Det kändes möjligen något bisarrt att läsa Åsa Linderborgs väldigt fina barndomskildring Mig äger ingen, samtidigt som Janice äntligen släckte lampan för ärkesvinet Richie Aprile i slutet av Sopranos andra säsong.
Den gemensamma nämnaren är förstås den starka upplevelsen.
Känslorna.
Nu är vi där igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar