iTunes

Jag satte mig ner för att göra ordningen till de nysammanställda julskivorna igår, men slutade med att organisera om hela iTunes. Det har varit en väldig oreda - högt och lågt, spellistor i olika genrer, nytt och gammalt utan någon som helst sortering.
I min drömvärld är alla låtar i iTunes så bra att jag lugnt kan trycka på play och låta mig överraskas av låtvalet, trygg i det faktum att vilken ton som än flyter ut från högtalarna – så blir jag lycklig.
En hel del måste faktiskt rensas bort. Inför någon fest lade jag in hundratals nostalgilåtar från åttio- och nittiotalet som inte har någon som helst relevans utanför sitt sammanhang. Adjö.
Jag slås av – och älskar – ändå bredden i urvalet. Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå skvallyssnande, musik gjord för att inte märkas.
Acceptera – well, det är väl en del av att bli äldre.
Men förstå, det kan jag inte.
All musik jag lyssnar på fyller mig med någon form av känsla. Självklart inte alltid densamma – Bob Dylan och Siw Malmkvist har inte mycket gemensamt – men alltid stark och sann.
Det är just blandningen av olika stilar som jag tänker ska bli mitt nya iTunes huvudstyrka. Pavarotti ska stå jämte Shirelles. Tindersticks jämte Andrew Sisters. Tim Hardin, Duffy, Chet Baker, Townes Van Zandt, Lena Andersson, Lucinda Williams, Glenn Miller, Eldkvarn, Marlene Dietrich, Pretenders, Timbuktu, Kinks, Anita Lindblom – alla ska de få plats, alla ska de få vara lika självklara.
Med uppemot tvåtusen låtar i biblioteket blir det lite av en utmaning.
Ett projekt att försvinna i.
Gud, så jag älskar dessa oöverskådliga galenskaper.