Svenska är mitt språk

Jag är en sucker för svensk kultur. Nu menar jag förvisso inte tofsar och gammeldans, hell jag menar inte ens blått och gult och heja Sverige - men generellt har jag lättare för att ta till mig musik på svenska och svenska filmer. Den svenska filmen kanske vi ska lämna därhän för ett ögonblick ty det har på alla sätt varit ett par usla år på den fronten - men svensk musik. Artister som kan använda sitt eget språk har, förutom det självklara i att de har att steg närmare till lyssnarens hjärta eftersom han eller hon inte behöver översätta i huvudet på vägen dit, en stor fördel; de kan skriva om sin omgivning. Sin vardag. Sin värld. Artister som skriver på svenska kan handla på Konsum, bada på Aq-va-kul och vandra genom Jesusparken. De kan måla bilder vi, eller i alla fall jag, omedelbart kan referera till. Då är det också lättare att få mitt öra att stanna.
Nu är det tyvärr så att inte speciellt många artister besitter tillräcklig talang eller kunskap att göra allt detta på ett bra sätt. Försök sedan hitta någon som dessutom har öra för melodier, en uttrycksfull sångröst och förmåga att nå ut - och ni förstår själva att Sverige är en mycket liten marknad.
Jag har mina favoriter.
Men de är inte alltför många och inte alltför unga, tyvärr.
Hela denna utläggning kommer sig för övrigt av att jag i bilen på vägen till jobbet imorse hörde en låt av Peter Carlsson & Blå grodorna där de använt ordet "ej" i texten. Jag hatar författare som använder ordet "ej". Det är en nödlösning, en talangbrist.
Ett halvljummet försök.