Pratade precis med en kund som skulle sälja sitt företag. En riktig lustigkurre. Skämtade om allt, ha ha. Vem som ska debiteras? – Kronofogden, hi hi.
Sedan bad jag om hans personnummer, det görs nämligen en kreditkoll på alla som annonserar (de som inte godkänns måste betala i förskott). Då blev han lite irriterad. Så var det inte för tio år sedan, berättade han. – Vet du vad det handlar om? Det är utlänningarna. De luras mer.
– Nja, så enkelt kan det väl knappast vara, svarade jag neutralt och serviceminded.
– Jo. Vet du vad, jag är medlem i Sverigedemokraterna, sade lustigkurren.
Eller alltså, han försökte inte var lustig. Tror jag. Han lät allvarlig. Väldigt allvarlig. Och jag, jag kom mig inte för att säga mer än;
– Grattis.
Det hade funnits så mycket mer att tala om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Ahh var med om något liknande för ett tag sedan, att inte kunna säga ifrån ordentligt fast man vill; Inför en middag med en mycket kär väns familj hade jag blivit förvarnad och ombedd att försöka att undvika att nappa om just detta ämne kom upp till diskution... Frustrerande.
Knappast fruktbart att börja en diskussion över telefonen. Tycker att ditt svar var alldeles lagom syrligt!
Har du slutat blogga?! Alltså, det är en sak att JAG är lat.
Undrar som Lisa!
Skicka en kommentar