Doing the omoralisk schlagerfestival

Så var det den tiden på året igen. Dags att krypa ut ur garderoben och ta en nypa luft, innan man än en gång stänger dörren till landet Narnia för resten av året. Schlagertid. En galen tid. En månad utan logisk förklaring eller hållbara argument.
Det var länge sedan jag gav upp.
Alltså, jag gillar det här spektaklet.
Och jag kan inte förklara varför.
Självklart är deltagarna bleka kopior på riktiga artister (jo, jag använder ordet riktiga, det går att använda ordet riktiga för i min värld finns det riktiga, äkta artister och oäkta och det handlar om ambition, känsla och passion men inget av detta går såklart att mäta varför hela diskussionen tenderar att urarta varje gång man har den, men likväl finns det riktiga artister och bleka kopior, tro mig) och ingenting av det som sänds under dessa sex veckor kommer någonsin att förändra världen eller ens enstaka liv. Antagligen. Jag kommer aldrig att lyssna på de här låtarna och få gåshud, aldrig att försvinna till en annan, bättre, mer fullkomlig värld under ett par minuter. Men. Jag kan bara inte värja mig. Det går bara inte.
Så, som en liten uppvärmning inför första deltävlingen av denna hatade Melodifestival kommer här en liten lista över mina schlagerfavoriter genom tiderna:

1. FRÄMLING (Carola) 1983
Vad kan jag säga? 1983 var jag fem år gammal och hela min värld blev Främling, Mickey och Tommy och jag kan fortfarande inte tycka illa om Carola trots att hon verkar både hyfsat dum och har vedervärdiga åsikter. ”Främling” är en av få åttiotalsschlagers som fortfarande känns fräsch trots att den blivit totalt sönderspelad. Det finns inte en svensk som inte kan nynna dååå-dååå-då-då-då-dååå-introt. ”Som Mona Lisa har sitt leende, så gömmer också du en hemlighet”. Den är bäst, helt enkelt.

2. SOL OCH VÅR (Inger Berggren) 1962
Texten är så galet naiv, daterad och härlig. ”När det är sol och vår och man är nitton år, är det så lite man förstår – och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår". Inger Berggren blir alltså sol-och-vårad men hon ler när hon sjunger (det hörs) och jag kan bara se min mormor stå i köket med radion på och vicka lite på höfterna i takt med den klämkäcka melodin medan hon förbereder familjemiddagen. Briljant.

3. NOT A SINNER, NOR A SAINT (Alcazar) 2003
Efter ett hemskt nittiotal med alldeles för många Pontare och Cecilia Vennersten krävdes något och det gick inte att komma mycket närmare än såhär. ”Not a sinner nor a saint” blev förmodligen räddningen för Melodifestivalen även om den inte vann men det är egentligen struntsamma för låten har den för mig klart viktigaste kvaliteten en schlagerlåt kan ha; jag blir glad.

4. WATERLOO (Abba) 1974
Vad kan sägas som inte är sagt? Jag är ingen stor fan av Abba, men de var fantastiska på melodier och ”Waterloo” är väl så nära Phil Spectors wall of sound det går att komma i dessa sammanhang. Det räcker för mig.

5. STAD I LJUS (Tommy Körberg) 1988
Ah! Balladen! Får icke glömmas bort. På nittiotalet svämmade det såklart över av just ballader efter att åttiotalet generellt bjudit på mycket sång, dans och flams, men det var skit det mesta och ingen schlagerballad är ändå så fulländad som Tommy Körbergs ”Stad i ljus”. Tonartshöjningarna, rösten, pompan, det omöjliga i att sjunga med utan att spräcka närmaste glasprodukt – själva definitionen på stor ballad. Att sedan texten är helt obegriplig går förstås att alldeles bortse ifrån (Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum - där allting är oändligt och alla gränser har förevigt suddats ut. Jag ville se miraklet och höra ord som föder liv, bli buren av en styrka som bara växer när jag anat mitt motiv…).

6. NYGAMMAL VALS (Lill Lindfors & Svante Thuresson) 1966
Alla sånger som innehåller uttrycken ”tjong i medaljongen”, ”kors i karamellen”, ”trumelumma på min kastrull” och ”klang i kantarellen” är utan minsta tvekan självskriven på en sådan här lista. Alltså, det är ju helt fantastiskt. Fantastiskt.

7. DET GÖR ONT (Lena Philipsson) 2004
Orup och Lena Philipsson, det lät bra från början och det blev tusan ta mig ännu bättre än man kunde tro. Grymt framförande, grym melodi, grymt arrangerat – det känns som om luften gick ur tävlingen lite efter Lena Philipssons seger (som hon för övrigt samlat ihop till, jag har ytterligare ett Lena Ph-bidrag på den här listan och ännu ett precis utanför), det gick liksom inte att överträffa. Båda åren som följt på 2004 (ett av de bättre i historien) har varit som ett glas kranavann i jämförelse. "Det gör ont" var riktad precis mot min målgrupp och ja, jag föll.

8. SVENSKA FLICKA (Ann-Louise Hansson) 1969
Åh, min svaghet för fjantiga texter kommer igen. Men Ann-Louise Hansson är bara så gammelschlagerlig att jag dööör. Och så byter hon språk i inledningraden i varje refräng och för att melodin ska hålla måste hon uttala sista e:et i je t’aime (Anna, je t’aime – så var det han sade…). You gotta love it!

9. GÅ OCH GÖM DIG, ÅKE TRÅK (Mona Wessman) 1968
Titeln säger allt. Och Peter Himmelstrands blåsarrangemang är förstås oklanderligt.

10. DANSA I NEON (Lena Philipsson) 1987
Sedär, Lena Ph igen. Numera rätt sönderspelad men en stor hit på minidiscon och många år senare på Slagthusets ladugolv (det första dock en klart större merit än det sista). Själv är jag svag för na-na-na-na-naaaa.

11. Härliga sommardag (Family Four) 1972
12. Alla har glömt (Towa Carson) 1967
13. Högt över havet (Arja Saijonmaa) 1987
14. Säg det med en sång (Lena Andersson) 1972
15. Det börjar verka kärlek, banne mig (Claes-Göran Hederström) 1968
16. Upp över mina öron (Orup & Anders Glenmark) 1989
17. Bang, en boomerang (Svenne & Lotta) 1975
18. Never let it go (Afro-Dite) 2002
19. Alexandra (Sound of Music) 1987
20. La dolce vita (After Dark) 2004

PS. Det är ju så det är, helt enkelt. Den musik jag berörs mest av tröstar mig, fyller mig, stöttar mig, förändrar mig. Men en vecka om året gör schlagermusik mig bara rätt glad. Inget mer. Och inget mindre.