penélope Cruz (som jag varit småförälskad i sedan Att återvända) i en av huvudrollerna. Man kan diskutera den klichéartade bilden av träiga amerikaner (business-pojkvännen är onyanserad) kontra eldiga, kulturella européer, men jag köper det och jag köper att staden Barcelona gick in med pengar i projektet - till full valuta - jag köper berättarrösten och jag köper i alla väder Javier Bardem, den strålande och för all del inte så osexiga Javier Bardem. Vicky Cristina Barcelona kommer att stå i min dvd-hylla i framtiden, ett gott betyg.

Och så Bob Dylan då. Denne gigant. På väg till Sverige men ingen brådska i familjen Lindgren att köpa biljetter för inte säljer väl Bob ut Malmö Arena hur snabbt som helst? Det visar sig dock att gemene man tydligen gott och skaffat sig smak såhär i reklamavbrottet mellan Idol och Melodifestivalen, vi hann med andan i halsen precis boka plats. Så nu spelas det Bob i huset, Bob i lurarna och Bob i datorn, spellistan i Spotify ser ni i föregående inlägg. Mats Weman har nedräkning för sin fru och alla bloggläsare, en adventskalender att älska förstås.

Igår såg vi TV4:s EM-krönika och tårarna rann i vanlig ordning nedför kinden medan rösten stockade sig vid minsta konstaterande. R. har svårt att vänja sig, han ler i mjugg när jag under en knapp timme inte kan prata för att Turkiet vänt 0-2 mo Tjeckien, Ivan Klasnic gjort mål mot Polen eller Buffon räddat Adrian Mutus straff. För att inte tala om när Zlatan gjort 1-0 mot Grekland. Dessa glädjescener, jag kan inte värja mig, det bara blir så - vem kan vara oberörd? Inte jag och inte nu.

En sakta krypande trygghet börjar smyga sig på, det är en välkommen känsla. Ett liv där sådant som är viktigt men inte livsavgörande får ta plats, får ta över. De verkligt svåra tiderna härdar en möjligen. Men det är tiden däremellan som utvecklar.

Utvecklar och förstorar.

This is for all you lovers out there

Okej, nu har jag två inbjudningar till Spotify att dela ut. Någon som är intresserad?

Ni som redan har tillgång kan njuta av denna ljuvlighet, uppladdningen har börjat.

Vardagsbekymmer

Kunde inte lägga ifrån mig Märta Tikkanens Två igår, somnade alldeles försent. En förkylning tornar därmed upp sig i halsen.
Och det kan jag säga, att det har jag inte tid med.

100 år

Idag skulle min farfar ha fyllt 100 år.
Men han dog innan jag tagit mina första steg, han dog innan mitt minne började fungera.
Jag vet inte vem han var.
Tusen och en gånger har jag försökt skapa en bild av den enda av mina mor- och farföräldrar jag aldrig fick lära känna. På fotografier ser jag att han var lik min pappa, eller tvärtom. Vad jag förstår finns det också en del likheter i deras sätt att vara. Men det är suddiga bilder som målas upp, oavsett vem jag frågar. Min pappa mumlar bara, jag kan faktiskt inte minnas att han någonsin egentligen svarat när jag ställt frågan.
Vem var min farfar?
Gösta Malmström var badmästare i Malmö, han föddes 1908 och dog 1979. Han var i perioder sjuklig, låg en lång tid på Orup men när jag ser på de svartvita bilderna i farmors ramar ser han stark ut. Han ser ut att vara en man att lita på.
Jag har försökt fråga farmor också - vem var mannen du älskade, som du sörjde och saknade? Han var snäll, säger hon. Vi hade det bra.
Suddig, bilden är så suddig.
Det har återberättats för mig att farfar så gärna ville hinna med att se mig gå innan han dog och vi var på sjukhuset precis i slutet, mamma hjälpte mig att ta några stapplande steg där på hans säng, han somnade in strax efter det.
Det kan ögonblicksvis sticka till i mig att någon älskat mig så högt, brytt sig så mycket, känt en sådan stolthet över mig - utan att jag har något att ge tillbaka. Jag fick aldrig chansen att göra det.
Etthundra år, tänk farfar.
Tänk om du fått uppleva det.
Tänk om jag kunnat sluta dig i min famn och säga att jag älskar dig också.
Jag får göra så gott jag kan med de medel jag har.
Grattis på födelsedagen, farfar.
Du har din egen plats i mitt hjärta.

Oj

Jag surfade in på tidningsbutiken.se för att leta efter någon bra tidning att ge i julklapp och förutom förvåningen över det enorma utbudet (herregud så många tidskrifter och magasin det finns), så utbrast jag genast i ett skrattblandat gråt när länkarna livsstil - kvinna och livsstil - man ledde mig in på följande uppdelning (ett urval):

Kvinna - Aktiva Skolföräldrar, Allt om Bröllop, Amelia, Amelia Brud & Bröllop, Amelia Jul, Amelia Sommar, Cardmaking & Papercraft, Cosmopolitan, Damernas Värld, Dolls House & Miniature Scene, Elle, Entertainment Weekly, Existera, Family Living, Glamour, Hemtrevligt, Hennes, Hänt Bild, Icakuriren, Knitting, Mama, Oprah Magazine, PS! Personlig Utveckling & Psykologi, Scrapbook Inspirations, Veckans NU, Veckorevyn, World of Cross Stitching och Vårt Nya Bad.

Man - Bon, Café, Din Teknik, M3, Man, Moore, Playboy, Poker Magazine, Scandinavian Tattoo Magazine och Slitz.

Kvinnor tycks för det första läsa fler tidningar, men också finna nöje i att sticka, brodera, samla på dockhus, satsa på barnen, hänga med i skvallervärlden, mysa till hemmet, köpa mat, utveckla sig som person och - mer än något annat - planera för det mest storslagna bröllop som står att finna.
Män, å andra sidan, grottar hellre ner sig i lättklädda kvinnor, tatueringar, teknikprylar och poker.

Så, min älskade R, nu är det du som ser till att köpa garn och sytråd till mig i julklapp - här får ingen tid gå till spillo!

Vellinge kommun - där friheten är lite större

Tusen och en gånger har jag dramatiskt utbrustit i ett aldrig mer Vellinge kommun. Jag har skrattat bittert åt inskränktheten, fräst åt självgodheten, kastat pil på den skimrande paradisbubbla näset utmålats som. Mina föräldrar har nog en och annan gång känt sig sårade - här försöker man skapa bästa möjliga förutsättningar för sina barn och sedan får man bara skit tillbaka, liksom. Men Höllviken, den lilla by med storhetsvansinne som jag växte upp i, är ingen drömvärld. Det är förstås heller inget helvete. Bara en vanlig, trångsynt sovort som det finns tusentals av över hela landet, en boplats vid ett hav för folk som har råd, för dem som sökt ett utopia och med obrottslig lokalpatriotism tror sig ha funnit det.

Men såklart, förutom allt annat. Flyktingfrågan. Alltid närvarande, alltid i botten.
Det är bedrövligt, pinsamt och fruktansvärt att en välmående kommun som Vellinge inte tar emot några flyktingar alls. Inställningen bland invånarna är orubblig - inte en chans att man tillåter det i denna lilla marsipanvärld.

Fullmäktigepolitikern Anders Alkewall (kd) krävde våren 2007 att man skulle undersöka möjligheten att ta emot 2-3 ensamkommande flyktingbarn. Nu tvingas han avgå efter ett och ett halvt års trakasserier och hot.

Vi tar det igen.

Undersöka
Möjligheten.
Att hjälpa.
2-3.
Ensamkommande.
Barn.

Okej, igen.

2-3.
Barn.

I Vellinge kommun så upprörande att Alkewall hotats via e-post, fått filmer med misshandelsfrekvenser skickade till sig och sett familjens bilar saboteras vid ett flertal tillfällen.

Jag finner inga ord längre.
Det finns inget mer att säga.

Aldrig mer Vellinge kommun.

Istället för förbud - förvirring

Janne Gradvall har, apropå Ipred, skrivit en intressant krönika om fildelning som nu ligger på hans hemsida. Omdiskuterad, förstås, men med stora poänger.

Grisen har kommit

Okej, det är tur att vi har två frysar.
De är nämligen sprängfyllda.
Idag hämtade vi julagrisen, som förstås är så mycket mer än just julagris.
Nu trängs kotletter, grishals, fläsklägg, sidfläsk, bogbitar, soppben, fläskfilé, revben, stekfläsk och späck med kåldolmar, majskolvar, rabarber, rårörda hallon, frukostbullar, persilja, kräftor, kantareller, kanelbullar och kräftskal med lammstek, lammkotletter, lammgrytbitar och lammrevben, samt det som återstår av nötleveransen i höstas; bog, högrev, ryggbiff, oxlägg och entrecote.
Inte en smula till får vi in.
Det bästa av allt?
Allt är plockat i Tjörnarp, ekologiskt närodlat eller uppfött och slaktat enligt samma regler.
Det är jag stolt över.

Tankar från landet

Tjörnarp igen. Det är kallt, kallare än i sta’n – men utan den råa fuktighet som blåser in från havet. Tystnaden är kompakt, jag vänjer mig aldrig riktigt vid den. Blir alltid lika överraskad. När det börjar regna här så märker man inte det genom att känna en droppe på kinden, man hör det landa mot gräset och löven. Vattnet i bäcken står högt nu på vintern, ljudet av den når ändå upp till huset.
I stugan är det nästan lika kallt som ute. Vi värmer ett rum och håller oss där, sätter elementet på full styrka och eldar i kaminen. Efter ett tag går det att vara i de andra rummen också, när man vant sig.
Jag har svårt att bestämma mig för när jag tycker bäst om att vara i Tjörnarp. Våren är underbar med den höga luften och doften av jord, alla förhoppningar inför sommaren, när odlingar ska förberedas och planer görs upp. Jag gillar ju planer, som bekant. På sommaren är det grönt, så otroligt grönt och jag kan inte se mig mätt på bär som blir allt rödare, grödor som blir allt större. Kattungarna som vi aldrig vet var de hör hemma springer över köksbacken och gömmer sig i gräset, korna betar utanför fönstret. Det är själva sinnebilden av landet, idyllen, det man längtar till när vintern är som tristast. Men hösten är nästan lika, eller minst lika, vacker. Som ett sprängfyllt spektra av färger, likt ett vykort. En matta av gula och röda löv täcker gräsmattan, trädkronorna bildar valv över grusvägen och ramar in tomten. Jag tar tusen bilder och dricker hundra koppar kaffe medan jag bara går runt och betraktar detta vackra. Naturen. Vem trodde att man skulle bli sådan? Vintern, så. Vi har aldrig lyckats pricka in ett riktigt snölandskap, men jag önskar det hett. Det måste vara som landet Narnia då. Men även utan snö, är vintern mysig här. Intimiteten i att kura ihop sig vid brasan är värdefull, frosten i hagarna och isen i bäcken målar upp ett nytt landskap. Även i Tjörnarp kan vintern vara grådaskig, men aldrig som i sta’n. Inte så tråkig och anonym.
Kanske är det förresten just allt detta som är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar vårt sneda, gamla hus på landet så mycket. Årstidernas växlingar. Här finns verkligen årstider, de är tydliga och har var och en sin skönhet. I Malmö finns egentligen vara vinter och sommar, kanske någon vecka vår och någon vecka höst. Inte mer.
Det sprakar i kaminen nu, R. har varit ute och kluvit ved. I fönstren lyser adventsstakarna och stjärnorna jag just placerat ut. Det vill inte riktigt bli ljust ute, molntäcket lägger ett lätt mörker över dagen – men det är som det ska vara och i köket ligger doften av gårdagens hjort med pressad potatis, smörstekta kantareller, rödvinssås och hemmagjord gelé kvar i luften. Jag ska snart läsa vidare i Smärtan.
Det är en bra dag.

Gömda fakta

Liza Marklunds bok Gömda var i många år den mest upprörande bok jag läst. Jag tyckte den var fruktansvärd. Fruktansvärt dålig.

Jag vet inte hur många människor som rekommenderat just Gömda för mig både innan och efter jag tvingade mig igenom den, hur många som hyllat den som bland det bästa de läst. För mig var det ofattbart. Förutom det usla språket - Liza Marklund är trots allt en etablerad journalist - så fann jag det motbjudande hur man på ett så enkelspårigt sätt framställde en historia från en enda vinkel - en historia som uppenbarligen var mycket mer komplicerad än så.

Dessutom, precis som i fallet Inte utan min dotter som jag redan som tolvåring fann osmaklig, så underblåste boken en form av schablonbild av muslimer - eller flyktingar - som man som författare måste ta ansvar för.

Jag hatade Gömda och har aldrig läst någon av uppföljarna, oavsett om Liza Marklund varit inblandad eller som i de senare fallen bara huvudpersonen "Mia" - idag för övrigt mångmiljonär tack vare seriens försäljningssiffror.

När nu Monica Antonsson grävt vidare i historien och funnit att mycket, faktiskt det allra mesta, inte var sant - blir jag ändå förvånad. Marklund (och "Mia") har hela tiden hävdat att detaljer ändrats för att skydda identiteten på de inblandade och anonyma källor, men enligt Antonsson har varken hotbild, sociala myndigheters hantering av fallet eller "Mias" egen bakgrund någon förankring i verkligheten. Detta bygger hon på myndighetsdokument, intervjuer med "Mias" son, polis och - för första gången - mannen som var grunden till hela historien.

Jag vet lika lite som någon annan exakt vad som hänt, det finns knappast en absolut sanning - det gör sällan det - men hela denna soppa kan till slut ändå hällas i precis den terrin jag från början kände för att kasta i väggen. Gömda blev en försäljningssuccé tack vare, eller på grund av, att så många människor så okritiskt svalde en sådan fruktansvärd historia - på samma sätt som man i alla tider manipulerats av propaganda. Det finns inget naturligt ifrågasättande, ingen instinktiv kritisk granskning av enkla fakta eller statistik och det gäller förstås inte bara i fallet Gömda. Denna inställning är tillsammans med rädsla och okunskap själva grogrunden inte minst till Sverigedemokraternas framfart i vårt land.

Liza Marklunds karriär lever för tillfället i motvind. Vi kan väl hoppas att vinden vänder i andra sammanhang också.


Boken Mia - Sanningen om Gömda släpps i början av december. Monica Antonsson har även en blogg som behandlar frågan. Det bör också påpekas att både Liza Marklund och "Mia" vägrat kommentera de nya uppgifterna.

Priset för Ipred är för högt

Jag försöker sätta mig in i turerna kring Ipred och känner mig, förutom en smula ambivalent (åtminstone till en början), skrämd inför den framtid vi med full fart stormar in i. Med internets utbredning och utveckling har en mängd svåra frågor formulerats, frågor som inte har någon motsvarighet i historien och som det därför knappast finns några enkla svar på.

Till slut handlar det ändå om vilken typ av samhälle vi vill leva i. FRA-lagen skvallrade en hel del om vad vi kan förvänta oss, samtidigt som protesterna mot samma lag var ett utslag av en sorts nya demokratiska krafter som lika starkt inger välbehövligt hopp.

Men Ipred, som sagt. Såsom gift med en fattig konstnär kan jag garantera att illegal nedladdning och fildelning i alla former är något jag förkastar. Jag anser det självklart att den som skapat något ska ha samma rätt till betalning för sitt arbete som inom alla andra områden - och lika självklart är detta en förutsättning för att konsten alls ska kunna överleva. Men utvecklingen är svår att stoppa (vilket till stor del handlar om att de stora jättarna stod handfallna och grät när bollen var i början av backen, istället för att erbjuda ett attraktivt alternativ) - och man gör det knappast genom att köra över allt vad som har med integritet och rättssäkerhet att göra. Att en privat aktör (multinationella företag) ska kunna agera utredare i ett förmodat brott - är det en verklighet vi vill leva i?

Som Fridholm så klokt konstaterar, handlar det till slut knappast om rätt eller fel vad det gäller fildelande - utan om den ojämvikt som vi ofrånkomligen ställs inför. David mot Goliat. Och vi, vi vanliga människor? Vi är förstås David, som vi alltid varit.

Om misstanke finns att min dator fildelat exempelvis musik, då kan jag alltså efter en civilrättslig process dömas till stora bötesbelopp (plus kärandens rättegångskostnader) för ett brott jag inte ens behöver ha begått. Det kan vara någon annan som använt min dator. Någon som smygsurfat på mitt trådlösa nätverk. Det spelar ingen roll, bara IP-adressen räknas - och plötsligt kan en civil aktör ha rätten att begära in mina personuppgifter, eftersom det är min dator. Det är förstås en orättvis jämförelse - men inte fan döms jag för mord bara för att det är min hammare som använts som vapen?

Jag stödjer på alla sätt de artister, författare, regissörer och konstnärer som vill överleva på sitt arbete - något måste göras åt den upphovsrättsliga situationen och debatten om den måste fortsätta. Men priset för Ipred är för högt.

Alldeles för högt.


Läs gärna Alexander Kuprijankos analys i Sydsvenskan, ett flertal artisters debattartikel i DN, Anders Mildners som vanligt insiktsfulla tankar i Sydsvenskan, samt justitieminister Beatrice Asks (m) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (m) opinionsartikel i Svenska Dagbladet för mer information.

Spotify? Spotify!

Tack vare Halvar har jag nu en invite till Spotify, varför mitt huvud för tillfället är fyllt av tankar kring Airtunes, Airfoil och annat som gör vardagen vädigt mycket lättare och mer skimrande.
Tänk att ha tillgång till miljontals låtar, lagligt (Spotify har avtal med alla de större skivbolagen, en del mindre och dessutom Stim), streamat, snabbt - och i första hand anpassat för Mac (även om det funkar för PC också). Det sägs att lyssning genom iPhone inte ligger alltför långt borta heller och när det händer - då slänger jag min SonyEricsson och min iPod överbord utan att fälla en tår och lägger hela lönen på att göra Apple lyckligt.
Spotify är framtiden.
Idag är det julafton.

Mitt i

Bokstim är det bästa jag vet. När textraderna fångar en i flykten, när boken blir som en klocka man alltid bär runt handleden. Högar av oläst ligger på min hylla ovanför sängen, som en ständig påminnelse om en annan värld, en värld jag dyker in i med liv och lust och sedan lämnar därhän i perioder.
Det är tråkigt att stå på paus.
Men det har varit ett mönster så länge att jag gett upp hoppet om att ändra på det.

Efter Mig äger ingen kastade jag mig igår in i Marguerite Duras Smärtan och redan efter trettio sidor vet jag att denna bok kommer att betyda något. Den kommer att påverka mig. Det är inte alltid den känslan är nödvändig, varken omedelbart eller överhuvudtaget. Men det är å andra sidan sällan andra böcker än dessa stannar kvar, i tankar och i drömmar, i det undermedvetna, det är sällan andra böcker än dessa ploppar upp i korta ögonblick och ibland diffust - som ett eget kapitel i livet.

Min önskelista på adlibris blir allt längre och jag känner att jag måste avverka lite nu, för att kunna trycka på den beställningsknapp mina fingrar kittlar efter.

Där ligger Kinky Friedman (Elvis, Jesus och Coca Cola), Stig Larsson (Autisterna), Bodil Malmsten (Sista boken från Finistère), Margareta Strömstedt (Natten innan de hängde Ruth Ellis), Virginia Woolf (Mot fyren), Charles Bukowski (Factotum), Primo Levi (Är detta en människa), Valerie Solanas (Scum manifest), Anna Politkovskaja (Rysk dagbok), Kjell Östberg (I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969), Barbro Alving (Dagbok från Berlinolympiaden 1936) - och en jättehög med böcker som jag förpassat till i väntan på pocket; Marjaneh Bakhtiari (Kan du säga schibbolet), Suzanne Brögger (Sölve: En plats i Danmark), Joan Didion (Att lära sig själv att leva), Lena Ebervall (Ers Majestäts olycklige Kurt), Per Olov Engquist (Ett annat liv) och Benny Haag (Makt, mot och motstånd). Bland många, många andra.

Om jag kunde skulle jag ta en veckas semester och bara läsa.
Det är den tiden nu.
Det stimmet.
Jag kramar ur varenda sekund och hoppas på att det varar länge.

Bland helrör och ziti

Det kändes möjligen något bisarrt att läsa Åsa Linderborgs väldigt fina barndomskildring Mig äger ingen, samtidigt som Janice äntligen släckte lampan för ärkesvinet Richie Aprile i slutet av Sopranos andra säsong.
Den gemensamma nämnaren är förstås den starka upplevelsen.
Känslorna.
Nu är vi där igen.

Några reflektioner

Jag ska bara kort konstatera att...

- revben med stark sås från Sylvia's i Harlem (New York), potatismos smaksatt med vitlök samt majskorn dränkta i smör är en perfekt fredagsmiddag. Eller, en perfekt middag närsomhelst, faktiskt.

- Atmosfär (på Fersens väg) än en gång övertygat mig om sin förträfflighet. Gårdagens middag, med en helt fantastisk råbiff (med kapris, dijon, finhackad rödlök och rödbetor) som förrätt, jordärtskockssoppa med ankleverglass som mellanstation, entrecote och innanlår av älg tillsammans med rotfrukter och linser från Alsace som varmrätt, ostbricka serverad med fikonmarmelad och hembakat bröd med valnötter och aprikos som avrundare och crème brulée med det mjukaste av innandömen och den knaprigaste av ytor som dessert - var rakt igenom fantastisk. Dry martini innan maten, Karlovacko (kroatiskt öl) till råbiffen, vatten till soppan, ett mjukt men mustigt Chianti-vin till älgen och italienskt dessertvin till osten höjde rätterna ännu en nivå. Alla restauranger med självaktning serverar också kaffe av klass, vilket var precis vad man säga om den cappuccino som ställdes fram innan den korta vinterpromenaden hem.

- Sopranos verkligen håller kvalitet rakt igenom. Vi är mitt inne i ett maraton från början till slut och jag slås än en gång av de små detaljerna i replikskifte och musik, detaljer som skiljer en mästerlig serie från en som drunknar i nivån strax under. På hemsidan kan man se exakt vilken musik man använt sig av i de olika avsnitten, en superb källa för inspiration.

- rensningen av iTunes som väntat blev en succé. Min randomspelare har precis gett mig i tur och ordning Ryan Adams I taught myself how to grow old, Marlene Dietrich Lili Marlene, Merle Haggard Mama tried, Nina Simone Strange fruit, Neil Diamond Act like a man, The Falcons You're so fine, Josh Ritter Bright smile, Willy DeVille Louise, Bob Dylan Ring them bells (alternativ tagning från Tell tale signs), Tammy Wynette 'Til I get it right, Solomon Burke That's how I got to Memphis, Jerry Lee Lewis What's made Milwaukee famous, Martha Wainwright Bloody motherfucking asshole, Sam & Dave When there's something wrong with my baby, Bob Martin The river turns the wheel och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Spanska stövlar. Detta bara i inledningen av vad som kommer att bli ett långt och passionerat förhållande...

- trots en del glas vin och såväl egen hallonlikör som limoncello och ett paket cigaretter under ett långt samtal i biblioteket medan fredagen övergick till lördag, så lyckades varken jag eller min goda vän L. komma fram till hur människor går och blir moderater. Men det finns säkert en bra anledning. Eller i alla fall logisk.

- Mats Olsson är i New York igen och som vanligt levererar han ovärderliga tips på bra restauranger och barer. Jag antecknar noggrant. Under de två underbara veckor vi var där ifjol, slog inte ett enda av Mats Olssons tips fel. Fantastiska ställen allihop. Och jag, jag fastnar än en gång i drömmen om att åka tillbaka.

- nu spelar iTunes Duke Ellington Blood count. Katterna sover. Och kaffebönorna är slut.

Apropå sådant man måste läsa

Ända sedan jag läste Mats Olssons eminenta (han är ofta eminent på söndagar) krönika om vår syn på alkohol i allmänhet och Benny Haags nyutkomna bok Makt, mod och motstånd - om den mitt i och de runt omkring i synnerhet, har jag anat att det är en bok jag omöjligen kan undvika. Jag har en groende känsla av att alkohol, hur mycket jag än njuter av den, är en av pelarna på vilken all världens skit står. Halvar (som slutade dricka för nio år sedan), förstärker både denna känsla och insikten att Benny Haags bok är ett måste.

När sedan blir viktigare än nu

Har man Lennart Persson och Halvars Huvudsaker som ett stående inslag i sin vardag, så blir inköpslistorna och längtan hem, till soffan, stereon och biblioteksfåtöljen en nästan omöjlig frestelse att motstå.
Jag är ju sådan, jag uppfylls av böcker jag ännu inte läst, filmer jag ännu inte sett och skivor jag ännu inte hört så till den milda grad att det spiller över och kokar ner till en lugn sump när jag sedan väl sätter tänderna i det.
Inte så att jag inte njuter.
Jag njuter bara mer på förhand.
Jensen skrev ett klokt inlägg om döden och vår rädsla för den häromdagen, tankar som många säkert är bekanta med. Jag har själv svårt att förhålla mig till livets slut, till skillnad från Jensen har jag gudskelov och tack aldrig sett den sista gnistan släckas medan jag själv sitter bredvid. Jag har aldrig, i vuxen, medveten ålder, förlorat någon som stått mig riktigt nära.
Men.
Det är klart att jag fruktar döden. Ibland. Men lika mycket och kanske oftare fruktar jag just att någon av dem jag älskar ska försvinna ifrån mig förevigt. Jag fruktar livet, vad det har i beredskap för mig. Förutom när jag lagar mat, då finns inga tankar som inte kan dras in genom näsan.
Jensens slutsats, om jag nu ska knyta ihop den här säcken, är att man snarare än att frukta döden bör frukta sin livspassivitet, att man måste stå emot detta rusande mot något annat, eftersom spåret ändå obönhörligen leder mot slutet.
Det är klart att hon rätt.
Men det är inte lika givet att det går att förändra sitt liv i grunden.
Att planera inför något, drömma om något okänt, är den kanske största delen av mitt liv. Jag ser framför mig en bild som ännu inte sotats ner av verklighet, där jag fortfarande har alla möjligheter till perfektion (ett annat, förmodligen lika farligt, nyckelord). Jag längtar efter böcker jag läst om, men vill ofta rusa igenom dem när jag väl fått dem i min hand. Jag vill vidare, till nästa. Det är svårt att njuta av det man har, när världen är så stor.
Undantagen är förstås det vi kallar mästerverk. Då försvinner allt annat, då finns bara nuet, den dallrande sekunden man befinner sig i och det kan vara Lucinda Williams starka men sårade röst, det kan vara Gloria Swanson som glider nedför trappan i Sunset Boulevard, det kan vara ett ångande, fullknökat KB med Bob Hund som trycker att det skulle vara lätt att säga att man inte hittar hem, eller Joan Didion som sörjer sin avlidna livskamrat.
Det är väl det som gör ett mästerverk, antar jag.
Att längta efter det som kommer, eller kanske någon dag kommer om jag har tur, är mitt sätt att njuta av livet. Förväntningar och drömmar är inget negativt, det är inte att fly något utan att känna något. Att utvecklas.
Jag hyllar dem som kan leva i nuet eller försöker göra det, men det är inte för mig. Jag njuter idag av vad jag får imorgon. Uppdraget är då på något sätt ändå slutfört.
Men i Tjörnarp finns ingen morgondag.
Där är varje sekund av kristallklar luft och lugnande tystnad som den allra sista.

iTunes

Jag satte mig ner för att göra ordningen till de nysammanställda julskivorna igår, men slutade med att organisera om hela iTunes. Det har varit en väldig oreda - högt och lågt, spellistor i olika genrer, nytt och gammalt utan någon som helst sortering.
I min drömvärld är alla låtar i iTunes så bra att jag lugnt kan trycka på play och låta mig överraskas av låtvalet, trygg i det faktum att vilken ton som än flyter ut från högtalarna – så blir jag lycklig.
En hel del måste faktiskt rensas bort. Inför någon fest lade jag in hundratals nostalgilåtar från åttio- och nittiotalet som inte har någon som helst relevans utanför sitt sammanhang. Adjö.
Jag slås av – och älskar – ändå bredden i urvalet. Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå skvallyssnande, musik gjord för att inte märkas.
Acceptera – well, det är väl en del av att bli äldre.
Men förstå, det kan jag inte.
All musik jag lyssnar på fyller mig med någon form av känsla. Självklart inte alltid densamma – Bob Dylan och Siw Malmkvist har inte mycket gemensamt – men alltid stark och sann.
Det är just blandningen av olika stilar som jag tänker ska bli mitt nya iTunes huvudstyrka. Pavarotti ska stå jämte Shirelles. Tindersticks jämte Andrew Sisters. Tim Hardin, Duffy, Chet Baker, Townes Van Zandt, Lena Andersson, Lucinda Williams, Glenn Miller, Eldkvarn, Marlene Dietrich, Pretenders, Timbuktu, Kinks, Anita Lindblom – alla ska de få plats, alla ska de få vara lika självklara.
Med uppemot tvåtusen låtar i biblioteket blir det lite av en utmaning.
Ett projekt att försvinna i.
Gud, så jag älskar dessa oöverskådliga galenskaper.

Splittrad

Jag vet inte vad som har hänt med mig idag, men jag känner mig så överfull av tankar att jag inte får en enda av dem på pränt.

Snön faller

Det snöar ute. Första flingorna för denna vintern.
Utanför vårt kontorsfönster samlar två pojkar ivrigt ihop snö från bänkarna på torget och kastar på varandra.
Barn har en förmåga att känna glädje över det lilla.
Snö är glädje.
Vintern är vacker.
Och nu är den här.

Hur tänkte ni nu?

Att Anders Andersson tvingas bort från MFF gör mig ledsen. I en förening som de senaste åren utstrålat en väldig avsaknad av själ, känns det märkligt att göra sig av med det mest himmelsblå hjärtat av alla.
Jag antar att det finns goda grunder för bedömningen, samtidigt som laget haft ett försvar som läckt som ett såll under hela säsongen - då Anders varit skadad.
Ingen mittförsvarare ska heller vara på väg in.
Uppladdningen inför 2009 börjar med ett stort, stukat frågetecken.

En ny ordning

Jag har uppdaterat mina favoriter i Safari. I uppdelningen Daglig läsning, Bloggar (frekvent läsning), Bloggar (mindre frekventa), Bloggar (mat) och Sport får jag en fin översikt och prioriteringsordning när jag sätter mig vid datorn. Och fastnar.
Jag slås över hur mycket som är så läsvärt, hur mycket som inspirerar och underhåller, hur internet steg för steg blivit det viktigaste instrumentet för alla dessa beståndsdelar.
När jag kommer till jobbet på morgonen har jag efter ett dagligt kontorsmöte en helig stund, då ingen får störa mig och min kaffekopp. Jag behöver den stunden för att börja dagen, för att varmköra motorn. Då läser jag Jensen, Bodil Malmsten, Halvar, Lennart Persson, Fotbollsfrun, Marcus Birro, Mats Weman och mina vänner Mary och Annika. Rätt ofta slår jag också en kik på Isobel Hadley-Kamptz, Andreas Ekström, Peter Englund, Anja Gatu och Janne Gradvall (som inte uppdaterar varje dag).
Det är ett sprudlande möte med människor som har något att berätta.
Människor som har förmågan att berätta på ett sätt som får mig att känna något.
Jag läser inte morgontidningen särskilt noggrant, tidsbristen blir (liksom för många andra) för stor. Men alltid sporten och alltid kultur och nöje. Resten skummar jag och hämtar sedan mina nyheter på nätet. Därför gläder det mig väldigt att Sydsvenskan börjar bli klar med sin nya hemsida, som lanseras till våren. Som alla vet är det en kritisk tid, en tid då de gamla morgontidningsdrakarna måste förändras från grunden för att kunna överleva. Jag älskar min papperstidning, att få en fysisk produkt i brevlådan varje morgon med all information jag egentligen behöver - men det är tyvärr inte framtiden. Jag är inte framtiden. Om sanningen ska fram.
Men Sydsvenskan har så många duktiga skribenter och journalister (vilket bevisas inte minst genom att tre av dem igår mottog Stora Journalistpriset) att det vore otroligt synd om man inte hittade till läsarna också när Xbox-generationen vuxit till sig. Den utökade satsningen på nätet och det sätt på vilket man verkar ta utvecklingen på allvar känns betryggande. Min kärlek till min gamla arbetsplats och familjehögborgen nummer ett rostar aldrig.
Internet är hursomhelst fantastiskt, vi kanske skulle påminna oss själva om det då och då.
Att vi är en del av en tid när detta vuxit fram.
Ett sant privilegium.

Vänlighet i vardagen

Har letat med ljus och lykta efter svagdricka i olika närbutiker och två Hemköpsbutiker. Inget napp. Jag såg glöggen brinna inne, jag såg julen förlora sin glans - men precis för en stund sedan ringde min arbetskamrat och sade att hon hittat det på Malmborgs och att hon köper med sig fyra flaskor till mig.

"There are people willing to stand up for other people no matter what it costs them..."

Johnny Castle

Domaren! Vi byter!

Vi handlar ju på Hemköp.
Det skulle man kanske kunna tro är en kvalitetsgarant, men ack nej.
Ett konventionellt utbud, ingen profil som står ut, inte särskilt billiga priser - och ingen större kunskap. Jag har frågat efter i tur och ordning kondenserad mjölk, piri piri, svagdricka och salpeter, med svetten rinnande längs ryggraden och irritationen stigande efter gång upp och gång ner med allt annat än logisk varuindelning.
Frågorna har bemötts med gapande munnar. Irrande blickar. En aura av kom-och-hjälp-mig-att-dö.
Jag betalar gladeligen mer pengar om jag får bra varor och kunnig personal. Jag vill ha eko-satsning, jag vill ha närodlat, jag vill ha glada grisar och frigående höns.
Jag vill ha ett utbud som inte förutsätter att man aldrig lagar något annat än spaghetti med köttfärssås eller shake-and-bake.
Jag vill ha kvalitet, matglädje, engagemang.
Hejdå, Hemköp.

Carmela Lindgren

En gyllene regel när man beslutar sig för att se om hela Sopranos från början är att man måste vara beredd att tillbringa en del tid i köket.
Men blir så otroligt sugen på att laga mat.
Igår, redo att ta itu med andra säsongen, rullade vi glatt egna gnocchi och ugnsgratinerade dem i ljuvlig tomatsås, mozzarella och parmesan och serverade tillsammans med små köttbullar som kryddats med färsk chili, persilja och vitlök.
Det var himmelskt.
Till och med cappuccinon efteråt, med biscotti, bleknade en aning.
Men bara lite.

Något att berätta för barnbarnen

I min värld är det förstås självklart att gråta en skvätt när Zlatan Ibrahimovic blir historisk. Min pappa pratar alltid om Bosse Larsson, Bosse är störst och jag sörjer att jag inte sett honom spela, att jag inte är en del av det självklara fenomen som varenda supporter till de himmelsblå helhjärtat låter sig omslutas av.
Men jag var med när Zlatan slog igenom. Jag såg honom i Superettan, jag var på Stadion när han smällde in sitt fantastiska mål mot AIK i den första allsvenska omgången samma år han sedan flyttade till Ajax. Efteråt gick vi till Ölcaféet, stämningen var euforisk, vi visste att vi varit med om något som det skulle pratas om i åratal, att detta bara var början.
Kanske lätt att säga såhär i efterhand.
Men det är faktiskt icke desto mindre sant.
Zlatan är bäst, han är störst och mest populär i hela Sverige - men för oss Malmöbor är han större än så.
Inte konstigt alltså, att tårarna rinner sakta på min kind medan ett fånigt leende sprider sig över ansiktet.
Zlatan är Zlatan.
Och jag var där när det började.

Söndag kväll, 21.00

En stor kopp cappuccino med nymalda bönor i perfekt beska och den skummade mjölken lagom krämig, två nybakade biscotti med smak av mandel och apelsin, fötterna på bordet, kroppen djupt nedsjunken i den slitna fåtöljen och första säsongen av Sopranos rullande i dvd-spelaren.
Så kan man ha det ibland.

Det är november och klockan är två

En kaffe och en cigarett, Mats Olssons söndagskrönika i Expressen - och plötsligt är det mörkt i hela lägenheten.
Vad hände?

En dagboksanteckning

Tyst och lugnt, till och med katterna sover. Det är den första stilla stunden på hela helgen, som annars på ett ytterst gemytligt sätt puttrat på, surfat iväg, timmar har flutit förbi och försvunnit - men nu sitter jag här, vid datorn med en kopp kaffe och tänker att söndagar är veckans bästa tid.
Det har handlat om mat, som vanligt. Men också om youtube, Karate Kid, Depeche Mode, Falcon Crest, det har handlat om det enkla i att bara ha trevligt, skratta, umgås. I fredags över en indisk rotfruktsgryta, Irish Coffee, vin och en maratonlång musikquiz med min bror, hans flickvän (plus deras underbara dotter, förstås) och en av dessa människor man nästan aldrig träffar, men alltid trivs med. Det var knäppskallarnas afton, nördarnas högtid, de bortglömda minnesbankernas stora återkomst. Jag rensade katergorin film- och tv-musik. K. tog allt med Depeche och Rosie Thomas. N. var störst på allt som var bra. Min bror gick inte att slita från domarstolen.
Lördag så, tidig färd mot Köpenhamn och shopping med större delen av bokcirkeln. Vi tillbringade timmar på Cos, denna underbara butik som H&M-gruppen (ägare) inte vill ta till Sverige och jag köpte tröjor och skjortor, putsade till en stukad garderob. Vi satt länge och åt smörrebröd och pratade om livet, vänskap, förhållanden, beteenden och roller. Det är något speciellt med dessa människor, som jag sällan träffar utanför våra cirklar. Men jag lämnar dem alltid uppfylld av nya insikter, med fräscha vinklar, ett par graders vridning av mina perspektiv. Det är en älskvärd process.
På kvällen kalkonmiddag, med potatis, sås, rödkål, brysselkål och tre sorters geléer; vinbärs-, fläder-, och vitlök/chili-. Hela familjen samlad, vi är många nu och det blir bara fler och fler (och julklappspotten större och större...) - och det är alltid roligt, det har efter så lång tid blivit en särskild gemenskap, en stämning och en rollfördelning som fallit på plats med åren. Jag satt ensam vid matbordet en stund för att kunna få lite perspektiv, jag betraktade dessa människor och fotograferade ögonblicket i mitt minne.
I perioder när det känns som att det skakar på nedre däck, är sådana bilder det första man packar ner i väskan.

Superbt

Kvällens middag: ytterlår från Vinslöv utan en sena - mört så att det smälte i munnen - lätt stekt och serverat med rösti av potatis, rödlök och färska rödbetor samt kall sås med lime och vitlök.
Mer behövs inte för att göra mig lycklig.

Två shots och ett kålhuve

Planerna på att baka biscotti brann inne någonstans mellan två hot shots (ni förstår själva nivån) i lördags kväll, men med många skratt och ett par chockerande och ytterst skvallerkittlande nyheter får man nog säga att det trots allt var värt det.
Dock. Efter att Kalmar rättvist och glädjande bärgat sitt första SM-guld och MFF putsat till minnet av en intetsägande och föga engagerande säsong, plockade jag ihop bitarna av mig själv och gjorde kåldolmar med pressad potatis, stekta morötter och vansinnigt god, gräddig sås. Helt enligt nedtecknade instruktioner från mästarinnan själv; farmor.
R. hävdar att det var det godaste han ätit i år.
Själv gick jag omkring i en lägenhet som luktade vitkål och tänkte att vintern slutligen anlänt.
Med full styrka.

Julen flyttar till annan ort

För att bespara de stackars läsare som tycker julen är deprimerande, ensam eller bara überkommersialiserad och mår illa av tanken på bling bling-musik och nejlikedoft - så har jag lagt över den delen av mig själv i en alldeles egen blogg.

Där frossar jag. Gräver ner mig. Simmar omkring i en ocean av tomtelängtan.

Här fortsätter livet dock som vanligt.

Fullt

Vår frys signalerar fara. När jag råkade säga högt att en halv gris nu är beställd inför julbestyren, frustade och sprakade det från kök och klädkammare (där vår extraresurs står). I en genomträngande, isande ton som inte var helt olik Celine Dions sångröst, gnällde våra frysar över platsbrist, utmattning och snedfördelning. Vi har nästan bara kött i dem; underbar nöt från Råröds Gård utanför Vinslöv, lite rester från tidigare grisleverans från Lillehems Utegrisar, lamm uppfödda av vänners bekanta och några bitar hjort från Bonnarps Hjortgård.
Samt förvällda kantareller, mosade hallon, hemkokta kräftor och skal från höstens skivor.
Man kan ju ha det värre, vill jag hävda.
Trots viss explosionsrisk.

Steget efter

Med statsministerraden Per Albin Hansson (s, 1945-46), Tage Erlander (s, 1946-69), Olof Palme (s, 1969-76, 1982-86), Thorbjörn Fälldin (c, 1976-78, 1979-82), Ola Ullsten (fp, 1978-79), Ingvar Carlsson (s, 1986-91, 1994-96), Carl Bildt (m, 1991-94), Göran Persson (s, 1996-2006) och Fredrik Reinfeldt (m, 2006-) - så ligger Sverige för övrigt knappast i framkant vad det gäller att låta samhällets utveckling och föränderlighet visa sig i den högsta makten.
Vi går inte gärna ifrån mallen, vi heller.

Det går framåt

En gång, i en annan tid, satt jag och L vid vårt vanliga bord på Skolgatan, såg värmeljusen fladdra till, tittade djupt ner i våra ölglas, skrattade och skålade på att vi någon gång skulle få åka till det stora landet i väster, vifta med flaggor i folkmassan och fira att USA just valt sin första kvinnliga, lesbiska och svarta president.
Vi kommer förmodligen aldrig att få uppleva det.
Men Barack Obama var i alla fall ett steg i rätt riktning.

En massa da'r före doppareda'n

De samlas på hög, listorna över stämningsskapande julattiraljer. Det räcker förstås inte med pynt (pynt - märkligt ord), för att komma i rätt stämning måste paketet vara lite större. Filmer och avsnitt ur tv-serier som rymmer någon form av tingeltangel, böcker med bakstök och klapplackande, musik med snöflingor på instrumenten, matprogram doftande av kanel och nejlikor - alla har de sin självklara plats i jakten på den perfekta julen.

Som förstås aldrig inträffar, livet kommer liksom emellan.
Men detta faktum förändrar inte ambitionsnivån.

Därför samlar jag än en gång ihop mina inspelade Kalle Ankas jul (svensk 1979, svensk 2006 och dansk 2007), kontrollerar att Trolltyg i tomteskogen funkar som den ska, att Love Actually finns i hyllan, jag dammar av Charles Dickens En julsaga och Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, lägger julskivorna på hög med Etta James version av Please come home for christmas allra överst och ser Tina göra julgodis vareviga kväll.

Varje år köper jag minst en ny julskiva. I år tänkte jag satsa svenskt, för jag har alla upptänkliga versioner av amerikanska julsånger; rockvarianter, soul, vocal, klassiskt - men inte många där det sjunges om mössens julafton. Det är förstås en brist.

Och brister finns det inte plats för när det firas jul på Carl Gustafs väg.

Vad lyssnar, läser och ser ni på för att komma i stämning?

När man sjunger blir man jämt på glatt humör

Det är skönt att kunna koncentrera sig på det väsentliga, brukar jag säga till min suckande man. Suckarna, som blir allt tyngre, kommer sig förstås inte av att jag koncentrerar mig på det väsentliga - även om han just i detta fallet, vilket snart ska visa sig, rätt gärna hade varit utan resultatet.
Nej.
Det handlar om teknikens förmåga att underlätta vår vardag och teknik är något som sällan underlättar min makes vardag. Teknik är helt enkelt mest i vägen och uppför sig sällan särskilt väluppfostrat.
För egen del kan jag kan inte gärna förneka min svaghet för blinkande lyktor och hjul som snurrar av sig själva, men å andra sidan vill jag bestämt hävda att inget köpes som inte är absolut nödvändigt. En elektrisk konservöppnare skulle till exempel aldrig komma över min tröskel (i detta läge av texten kan jag föreställa mig en snett leende make framför datorskärmen, med en mun som ljudlöst formar orden "nej, men en äggkokare är förstås av yttersta vikt att äga" - vilket jag självklart hävdar å det bestämdaste).
Nåväl. Med airport inkopplad till stereon slog vi två flugor i en smäll och blev dels av med en knastrande cd-spelare och kunde dels flytta tillbaka datorn till biblioteket - på säkert avstånd från vattenglasvältande katter, när nu de första årens drulleförsäkring gått ut.
Resultat: luftning av skivsamlingen för att hitta för situationen passande guldkorn.
Söndagens städning ackompanjerades följaktligen av Magnus Lindberg (dovt mutter från sovrummet), Dan Hylander (täcke läggs över huvudet), Ann-Louise Hansson, Lena Andersson, Siw Malmkvist och andra 60-talsschlagers i ljuvlig blandning (hasande steg hörs i hallen) - och slutligen första akten av Jesus Christ Superstar (ytterdörren smäller igen). Härvidlag kan lägenheten anses vara skinande ren och musikvalet ändrar alltså kurs mot finfin Stax-soul, innan den efter parmesankyckling med gräddsås och tagliatelle och ett par rykande heta cappuccinos mot kvällningen mjukt glider över i Bruce Springsteens för mörka timmar fulländade mästerverk The Ghost of Tom Joad.
Så gick ännu en söndag förbi, men i alla fall inte under tystnad - och tystnad är som alla vet det största hotet.
Jag ska bara övertyga min man om det.

Precis!

Där ser ni! Recension från Piteå-Tidningen.

Kärlek och hat (fiende, kamrat)

Ikväll smäller det.
Då släpps "A Man You Can Hate" - dubbelalbum, känslostorm, mästerverk.
Den fick fyra i Sydsvenskan.
Borde haft mer*.
Kom till Babel ikväll kl 19, så får ni själva höra.

* Inte minst tack vare det vackra omslaget, utformat av en viss fru Lindgren.

Från en till en annan

När katten Elvis var liten tyckte han om att ligga och sova vid ytterdörren, liksom för att försäkra sig om att inte matte och husse skulle kunna lämna honom i sticket. Katten Bob retade honom för detta och kallade honom för mes. Sabla mes mes mes, jamade han föraktfullt och skrattade sedan så att han kiknade varenda gång Elvis vaknade av den duns i huvudet som innebar morgontidningens ankomst. Elvis blängde surt. På Bob. På tidningsbäraren genom brevinkastet. På husse som också skrattade åt honom. All sin kärlek lade Elvis istället på matte, som omsorgsfullt blåste på bulan i huvudet och sjöng sånger om andra tider och andra städer, där randiga katter levde gott på tonfisk och mynta och ingen längre prenumererade på morgontidningar. Matte och Elvis blev de bästa av vänner och gav varandra då och då förtroliga blickar som för att bekräfta sitt särskilda band. Numera sover inte Elvis vid ytterdörren längre, matte lämnar honom aldrig i sticket. Nu sover han i sängen. Och husse i soffan.

Fritt fram alltså för matte att beställa fler och säkert fullständigt onödiga tidningsprenumerationer och med Elle Mat & Vin, Fokus och Offside i bagaget vänder hon sig ut mot det okända. Matmagasinet? Lantliv? Elle Interiör? Drömhem & Trädgård?
Någon som kan leda in henne på rätt spår?

Köks-TV

För alla som gillar tv-kockar är det fullt upp i stugan för närvarande. Lite oväntat har TV4+ tagit över facklan, när nu Tina gått på långledighet, Jamie Oliver bökar omkring i sitt grönsaksland och Nigella myser i sitt London-slott (läs för övrigt Janne Gradvalls utmärkta reportage om henne här) - och de flesta andra har sömnmedel i grytorna.
Men på slaget nio tisdag till torsdag får i tur och ordning Paolo Roberto, Leila Lindholm och Per Morberg pannorna att glöda, om man nu inte hellre njuter av reprismaraton söndagar halv sex till sju.
Det är inte alltid lysande (Per Morberg undantagen).
Men det räcker gott för en som inte kan ta ögonen ifrån en blåskimrande skärm så länge det kommer rök från spisen.

– Den här gången vill Herren att jag ska lyckas.

Det skrivs så mycket om valet i USA just nu att det är svårt att sovra pärlorna från svinen.
Inte om valet som sådant men om en bister amerikansk verklighet, skriver den alltid eminente Niklas Orrenius i ett reportage från Sonoraöknen, på gränsen mellan Mexiko och USA. En text om hopp, om rädsla, om hat och mänsklighet.
Läs det.

A must

Förra veckans glöggmugg har nu utvecklats till två flaskor julmust.
Julmust får man dricka hur tidigt som helst.
Det står i bibeln.

Stenåldern ringde och ville ha tillbaka sina färger

På doppresentsjakten idag steg jag in på Duka och såg till min förvåning denna stenåldriga uppdelning som jag faktiskt, naivt och blint nog, trodde var förbi. Men där stod de alltså, en rosa mugg för flickor och en blå för pojkar. För säkerhets skull märkta så på produktlappen också, så att man inte skulle göra det ödestigra misstaget att köpa fel färg till fel kön.
Den fortsatta färden, in i bokhandeln för att köpa gratulationskort, var förstås inte mycket bättre.
Grattis grattis. Rosa eller blått. Inga missförstånd här inte.

Bye bye Comhem

Comhem hade höjt vår månadsavgift med 56:- utan att säga något, såg jag igår när det var dags för räkningar. 16%! På ett bräde!
Jag sade upp skiten.

Annars gillar jag att betala räkningar. Och tvätta.
Att tvätta och betala räkningar får mig att känna mig duktig, till minsta möjliga ansträngning.
Dammsuga, däremot, är ett moln utan silverkant.

Vartsomhelst. VARTSOMHELST!

I lördags diskuterade vi lotterivinster. Jag är ju själv helt ointresserad av allt som har med spel och dobbel (älskvärt ord) att göra, men min man är övertygad om att han vilken vecka som helst ska dra in en årsinkomst på dagens dubbel. Om bara kuskarna någon enda gång kunde köra som de borde.

I alla fall.

Jag känner mig inte särskilt lockad av att vinna en stor summa pengar. Inte för att jag hade tackat nej, men paniken över att de en dag ska ta slut, att man ska sitta där och undra hur det gick till, om man verkligen prioriterade rätt, om allt man inhandlat verkligen var värt sin köpesumma, det faktum att man vänjer sig vid att ha pengar och sedan plötsligt måste vänja sig tillbaka till den verklighet där man inte har det - lockar mig inte speciellt mycket. Triss-vinsten med 25.000:- i månaden i 25 år tycker jag låter betydligt bättre, om inte perfekt.

Men M. hade läst i en tidning, jag tror det var Newsweek, om en tävling där första pris var tio flygresor vartsomhelst i världen, i förstaklass för två personer - att användas inom två år.
Sådant lockar mig. Öronmärkta pengar, lyxtillvaro som inte direkt påverkar vardagen, en hel värld för ens fötter - fantasin sätts omedelbart igång.

Så.

Tio resor, vartsomhelst i världen i förstaklass. Vart åker man?
- New York (fyra gånger)
- Buenos Aires
- Texas (start för bildfärd genom närliggande stater)
- Nepal (start för tågfärd också genom Indien)
- Chile eller Bolivia
- Sydafrika
- Kuba

Vad säger ni?

Söndag

Det blev ingen städning, ingen duschning av blommorna, inget likörsötande och ingen balkongvinterförberedelse.
Man är ju inte ofelbar.
Men en sats kanelbullar, ett och annat konstaterande mellan kaffeklunkarna att det minsann tydligt blivit mörkare såhär i vintertidens timme, Marie Ledins genom Petter Karlsson skrivna biografi om Stikkan Anderson (som var intressant läsning om än lite för släpphänt med slarvfel i korrekturet) - och hela Åshöjdens BK på dvd har i alla fall utgjort en alldeles lagom lugn söndag.
Jag tror att jag redo för en ny vecka.

Lördag eftermiddag och kväll

En promenad till fiskehoddorna gav finfin lax, musslor, havskräftor och precis nyinkommen gös, vidare därefter till Elephanten ute i Dockan för smörrebröd och ljuvlig St Peter's Cream Stout tillsammans med M & S, cappuccino vid småbåtshamnen hos Jonathan på Lighthouse Café och nymalda bönor i en påse med hem - sedan getost på bröd med ringlad honung och valnötter på toppen hemma hos oss, med saffran- och tomatdoftande fisksoppa som superb huvudrätt och egen aioli därtill, avrundat med cappuccino och hemmagjord limoncello. En utmärkt lördag, på alla sätt och vis.

Lördag förmiddag

Nybakade bullar med solrosfrön, havregryn och linfrön. Lagrad herrgård på den ena halvan, Munkakorv på den andra, leverpastej med sky och egen inlagd gurka på den tredje och saltkött med pepparrotsvisp på den fjärde.

Ursäkta usel bildkvalitet.

Det strålar en stjärna

På gott humör, med en svag doft av glögg i rummet och den varma smaken av den på tungan, trallar jag omkring balanserandes på receptpärmar, böcker och inredningstidningar med jultema. Listor görs, dagar planeras, munnar vattnas och vore inte min man lika galen som jag hade skilsmässopappren i detta nu varit signerade och postade.
Vägen till hans hjärta går spikrakt genom magen.
För detta säger jag gudskelov och tack.

iLove

Suck, sade min pappa dramatiskt när jag som tonåring ville ha mer av allt och helst oftare.
- Du är dyr i drift.
(Jag vill påpeka att karaktärerna i scenen ovan inte har någonting med verkligheten att göra)

Det är jag fortfarande. Dyr dyr dyr. Skivor, dvd-boxar, resor, filmer, böcker, inredning, mat, kläder - saker kostar, saker köps, saker staplas, saker älskas. Det värsta är att jag när jag tillfälligt snöar in på något extra intensivt, oftast efter att ha läst en bra krönika, bok eller reportage som fått mig att dregla, blir jag alldeles hänförd - alldeles uppslukad - och kastar allt annat åt sidan i min ambition att skapa något vackert med just det jag för stunden förälskat mig i. Jag köper aldrig saker i små portioner - ge mig hela menyn! I detta har förstås internet, med sina enkla knapptryck och sitt digra utbud, bidragit till fördärvet.

Men detta är inte nog.
Ack nej.
Från min far har jag också ärvt en faiblesse för teknikprylar, som jag så långt det går försöker blunda för.
Apple Store är absolut värst, jag skulle kunna köpa hela utbudet rakt av. Så praktiska och smarta ting i så snygg design borde icke få finnas. Allt som börjar med i gillar jag, älskar jag, avgudar jag.

När jag dör vill jag komma till en prylhimmel. Apple-himlen. Jag tar med mig ett par skivor jag inte kan vara utan (Bob Dylans Desire och några till), kanske någon film (Gudfadern och Sunset Boulevard), och någon bok (Michael Cunninghams Timmarna och Hemingways Och solen har sin gång), sedan sitter vi där i ett sladdlöst härligt paradis där allt är möjligt men inget blinkar.

Tills dess nöjer jag mig med en Airport Express, så att jag kan spela musiken från datorn i biblioteket ut genom vardagsrumsstereon.

Kanske inget himmelrike, men ett steg på vägen.

Uppdatering: jag visste inte om det i skrivande sekund, men har nu förstått att det precis lanserats en tidning som heter iLove, en porrtidning för oss som kan skriva inlägg som ovan. Dessutom med bekanta till mig inblandade. Tajming, eh?

Söndag

En cottage pie – med färs, morötter, lök och mycket tomat i botten, potatismos med pressad vitlök och hackad persilja ovanpå och slutligen tjocka skivor chevre på toppen innan det hela grillas i ugnen under tjugo minuter – är för övrigt en superb söndagsmiddag, som allra helst avnjutes framför repriseringen av Per Morbergs Vad blir det för mat.
Om nu någon undrade.

Ack, den kärleken

Det finns en romantisk sträng hos mig jag inte kan frigöra mig ifrån.
Varför ska man det, undrar vän av ordning?
Befria sig från romantik – galenskap!
Men alltså.
Jag har följt de mest tårdrypande tonårsserier och sett de mest tillrättalagda romantiska komedier, bara för ett ögonblick av rysning, en sekund av fånigt leende.
Sedan jag var liten (jag har blivit så gammal nu att jag med liten inte menar barn, utan ungdom) har jag spelat in serier och filmer, antecknat tiden för nyckelscenen och sett den om och om igen. Varje gång med samma kramp i hjärtat.
Jag har varit förhäxat vid de mest märkliga kärlekspar genom åren. Ett tag snöade jag helt in på Kaj och Pernilla i Tre Kronor (ni anar nivån nu, va?), några månader fäste jag mig vid Joey och Pacey i Dawson’s Creek, Matti och Rebecka i Skilda Världar, Steve och Claire i Beverly Hills - jag har sett så många usla serier bara för denna förbannade smöriga sträng av arrangerad romantik.
Det märkliga är att jag inte faller för allt. De flesta romantiska komedier står jag bara inte ut med, jag hatar den vanliga ploten blixtrande kärlek/problematik på grund av missförstånd/kärlek för all evighet.
Ännu märkligare är kanske att jag inte har samma känslor för riktigt välgjorda romantiska komedier (de är i sanningens namn inte särskilt många). When Harry met Sally, till exempel, som inte överträffats i genren sedan den kom 1989 – älskar jag av hela mitt hjärta, jag har sett den hundratals gånger. Men min blick blir inte tårfylld, håren på armarna ligger platta mot huden och leendet är inte fånigt om än mycket nöjt.
Detta leder mig in på spåret som mycket väl kan kosta mig skilsmässa en dag, eller i alla fall en ofrivillig vistelse på närmaste mentalsjukhus (finns det ordet fortfarande?).
Pug och Pamela.
Dessa giganter i min fantasivärld.
Krigets Vindar och Krig & Hågkomst sändes i tv under åttiotalet, en dramatiserad kvartett böcker av Herman Wouk. Robert Mitchum spelade Pug Henry och Victoria Tennant gestaltade Pamela Tudsbury och även om jag var för liten för Krigets Vindar (1983) så minns jag Krig & Hågkomst (1988) väldigt starkt, mycket beroende på just kärlekshistorien mellan den äldre och gifte, men ack så moraliske, amerikanen Pug och den yngre, vackra och intelligenta engelskan Pamela. När jag köpte boxen för några år sedan blev jag helt förhäxad igen, jag kunde inte släppa tanken – och när också Krigets Vindar kom på dvd under fjolåret var jag inte sen att kasta mig in i denna tidigare obesedda förhistoria. Åh, Pug och Pamela. Hur många timmar har jag inte suttit framför andra världskrigets plågor för att se blott en kyss mellan dessa av världen och omständigheterna skilda, men så vackert förälskade tu? Igår hämtade jag ut paketet med de fyra böckerna, upphittade på antikvariat. Innan kvällen var slut hade jag läst ut alla fyra, bläddrat förbi allt annat dravel och sugit ut varenda bokstav om Pug och Pamela, deras tankar och känslor som inte alltid gjorts tydliga i tv-serien. Ni förstår, det finns inga gränser för min galenskap.
Om kvällarna innan jag somnar fantiserar jag ihop liknande historier i mitt inre, storslagna kärlekshistorier pågår där, i mitt undermedvetna. Jag brukar förstås somna innan första scenen är slut, men ibland kämpar jag verkligen emot så att jag kan ta historien framåt. Igår kväll dansade mitt par till Otis Reddings These arms of mine... Det var en högtidsstund.
Vad det gäller närmare detaljer om drömmarna så behåller jag dem nog för mig själv.
Jag misstänker att jag avslöjat alltför mycket redan.

I vågskvalpet

Att glida ner i ett varmt, men inte hett, bad är oöverträffad avslappning.
Vattnet ska vara precis lagom, så att man inte bränner sig och så att det värmer för stunden, men nästan på gränsen till ljummet efter en stund så att man fylla på med hetaste heta och känna vågen av värme som sköljer mot en – för en andra stunds njutning.
Åh, dessa bad.
Inget skum, absolut inget skum, jag vill sänka mig under ytan med hela kroppen och huvudet så att allt ljud försvinner, bara blunda med näsan precis så att jag andas, ensam, isolerad, bortom allt och alla.
Sedan krävs det en bok. Armbågarna stödda på varsin karkant, vatten upp till halsens början och det blöta håret strykt bakåt, så att inga testar ramlar ner.
Så kan jag ligga i timmar.
Att torka sig är det tråkigaste av det tråkiga, endast utkonkurrerad av tandborstning, och jag drar mig därför för att lämna badet, kroppen russinieras medan klockan tickar högt som bara billiga IKEA-klockor gör.
Åh, dessa varma bad i kalla tider.
Varför tar så många bort sina badkar när de renoverar? Jag förstår det inte.
Världen är allt bra underlig.

En förklaring, ingen ursäkt

Man skulle kunna tro att jag varit strängt upptagen. Eller möjligtvis att mitt liv varit i det närmaste helt händelselöst.
Inget av det är förstås sant.
Jojo, livet rullar, skivor kommer, arbetsdagar går, tv:ns blå ljus sprider sig över rummet från eftermiddag till sen natt, flygplan lyfter och landar, energi dräneras och byggs på.
Under tiden svischar det visst förbi en och annan intressant tanke, som skulle vara värd att dela med sig av.
Men det har varit lite för mycket.
Jobbet har upptagit all min tid och jag brukar inte låta det hända, jag vill inte att mitt arbete tar plats och ork från min fritid - sådant är mitt livsval och det är det av en anledning. De senaste veckorna känns det som om jag bara jobbat och sovit. Jag har dessutom varit först febrig och sedan magsjuk. Sådär spännande.
Nu är det dock slut på undanflykter, jag lovar. Dags att få liv i den här bloggen igen!
Några rapporter från helgerna i först Tjörnarp och sedan Barcelona kommer dock inte. Gammal skåpmat bör inte serveras, då kan persiljekvisten ha vissnat.

Reklampaus

Tjuvlyssna på Back to Brno här.