Jag lider av Vita Huset-beroende. Och ångest. Ångest för att jag vet att jag nu hunnit en bit in i femte säsongen och femte säsongen är inte riktigt lika bra som de övriga och även om sjätte blir bättre så är det då Leo får en hjärtinfarkt och träder tillbaka och även om jag vet att jag då blir glad för att det är CJ som får efterträda honom så är det gamla gänget splittrat. Att Sam försvann var illa nog (jag kan fortfarande inte gilla Will Bailey, förresten - först får han Sam att hoppa av och sedan väljer han att jobba för Bingo Bob istället för president Bartlet, då är man inte värd kärlek) men när först Leo och sedan ännu senare Toby är borta... usch. Annars har jag alltid hävdat att första och andra säsongen är de bästa, men både tredje och fjärde (framför allt tredje, tredje är helt briljant) håller mycket högre klass än jag mindes. Jag funderar redan på att börja om från början igen när jag nått sjunde säsongen (som jag ju precis sett) så att det aldrig blir stopp i den här historien. Jag är helt fast i Vita Huset. Vita Huset har tagit över mitt liv.
Är det ändå inte lite vackert mitt i all ynklighet?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar