Något att berätta för barnbarnen

I min värld är det förstås självklart att gråta en skvätt när Zlatan Ibrahimovic blir historisk. Min pappa pratar alltid om Bosse Larsson, Bosse är störst och jag sörjer att jag inte sett honom spela, att jag inte är en del av det självklara fenomen som varenda supporter till de himmelsblå helhjärtat låter sig omslutas av.
Men jag var med när Zlatan slog igenom. Jag såg honom i Superettan, jag var på Stadion när han smällde in sitt fantastiska mål mot AIK i den första allsvenska omgången samma år han sedan flyttade till Ajax. Efteråt gick vi till Ölcaféet, stämningen var euforisk, vi visste att vi varit med om något som det skulle pratas om i åratal, att detta bara var början.
Kanske lätt att säga såhär i efterhand.
Men det är faktiskt icke desto mindre sant.
Zlatan är bäst, han är störst och mest populär i hela Sverige - men för oss Malmöbor är han större än så.
Inte konstigt alltså, att tårarna rinner sakta på min kind medan ett fånigt leende sprider sig över ansiktet.
Zlatan är Zlatan.
Och jag var där när det började.