Lite perspektiv

Alltså, om Sverige förlorar mot Paraguay imorgon så är vi ute ut turneringen. Slut. Finito. Det vore såklart en stor besvikelse.

Men någonstans kanske vi måste sätta det lite i perspektiv. Sverige har med ett befolkningsunderlag på 6-9 miljoner placerat oss på en fjärdeplats i VM 1934, tagit brons 1950, silver 1958 och tagit brons 1994.
På bänken, och i startelvan, finns i år föga upphetsande spelare som Svensson, Hansson, Nilsson, Alexandersson, Elmander, Rosenberg, Lucic, Allbäck och Linderoth – spelare som dominerar i högst mediokra ligor som den danska och den svenska men aldrig ansågs duga i större sammanhang – eller för en undanskymd tillvaro i mindre ligor som den holländska och grekiska. När Alexander Östlund, som inte platsar i ett engelskt division 1-lag som Southampton, inte fick plats i truppen reagerade hela folket om inte med bestörtning så åtminstone med stor förvåning.

Spanien, med nästan fem gånger som många invånare, har aldrig tagit medalj i VM. En fjärdeplats 1950 är den största meriten – och då har landet ändå arrangerat turneringen en gång (1982), vilket brukar hjälpa.
I dagens match mot Ukraina börjar Spanien med Iniesta, Fabregas, Reyes och Raúl på bänken.
Aldrig en medalj. Aldrig en riktig framgång.

För Sveriges del är det egentligen en stor prestation att alls ta sig till VM. Under Lagerbäcks tid har det blivit något självklart, något vi inte längre hyllar utan förutsätter. Minns att det fanns en tid när det inte var så. Mellan 1978 och 1990 deltog inte Sverige i ett enda VM eller EM. Under nittiotalet missade vi också turneringarna 1996 och 1998 (vi var som arrangörsland dessutom direktkvalificerade 1992 och behövde inte utsätta oss för några kval).

Tar sig Sverige vidare från gruppen är det för tredje mästerskapet i rad, det vore i så fall helt fantastiskt och första gången i fotbollshistorien. Åker vi ut är det ändå fjärde mästerskapet i rad vi deltar i – också det helt unikt.

Så. Jag tänker heja. Och jag förbehåller mig rätten att bli både förbannad och besviken om det inte går vägen mot Paraguay – jag tänker dessutom skälla ut Lagerbäck om han inte gör de byten jag anser vara nödvändiga.

Men någonstans, djupt inne i mitt fotbollshjärta, är jag ändå glad att jag inte är spanjor.