Gammal och ung

Pratade med en arbetskamrat om hur man alltid lever i skuggan av sin egen självbild. Som den generation som kom i kläm liksom. Vi, som aldrig behövde uppleva våra far- eller morföräldrars fattigdom, vi som tar moderniteter för givet - vi som vill vara både sylta, safta, odla och laga husmanskost, samtidigt som vi vill vara med i bruset, göra karriär och förverkliga oss själva. Det går inte att kombinera. Det går inte att vara modern och gammalmodigt genuin på samma gång.

Varför kan man inte bara förstå det, nöja sig med det man har och njuta lite av livet utan detta ständiga dåliga samvete för vad man inte lyckats hinna med?