Fynd?

Jag har ju tjatat om ZinZino och Möllans Ost, men min gamle Skurups-kamrat och numera krogredaktör Måns Renntun berättar om ett nytt ställe vid Fridhem, faktiskt precis runt hörnet från min första lägenhet, som är en kombination av lunchrestaurang, café, butik och konditori; Skogströms Kök & Butik. Grundinställningen att använda råvaror från lokala producenter och därmed utgå från säsong är lockande och i butiksdisken finns rösti, tryffeldolmar, bakade grönsaker, kalv- eller hönsfond, färdig rödvinssky, styckningsdetalj av nöt (Blentarps gourmetkött som hängmöras i minst 16 dagar) och fläsk, kött efter säsong (typ anka, lamm eller vilt), kycklingkött (kravmärkt och ekologiskt uppfödd i Bosarp), lufttorkad parmaskinka, spansk jamon bodega, het chorizo, mild fuet, svensk lökkorv och Kävlinge-pastej. Bageriet/konditoriet har ljusa surdegsbröd med citron och timjan och grova rågmjölsbröd med fänkål och kummin - bland andra. Dessutom egna chokladtryfflar på Valrhona och andra kakor och tårtor (stället drivs alltså en gammal svensk mästare i desserter...).
Från och med nästa helg serverar de också brunch på lördagar.
Visst låter det som något att älska?

Mina kära nära

Jag har en brorsdotter. Det kanske inte är så ovanligt, men saken är den att hon bara är 12 dagar gammal. Och söt som socker. I lördags höll jag henne i min famn för första gången, hennes kropp var så mjuk och hennes ögon så stora, hon skrek inte en enda gång men i någon sekund så såg det ut som om hon log. Jag kände mig varmare än jag gjort på länge, ömmare än jag kan minnas. Denna lilla flicka. Min brorsdotter. Välkommen.

Jag har en farmor och en mormor. De är 94 och 84 år gamla, det är krut i kvinnorna i min släkt. Farmor hör inte så bra längre och går allt sämre, men hennes bingopenna är snabbare än en stenografs och hennes tankar lika ärliga som ett helgons. Mormor krökte på ryggen när hon för snart tio år sedan förlorade först sin son och sedan sin make, men hon gympar, stavgår och kallbadar varje vecka och har en ocean av anekdoter att berätta.

Två generationer har fötts och vuxit upp mellan farmor, mormor och min brorsdotter. Framgång, lycka, sorg och besvikelser, kärlek och ömhet, jag tänker på allt det där när jag sitter på min balkong och tittar ut över de utsprungna kastanjeträden, jag tänker att det finns så mycket att säga, så mycket att bevara men jag vet inte hur eller för vem och det enda som är riktigt säkert är att jag älskar dem alla.

Jag är lätt att tillfredsställa

Har på jobbet fått en ny, större skärm, en dator med mer kräm i och ett tangentbord som är mycket mjukare och svarar snabbare på knapptrycken än det gamla. Man behöver knappt nudda vid tangenterna för att bokstäverna ska ramla ut på skärmen.
Sådant räcker för att jag ska bli lycklig.

Malmöfansens märkliga fallenhet för att ge upp

Det svänger snabbt i sportmedia - och bland fotbollsfans. Från lovord, hyllningssånger och kungatronar har MFF nu fallit ner i en djup grop där ingenting kan rädda laget. Lika självklart som det var att placera guldet i Malmö efter 1-1 och mästarspel mot Elfsborg borta, lika bergfast verkar folk nu tro att det blir en mittenplacering också i år. Det går en djup suck genom Malmö och glaset är, på klassiskt himmelsblått manér, knappt ens halvtomt.
Jag vet inte vad jag ska tro, men vad jag absolut vet är att ingenting är avgjort efter tre omgångar, att Elfsborg ännu inte vunnit en match men är långtifrån lika uträknade och att hur man än ser det så var det mer imponerande att vinna mot Gais trots dåligt spel än det var förkrossande att förlora mot TFF i ett derby vi alltid haft svårt att hävda oss i.
Årets Allsvenska är jämnare än på många år, alla kommer att ta poäng mot alla. Det kommer inte att finnas något lag som går igenom en hel säsong utan svackor, utan att tappa onödiga poäng.
Själv var jag besviken efter Skånederbyt i lördags, men mest för att så många spelare inte kom upp i ens normal nivå - en insikt som faktiskt var det mest tröstande av allt till slut. Spelet kommer att bli bättre, det säger ju sig självt.
Och - Labibot Harbuzis inhopp var mycket lovande.
In med honom bakom anfallarna och ut med Toivonen på högerkanten där han har lättare att finna sin roll, ut med en Jocke Nilsson som inte gjort en människa lycklig såhär långt och dessutom aldrig varit en kantspelare - och det kan bli en riktigt trevlig säsong.
Hur orkar folk ge upp så snabbt?
Behåll Sören också, förresten, det är svårt att vara tränare för ett lag med spelare som vägrar springa. Något får de väl ändå göra själva.

Zzzzzzz

Man kan egentligen säga hur mycket som helst om att Zlatan inte var bättre än någon annan mot Nordirland, att han inte var bra i VM, att Sverige med det gamla hederliga anfallsparet Allbäck/Elmander slog Spanien - men att som enda Inter-spelare få 9 i betyg av Gazzetta Dello Sport för sin säsong och figurera i segersången, på plakat och i ramsor på Milanos gator efter ligaguldet - det finns ingen spelare i Sverige som kommer i närheten av Zlatans kapacitet och klass som fotbollsspelare. Så förbannat enkelt är det faktiskt. Vad Ralf Edström än säger.

Skärpning Mona

Jag såg inte debatten mellan Mona Sahlin och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, men vad jag förstår gick den senare om inte segrande så åtminstone mindre skadad ur duellen. Jag tycker generellt att det är rätt att ta debatten trots allt, taktiken att tysta ner och inte låtsas om har uppenbarligen inte varit särskilt lyckosam. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det inte bara för att de ger efter för egna fördomar eller enkla (om än genomskinliga, förkastliga och omöjliga) lösningar - utan också för att de känner att de inte blir hörda, att politikerna och till viss del media sätter sig på högre hästar och inte värderar väljarnas åsikt mer än en spottloska på gatan.
Vad jag däremot upprörs över, är att Mona Sahlin inte kan vara bättre förberedd inför en match som ändå är bland de viktigare som finns att ta just nu. Ett parti som bygger hela sin politik på ett så diffust begrepp som svenskhet borde vara en rövarmiddag för det som kan bli vår nästa svenska statsminister.
Mustafa Can uttrycker det bättre och smartare i DN idag.

Måndag

Jag är omåttligt förtjust i måndagar. Ett tag i vintras åt vi potatis- och purjolökssoppa nästan varje måndag och det var så gott med något lättare, något nyttigare än de biffar, såser och grytor man satt i sig under helgen och vi pratade om det idag men väl på Hemköp låg fläskfilén där och såg inbjudande ut och min älskade erbjöd sig på stående fot att köra sitt paradnummer (fläskfilégryta med dijon och vad jag misstänker vara en inte helt oansenlig mängd grädde) så det blev det och vi köpte rucola, spenat, plommontomater (till ett hutlöst pris, hoppas mamma får fart på odlingarna snart), gurka, rödlök och avocado, rev lite parmesanost i och kryddade ganska rikligt med citronpeppar och nu sitter vi här och pyser medan jag än en gång förbannar att vi inte fått köpt den där espressobryggaren vi trånar efter.
För några minuter sedan kom mamma och lämnade en tupp vi knappt får plats med förrän den nya extrafrysen är inkopplad. I biblioteksfönstret har både rucolan och plocksallaten vridit sina späda strån mot solen.
Tänk att det finns de som inte kan njuta av sådant.

Mac-attack

Har till slut fått tummen ur det där stället där man tydligen har den när man inte får någonting gjort och skaffat Firefox - vilket, när man skriver här på bloggen, gör ett mac-hjärta så lyckligt så lyckligt. Nu kan jag äntligen göra allt det där som alla andra kunnat!

Fint besök

För ett par år sedan, vi ska kanske erkänna att det nog var runt fyra år sedan, satt några arbetskamrater och jag hemma i min lilla etta och drack vin. Vi gjorde allt tonåringar brukar göra med det lilla undantaget att ingen av oss var tonåringar, men vin blev drink och kallprat blev jag har aldrig, ljudvolymen steg och gömda små Lassie-historier avdammades. Jennie var såklart värst, hon var alltid värst men inte för att hon tvunget skulle vara det utan bara för att det var så. Efter ett par småroliga episoder glittrade det i ögonen på henne när esset ur rockärmen skulle spelas ut. "JAG HAR DET", sade hon. "Den här historien kommer att bräcka er alla". Det visade sig att hon en gång runt jura- eller kritaperioden hade åkt tåg från Tyskland till Köpenhamn och hon var ung och hon var bakis, allt var skit och hon skulle hem, men plötsligt uppenbarade sig i dörrhålet till hennes kupé... ja, vad var hans namn nu igen? "SHIT alltså, ni MÅSTE veta vem det är, han är HUR STOR SOM HELST!", bubblade Jennie upphetsat och vi tänkte och gissade, Mick Jagger, George Michael och Paul McCartney var alla på tapeten innan vi upplystes om att det förvisso rörde sig om samma dignitet, men det här var en hårdrocksstjärna - ni vet en sådan som "kör mycket med våld på scenen, typ blod och eld och sånt", sade Jennie - och Alice Cooper var det självklara förstavalet, men "Nej nej nej - han är STÖRRE än så" och vi förbannade vår obefintliga kunskap i genren men gissade vidare,vidare, vidare - spänningen steg, trumvirvlarna dunkade, stråkorkestern byggde upp sitt crescendo, vi slet vårt hår och Jennie gick av och an i frustration, "Men VET ni inte? Ååååh, han är så KÄND!". Till slut blev hon tvungen att ringa sin bror och han prickade förstås in svaret direkt, Jennie lade luren i örat på honom och utbrast "ja JUST DET, för fan, KING DIAMOND!!!".
Man kan säga att luften gick ur ballongen lite.
Man kan säga att en besviknare stråkorkester får man leta efter.
Ingen av oss hade givetvis en aning om vem King Diamond var.
Men vi skrattade så vi grät, det gjorde vi.

Jag läser nu att King Diamond kommer till KB i slutet av oktober, jag minns vår kväll och Jennie Metz - om du finns därute; hör av dig! Jag följer med direkt.

Den svåra andra matchen

Vinden ven så att tidningshuset gungade på Segevång och regnet öste ner när jag tittade ut genom fönstret på jobbet vid femtiden idag. Springa i motvind med småspik piskande i ansiktet är inget drömscenario när man som extremt otränad och ringrostig, låt oss inte glömma aningens överviktig, ska göra sin svåra andra match i Korpen för säsongen.
Men, det måste sägas, regnet upphörde.
Vinden mojnade något men var ändå så stark att vattenflaskorna välte vid linjen och endast korta hörnor slogs från ena sidan.
Ändå tycker jag mig skönja en början på något stort. Eller en tillbakagång till något stort kanske.
Bollen gick ibland som på en tågräls mellan oss, direktspelet var superbt, löpningarna lite fler och lite längre än i debuten. Som vanligt var det ingen som ville skjuta förutom Malin Göransson, men så har det varit sedan vi var tio år gamla och är det något man lärt sig med tiden så är det att det där med hunden och det faktum att den inte vill sitta är sannare än tio guds bud.
Själv var jag i lite bättre form den här gången, eller också var jag inte lika optimistisk i löpningarna. Jag fick ingen krampkänning i alla fall - och gjorde dessutom mål! Det händer inte varje gång. Vad det blev vet vi nästan aldrig, men jag räknade till fyra eller fem assister från mina egna fötter och ett par mål lyckades de andra göra helt på egen hand.
När jag gick, nej skippade, den korta vägen hem kände jag mig säker på att träningsvärken skulle utebli den här gången.
Endast tiden kan utvisa detta.
Förra matchen blev 7-0 i alla fall, det ligger på nätet nu.

Det svänger om LdB

Efter att ha förbannat damernas namnbyte här på bloggen, för de flesta som kommit i min väg och en del som inte gjort det, gick jag i lördags på krogen i godan ro. Vid baren ondgjorde sig någon över hela affären i en rätt spydig ton och raljerade över damfotboll medan han svängde på ölglaset så att det skvätte omkring. Alltså, det var för mycket. Min hjärna vet fortfarande inte hur det gick till, men någon med exakt min röst blev arg och nästan aggressiv, ja hon gick så mycket upp i sitt försvar av LdB att hon nästa dag nästan skämdes lite över det sätt det hela framfördes på.
Nu har jag svängt.
Det enda som är pinsamt i hela affären med namnbytet är banne mig att Sveriges rikaste klubb, verksam i landets tredje största stad, inte tyckte det var värt ett spottstyver att hålla sig med ett damlag. Man tyckte inte ens att en av historiens mest framgångsrika klubb på damsidan skulle ha rätt att använda sitt klubbmärke. Det är för fan pinsamt om något.
I en tid där företag som profilerar sig med jämställdhet, där klubbar och föreningar som driver och leder utvecklingen mot bredare verksamhet ses som fräscha, ses som framtiden - så tar Malmö FF ett steg bakåt. Damerna har de senaste åren varit mer motarbetade än de var när jag spelade flickfotboll - det kan knappast kallas framsteg.
Damerna valde att gå ur huvudföreningen, det var ett misstag.
Med facit i hand kan man förstås undra om det hade hjälpt att vara kvar.
Hela kulturen som finns i MFF nu med Hasse Borg och Buffalo Madsen - det är så gubbigt att jag kräks. En före detta naprapat i herrlaget berättade att Hasse Borg brukade komma in i omklädningsrummet innan matcherna och skrika "nu går vi ut och visar KUK!". Jag hade brutit ihop på fläcken.
Det är egentligen kanske inte förvånande att MFF dam drevs till att ta ett steg som var så extremt som att byta namn. Att byta identitet. Ville man ha allsvensk damfotboll kvar i Malmö fanns faktiskt inget alternativ.
Det är verkligen pinsamt på riktigt.
Nu är det jag som börjar gå på matcherna igen.
Heja LdB!

Bio: Nina Frisk

Betyg: 3
Den är underhållande men kort. Precis i detaljerna men suddig i helheten. Knivskarp i sekvenser men luddig i berättelsen. Maria Bloms andra film är på ytan nästan lika rolig som "Masjävlar" (även om varje film som saknar Ann Petrén automatiskt tappar en dimension) men inte tillnärmelsevis lika varm och inte lika nära. Där även Masjävlars värsta knäppgökar ändå hade förmågan att kännas naturliga och framkalla förståelse lyckas man inte riktigt göra samma sak i "Nina Frisk". Jag fattar inte riktigt karaktärerna även om jag känner igen det som händer dem. Jag skrattar, jag skäms och jag ler - men känner ingen desperation, ingen instängdhet och det starkaste intrycket när eftertexterna börjar rulla är frågan vad Maria Blom egentligen ville säga med alltihop.
Därmed inte sagt att "Nina Frisk" är en dålig film, skådespelarna är bra och i dagens Sverige finns få med sådan humoristisk fingertoppskänsla som Maria Blom. Men i jämförelse med "Masjävlar" blir den lite lättviktig.
Det är inte lätt att följa upp mästerverk.

Bio: La Vie en rose

Betyg: 4 (musiken: 5)
Det är hemskt lätt att fånga mig i sådana här filmer. "Ray", "Walk the line" och nu "La Vie en rose" ger en kittlande blick in bakom kulisserna och kanske ännu mer en spegelbild av myten man så gärna vill tro på. Edith Piaf är omgärdad av oändliga myter. Hela hon är en myt. Med en mamma som övergav henne, en uppväxt på horhus och tillsammans med sin kringresande akrobat till pappa, tidig försörjning på gatorna i det fattiga Paris, upptäckt, fall och senare succé, alkoholism och drogberoende, otaliga kärleksaffärer, svek och olyckor var hennes liv på samma gång så storartat, sorgligt och destruktivt att det nästan är svårt att tro på.
Tills man hör henne sjunga.
I filmen "La Vie en rose" är det, till skillnad från "Ray" och "Walk the line", Edith Piafs verkliga röst som ljuder genom alla musikscener. Det är jag omåttligt tacksam för. Marion Cotillard är helt underbar i huvudrollen, men sångrösten är oefterhärmlig. Under ett liv som lätt kunnat göra Piaf till offer är musiken och sången allt som oftast hennes räddningsplanka och ingen annan hade kunnat finna den smärta, den längtan efter (och, beundransvärt nog, den obändiga tron på) kärlek som Piaf själv uttrycker i sin sång.
Problemet med sådana här filmer och anledningen till att de sällan når ända fram är att det är svårt att välja ögonblick och historier i ett helt liv som ändå ger en helhetsbild eller kanske framför allt en känsla av vad det handlat om. ”Ray” försökte få med alla hits och stora ögonblick som artist och förlorade känslan av en historia. ”Walk the line” fokuserade på kärleken till June Carter och blev en berättelse för sig själv, en bild av människan och kanske tack vare det också en bild av artisten. ”La Vie en rose” spänner över hela Edith Piafs liv men sovrar självklart den också och kastar dessutom tittaren mellan olika tidsepoker. Ändå, om än inte perfekt, ger den faktiskt mer än något annat ett starkt helhetsintryck. Kill your darlings tjatas det mycket om journalistutbildningarna i landet och det är precis vad allt handlar om – våga stryka även sådant som är bra för att slutresultatet ska bli bättre. Här nämns mycket lite om den dotter hon fick begrava när hon själv bara var 18 år, det pratas inte alls om Piafs roll i motståndsrörelsen under andra världskriget som i hög grad hjälpte henne till att bli den franska ikon hon blev och bara Marcel Cerdan bland alla älskare får ordentligt utrymme (enligt bild och myt var det också han som var hennes stora kärlek) – men jag tror mig förstå Edith Piaf, jag sörjer med henne, gläds med henne och ömkar henne. Jag blir förstörd när budet om Marcel Cerdans olyckliga död når oss i en av filmens starkaste scener. Det är ett gott betyg.
Kanske är ändå finalen det mest fantastiska med hela ”La Vie en rose”. Nedbruten av sorg, långvarigt missbruk och cancer ställer hon sig på scenen och gör för första gången ”Non, je ne regrette rien”. I sången, på scenen, blir hon hel och lever upp, för ett ögonblick är allting storartat och ”Non, je ne regrette rien” dånar ut i biosalongen och sveper med mig, jag gråter inte så mycket för Edith Piafs levnadsöde utan för att detta är en milstolpe, ett par av de största minuterna i musikhistorien. Få sånger berör mig på samma sätt – och då förstår jag (som aldrig läst ett ord franska) bara huvudtesen i texten – jag ångrar ingenting. Men smärtan, styrkan, kärleken – allt får plats i Piafs röst och frasering. Jag behöver inte förstå orden, jag grips av innebörden.
Efter filmen sitter jag kvar en stund, förbannar det tända ljuset i salongen och väntar på att tårarna ska torka.
Introt till ”Non, je ne regrette rien” ljuder avlägset i mitt huvud.

West Wing, än en gång

Läser om det nya vapendådet i Virginia, USA och ett av de bästa citaten från West Wing dyker snart upp i minnet. Det är pressekreteraren C.J. Cregg som säger det, President Bartlet har precis blivit skjuten liksom Josh Lyman - alla är upprivna, allt är kaos, pressen går bananas och C.J. får en samlad världsmedia att tystna:

"There were 36 homicides last night. 480 sexual assaults. 3411 robberies. 3685 aggravated assaults, all at gun point. And if anyone thinks those crimes could have been prevented if the victims themselves had been carrying guns, I only remind you that the President of the United States was shot last night while surrounded by the best-trained armed guards in the history of the world."

Jag måste se om alltihop från början igen.

Dubbel-Anders och vårstök, det är visst måndag

1-0 efter en lysande frispark men i övrigt gnistrade kanske inte MFF idag. Men jag håller med Andreas Yngvesson, laget ser mer stabilt ut i år. Matcher som den mot Gais var precis sådana man ifjol tappade poäng i. Anders Andersson var - igen - bäste himmelsblå.
Fotboll, pasta med krabba och chili, Anna Pihl - och så persilja, rucola och plocksallat nere i jorden och inställt i det nya miniväxthuset. Det har varit en fin kväll. Fick också planterat Silverregn, som vi hoppas ska täcka en del av hönsnätet som löper längs balkongräcket för att stoppa kattflykt.
Sitter på våra nya stolar och skriver detta, iförd endast längärmad tröja.
Inte konstigt att livslusten börjar komma tillbaka.

Söndag

Jag hade små funderingar på att städa men det blev en på många sätt perfekt söndag med krämig kaffe latte i parken tillsammans med Hockeys hembakta chokladkaka, en promenad runt Pildammarna med en kula hallonsorbet och en kula cookies & cream på Lilla Glassfabriken som avslutning, lite läsning i den aktuella bokcirkelsboken (novellsamlingen "Kärlekens brutala språk"), ett par Franziskaner veteöl och fotboll på Bakfickan och så hem för att steka vad min mamma kallar Bostonburgare - färsbiff med tomat, lök, ättiksgurka och hovmästarsås mellan två skivor rostat bröd. Nu: pepparchips och dippa till de många inspelade timmarna av Berlin: Alexanderplatz.
Ibland är livet ändå rätt gött.

Mmm...

Miss Sylvia's BBQ-sauce kan jag inte tjata nog om, men för alla er som av någon oförklarlig anledning inte åker till New York med jämna mellanrum för att köpa några flaskor rekommenderar jag en tripp in på Frederiks blogg för recept på en revbensmarinad jag misstänker vara superb. http://efjay.wordpress.com/2007/04/14/peta-in-en-pinne-i-brasan/

Ni andra får stanna hemma

Stackars mamma fick åka runt hela Svågertorps samlade butiker med mig under förmiddagen i jakt på balkongattiraljer. Saker och ting börjar nu ljusna. Mindre bord och hylla till krukor var det primära, det blev ett större men mycket snyggare bord, två stolar och en beställd hylla i precis rätt mått för vår lilla vägg. Ledig yta på balkongen är nu i princip nere på noll och fler ockupanter än vi själva förmodligen omöjligt - det blir inga gäster för oss i år (men en förtjusande miljö istället). Fick också haffat in fröer och ett litet växthus så imorgon är det jag som sätter persilja, plocksallat och rucola medan min käre make oljar möblerna. Släpp fångarne loss, det är vår!

Premiär i korpen - säker vinst

Solen sken, men timmen var såpass sen att den inte direkt värmde. Ändå var det förstås ett perfekt väder för seriepremiär i damernas finrum. Något decimerade, vi har bland annat tappat vår skyttedrottning, men spelsugna och extremt verklighetsfrånvända togs djupledslöpningar och lades crosspassningar som om inte en dag förflutit sedan den aktiva karriären, eller sista korpmatchen i höstas för den delen. Det dog ut. Men ambitionerna, gnistan - visade på en lovande säsong 2007. Två, förutom skyttedrottningen, som varit med sedan starten har nu lämnat in och istället får vi i år luta oss mot de gamla landslagsspelarna Malin Lundgren och Eva Zeikfalvy som likt en ödets ironi nu kallats in för att förstärka det stolta F25. Debuten lovade gott, även om Malin enligt egen utsago var nära att kräkas efter bara fem minuter (sedan sprang hon ändå mer än hela laget tillsammans, men det är förstås en annan historia). Ett par matcher till i benen på oss alla, sedan kommer det här att bli riktigt bra - det är inte bara jag som inte rört mig en millimeter sedan oktober och inte haft en boll vid fötterna på lika länge.
Kulan i luften, luften är klar - jag hade hade glömt hur fantastiskt kul det är att lira lite boll.

Vad vill du bli när du blir stor?

Carl-Axel Roslund, denne gigant. Malmömoderaternas hovnarr har lagt en motion till fullmäktige att förbjuda yrkesmässigt tiggeri. "Om vi inte gör något nu", säger han, "så har vi snart samma situation som i europeiska storstäder där det vimlar av tiggare på gatorna. Ofta har de ett barn i famnen för att se mer ömkansvärda ut.".
Jag vet inte vilken värld Carl-Axel Roslund lever i, men jag hoppas aldrig komma i kontakt med den. Bara att vara en person som inte instinktivt känner medlidande med föräldrar som tvingas tigga - utan reflexmässigt snarare förutsätter att han eller hon försöker luras - är faktiskt rätt avskyvärt. Att sedan tro att bara för att man förbjuder tiggeri så skulle det försvinna från gatorna - som om alla de som lever på allmosor återgår till sin egentliga karriär som snickare eller något - är, ja jag vet inte vad, men rätt verklighetsfrånvänt i alla fall.
Ändå har jag sparat det bästa till sist. Carl-Axel säger också att han med sin motion "främst vill stoppa de östeuropeiska tiggarligor som börjat dyka upp i Sverige". Alltså, jag tror jag dör. Östeuropeiska tiggarligor? Jag har hört talas om knarkhandel, trafficing, smuggling och annat som kan inbringa stora inkomster för olika typer av ligor, gäng och maffiasamfund - men tiggeri? Från Östeuropa?
Carl-Axel Roslund går bara inte att ta på allvar.