Rapport om allt och inget

Mitt i alla julfixerier och trots en begynnande förkylning jag knuffade bort med bestämda krafter och blott känner milda följder av, njuter jag för tillfället av en så kallad medgångsvåg. Kulturellt. 2008 har varit ett jobbigt år på många sätt och jag tappade någonstans mitt i allt kraften att ta in, lusten att känna.
Men mer om det senare.

Nu är hursomhelst inspirationen tillbaka, Två går framåt med intressanta steg, Spotify öppnar nya dörrar till musiklyssnandet och jag lägger till låtlista efter låtlista från kända och okända människor, vars gemensamma nämnare är att de finner det mödan och tiden värt att sätta samman en lista överhuvudtaget. Älskvärt, på alla sätt och vis.

I förra veckan såg jag äntligen Woody Allens Vicky Cristina Barcelona och, nej, visst, såklart inte i närheten av Manhattan eller Annie Hall, men underhållande, rolig och med en briljant Penélope Cruz (som jag varit småförälskad i sedan Att återvända) i en av huvudrollerna. Man kan diskutera den klichéartade bilden av träiga amerikaner (business-pojkvännen är onyanserad) kontra eldiga, kulturella européer, men jag köper det och jag köper att staden Barcelona gick in med pengar i projektet - till full valuta - jag köper berättarrösten och jag köper i alla väder Javier Bardem, den strålande och för all del inte så osexiga Javier Bardem. Vicky Cristina Barcelona kommer att stå i min dvd-hylla i framtiden, ett gott betyg.

Och så Bob Dylan då. Denne gigant. På väg till Sverige men ingen brådska i familjen Lindgren att köpa biljetter för inte säljer väl Bob ut Malmö Arena hur snabbt som helst? Det visar sig dock att gemene man tydligen gott och skaffat sig smak såhär i reklamavbrottet mellan Idol och Melodifestivalen, vi hann med andan i halsen precis boka plats. Så nu spelas det Bob i huset, Bob i lurarna och Bob i datorn, spellistan i Spotify ser ni i föregående inlägg. Mats Weman har nedräkning för sin fru och alla bloggläsare, en adventskalender att älska förstås.

Igår såg vi TV4:s EM-krönika och tårarna rann i vanlig ordning nedför kinden medan rösten stockade sig vid minsta konstaterande. R. har svårt att vänja sig, han ler i mjugg när jag under en knapp timme inte kan prata för att Turkiet vänt 0-2 mo Tjeckien, Ivan Klasnic gjort mål mot Polen eller Buffon räddat Adrian Mutus straff. För att inte tala om när Zlatan gjort 1-0 mot Grekland. Dessa glädjescener, jag kan inte värja mig, det bara blir så - vem kan vara oberörd? Inte jag och inte nu.

En sakta krypande trygghet börjar smyga sig på, det är en välkommen känsla. Ett liv där sådant som är viktigt men inte livsavgörande får ta plats, får ta över. De verkligt svåra tiderna härdar en möjligen. Men det är tiden däremellan som utvecklar.

Utvecklar och förstorar.