Om media

Åh, vad jag är trött på mig själv. Typ varje timme går jag in på kvällstidningarnas VM-sidor och varenda gång förbannar jag mig själv. Jag tycker ju det är så dåligt. Ointressant, uppblåst, sökt, hårdvinklat, meningslöst - och skrivet så fullständigt utan talang, så totalt utan känsla och så otroligt tomt på passion.
Expressens redaktion slår det ena bottenrekordet efter det andra. Jag gillade förvisso varken Hans Linné eller Olof Lundh - men det blir bara värre. Dessutom undrar jag varför sporten som enda redaktion på en tidning envisas med att anställa sådana som kan sitt ämne men inte har en aning om hur man får det på pränt. Mattias Lühr har en blogg från VM som är helt fruktansvärd. Malin Roos vill jag bara inte prata om - hon är det kvinnliga alibit som aldrig skriver om fotboll utan mer om att Christian Wilhelmsson borde klippa av sig flätan eller om att Zlatans flickvän inte hade Sverigetröja när alla de andra hade. Jag blir så trött - och på något sätt verkar det som om också Mats Olsson gett upp. Han har inte samma driv i sina krönikor längre, har tappat lite av sin stilistik - som tidigare var hans signum.
Nu är verkligen inte Aftonbladet speciellt mycket bättre. Robert Laul och Mikael Wagner skapar nyheter som inte finns och klagar sedan på att allt fler landslagsspelare stänger in sig och pratar så lite som möjligt med pressen. Tack och lov för Aftonbladets del så finns Simon Bank - nyanserad, kunnig och dessutom en mycket god skribent. Men så är han också krönikör, liksom Mats Olsson - det verkar stört omöjligt att hitta nyhetsjournalister som kan skriva.
Så varför fortsätter jag att läsa skiten då? Ärligt talat vet jag inte. Det blir som ett gift. Och det är ju inte heller direkt så att svenska morgontidningar är sprängfyllda av duktiga sportjournalister. Så. What the hell.
Det är bra för hjärtat att brusa upp då och då.