Puh

Herregud. H-e-r-r-e-g-u-d.

Vi fick bra platser på S:t Gertruds gård, det var hyfsat varmt och borden var fulla (men ölen lite slarvigt upphälld). Jag försökte, medan jag väntade på de andra, läsa några kapitel i Jesper Högströms VM-bok. Det gick inte. Jag testade att istället trumma med fingrarna mot bordet. Blev långtråkigt.

På skärmen, inbakad i partytält för solljusets skull, hackade det engelska maskineriet precis som det brukar göra (men i år trodde vi kanske inte det). Men. Ett lag i medgång har marginalerna i ryggen. 2-0 sista tio minuterna. Och vinst med självmål mot Paraguay. Sverige som inte fick in bollen alls mot Trinidad & Tobago. Bilderna kom, oron växte, magen sade ifrån.

Källström från start kändes bra, blev bra, kanske avgörande. Zlatan stark, Ljungberg grym. Henke löpvillig men utan snärt. Kontroll. Matcher under kontroll är livsfarliga, kan bara gå nedåt. Men Källström sköt. Farligt. Ännu en dimension i det svenska spelet.

Ändå. Ändåändåändå. Dröjde det så förbannat länge. Tabellen med oavgjort var klar och avancemanget säkrat genom vinst mot ett omotiverat England. Då kom han. Karin Sixtenssons drömman. Och satte dit skallen.

Månader av planering, timmar av okoncentration, nervositet, rastlöshet, oro – var över, blicken blev suddig genom tårväggen. Och allt var plötsligt värt det.

En öl till här borta då, tack.


PS. Simon Bank skriver en underbar krönika om matchen här: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,842490,00.html