En dagboksanteckning

Tyst och lugnt, till och med katterna sover. Det är den första stilla stunden på hela helgen, som annars på ett ytterst gemytligt sätt puttrat på, surfat iväg, timmar har flutit förbi och försvunnit - men nu sitter jag här, vid datorn med en kopp kaffe och tänker att söndagar är veckans bästa tid.
Det har handlat om mat, som vanligt. Men också om youtube, Karate Kid, Depeche Mode, Falcon Crest, det har handlat om det enkla i att bara ha trevligt, skratta, umgås. I fredags över en indisk rotfruktsgryta, Irish Coffee, vin och en maratonlång musikquiz med min bror, hans flickvän (plus deras underbara dotter, förstås) och en av dessa människor man nästan aldrig träffar, men alltid trivs med. Det var knäppskallarnas afton, nördarnas högtid, de bortglömda minnesbankernas stora återkomst. Jag rensade katergorin film- och tv-musik. K. tog allt med Depeche och Rosie Thomas. N. var störst på allt som var bra. Min bror gick inte att slita från domarstolen.
Lördag så, tidig färd mot Köpenhamn och shopping med större delen av bokcirkeln. Vi tillbringade timmar på Cos, denna underbara butik som H&M-gruppen (ägare) inte vill ta till Sverige och jag köpte tröjor och skjortor, putsade till en stukad garderob. Vi satt länge och åt smörrebröd och pratade om livet, vänskap, förhållanden, beteenden och roller. Det är något speciellt med dessa människor, som jag sällan träffar utanför våra cirklar. Men jag lämnar dem alltid uppfylld av nya insikter, med fräscha vinklar, ett par graders vridning av mina perspektiv. Det är en älskvärd process.
På kvällen kalkonmiddag, med potatis, sås, rödkål, brysselkål och tre sorters geléer; vinbärs-, fläder-, och vitlök/chili-. Hela familjen samlad, vi är många nu och det blir bara fler och fler (och julklappspotten större och större...) - och det är alltid roligt, det har efter så lång tid blivit en särskild gemenskap, en stämning och en rollfördelning som fallit på plats med åren. Jag satt ensam vid matbordet en stund för att kunna få lite perspektiv, jag betraktade dessa människor och fotograferade ögonblicket i mitt minne.
I perioder när det känns som att det skakar på nedre däck, är sådana bilder det första man packar ner i väskan.