Tankar från landet

Tjörnarp igen. Det är kallt, kallare än i sta’n – men utan den råa fuktighet som blåser in från havet. Tystnaden är kompakt, jag vänjer mig aldrig riktigt vid den. Blir alltid lika överraskad. När det börjar regna här så märker man inte det genom att känna en droppe på kinden, man hör det landa mot gräset och löven. Vattnet i bäcken står högt nu på vintern, ljudet av den når ändå upp till huset.
I stugan är det nästan lika kallt som ute. Vi värmer ett rum och håller oss där, sätter elementet på full styrka och eldar i kaminen. Efter ett tag går det att vara i de andra rummen också, när man vant sig.
Jag har svårt att bestämma mig för när jag tycker bäst om att vara i Tjörnarp. Våren är underbar med den höga luften och doften av jord, alla förhoppningar inför sommaren, när odlingar ska förberedas och planer görs upp. Jag gillar ju planer, som bekant. På sommaren är det grönt, så otroligt grönt och jag kan inte se mig mätt på bär som blir allt rödare, grödor som blir allt större. Kattungarna som vi aldrig vet var de hör hemma springer över köksbacken och gömmer sig i gräset, korna betar utanför fönstret. Det är själva sinnebilden av landet, idyllen, det man längtar till när vintern är som tristast. Men hösten är nästan lika, eller minst lika, vacker. Som ett sprängfyllt spektra av färger, likt ett vykort. En matta av gula och röda löv täcker gräsmattan, trädkronorna bildar valv över grusvägen och ramar in tomten. Jag tar tusen bilder och dricker hundra koppar kaffe medan jag bara går runt och betraktar detta vackra. Naturen. Vem trodde att man skulle bli sådan? Vintern, så. Vi har aldrig lyckats pricka in ett riktigt snölandskap, men jag önskar det hett. Det måste vara som landet Narnia då. Men även utan snö, är vintern mysig här. Intimiteten i att kura ihop sig vid brasan är värdefull, frosten i hagarna och isen i bäcken målar upp ett nytt landskap. Även i Tjörnarp kan vintern vara grådaskig, men aldrig som i sta’n. Inte så tråkig och anonym.
Kanske är det förresten just allt detta som är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar vårt sneda, gamla hus på landet så mycket. Årstidernas växlingar. Här finns verkligen årstider, de är tydliga och har var och en sin skönhet. I Malmö finns egentligen vara vinter och sommar, kanske någon vecka vår och någon vecka höst. Inte mer.
Det sprakar i kaminen nu, R. har varit ute och kluvit ved. I fönstren lyser adventsstakarna och stjärnorna jag just placerat ut. Det vill inte riktigt bli ljust ute, molntäcket lägger ett lätt mörker över dagen – men det är som det ska vara och i köket ligger doften av gårdagens hjort med pressad potatis, smörstekta kantareller, rödvinssås och hemmagjord gelé kvar i luften. Jag ska snart läsa vidare i Smärtan.
Det är en bra dag.