Reflektioner från gårdagskvällen

– det är otroligt hur man kan bli utspelat i första halvlek och sedan ligga närmare segern i andra. Igen. Ribbträffar. Igen.
– Allbäck gjorde mål, nu blir det diskussioner om vem som ska vara startman. Men alltså, en gång för alla – vi har en spelare som i två år varit ordinarie i ett av Europas bästa lag, som vunnit Serie A båda säsongerna. Vi har en annan spelare som misslyckats i alla Europeiska ligor utom den danska, där han nu befinner sig. Jag menar, kom igen. Har vi tre superstjärnor så ska de spela, jag struntar ganska högaktningsfullt i att vi då offrar mr Lagspel, herr Offervilja och direktör Grovjobb. Sådana har vi redan. Det är artister vi behöver. Ungern borta någon?
– jag var i nittio minuter livrädd för att möta Tyskland under deras uppvisning mot Ecuador men det rann av ganska snabbt. Jag tror inte alls att det är omöjligt. Publiken, visst. Klose. Schweinsteiger och Ballack. Men sedan då? Tyskarna spelar fysiskt, välorganiserat och på samma sätt som de alltid gjort. Hm. Påminner mig om någon.
– denna tillförsikt inför åttondelsfinalen mot värdlandet kommer givetvis att rinna av mig om inte tidigare så på lördagen. Jag tror aldrig på seger i viktiga matcher. Tråkboll.
– diskussionen om försvarsspelet har helt försvunnit. Denna enda farhåga inför VM. Det har dock visat sig att både Mellberg och Lucic är i storform och både Edman och Alexandersson funktionella. Det räcker en bit. Till.
– kommentatorerna (läs: Staffan Lindeborg) har fortsatt svårt med uttalet (och med synen, men det är ju en annan sak). Rooney blir Råny, Joe Cole blir Ju Cål, Beckham blir Bäkhäm (hallå?) – och då är det ändå bara engelsmän vi pratar om. Sådant kan reta gallfeber på mig.