När sedan blir viktigare än nu

Har man Lennart Persson och Halvars Huvudsaker som ett stående inslag i sin vardag, så blir inköpslistorna och längtan hem, till soffan, stereon och biblioteksfåtöljen en nästan omöjlig frestelse att motstå.
Jag är ju sådan, jag uppfylls av böcker jag ännu inte läst, filmer jag ännu inte sett och skivor jag ännu inte hört så till den milda grad att det spiller över och kokar ner till en lugn sump när jag sedan väl sätter tänderna i det.
Inte så att jag inte njuter.
Jag njuter bara mer på förhand.
Jensen skrev ett klokt inlägg om döden och vår rädsla för den häromdagen, tankar som många säkert är bekanta med. Jag har själv svårt att förhålla mig till livets slut, till skillnad från Jensen har jag gudskelov och tack aldrig sett den sista gnistan släckas medan jag själv sitter bredvid. Jag har aldrig, i vuxen, medveten ålder, förlorat någon som stått mig riktigt nära.
Men.
Det är klart att jag fruktar döden. Ibland. Men lika mycket och kanske oftare fruktar jag just att någon av dem jag älskar ska försvinna ifrån mig förevigt. Jag fruktar livet, vad det har i beredskap för mig. Förutom när jag lagar mat, då finns inga tankar som inte kan dras in genom näsan.
Jensens slutsats, om jag nu ska knyta ihop den här säcken, är att man snarare än att frukta döden bör frukta sin livspassivitet, att man måste stå emot detta rusande mot något annat, eftersom spåret ändå obönhörligen leder mot slutet.
Det är klart att hon rätt.
Men det är inte lika givet att det går att förändra sitt liv i grunden.
Att planera inför något, drömma om något okänt, är den kanske största delen av mitt liv. Jag ser framför mig en bild som ännu inte sotats ner av verklighet, där jag fortfarande har alla möjligheter till perfektion (ett annat, förmodligen lika farligt, nyckelord). Jag längtar efter böcker jag läst om, men vill ofta rusa igenom dem när jag väl fått dem i min hand. Jag vill vidare, till nästa. Det är svårt att njuta av det man har, när världen är så stor.
Undantagen är förstås det vi kallar mästerverk. Då försvinner allt annat, då finns bara nuet, den dallrande sekunden man befinner sig i och det kan vara Lucinda Williams starka men sårade röst, det kan vara Gloria Swanson som glider nedför trappan i Sunset Boulevard, det kan vara ett ångande, fullknökat KB med Bob Hund som trycker att det skulle vara lätt att säga att man inte hittar hem, eller Joan Didion som sörjer sin avlidna livskamrat.
Det är väl det som gör ett mästerverk, antar jag.
Att längta efter det som kommer, eller kanske någon dag kommer om jag har tur, är mitt sätt att njuta av livet. Förväntningar och drömmar är inget negativt, det är inte att fly något utan att känna något. Att utvecklas.
Jag hyllar dem som kan leva i nuet eller försöker göra det, men det är inte för mig. Jag njuter idag av vad jag får imorgon. Uppdraget är då på något sätt ändå slutfört.
Men i Tjörnarp finns ingen morgondag.
Där är varje sekund av kristallklar luft och lugnande tystnad som den allra sista.