Ensamhet och melankoli

Jag faller så lätt för bilden av mig själv. I den meningen att jag gärna spelar på mina egna strängar.

Alla de tv-serier som jag gillar men egentligen inte tycker är speciellt bra (Ally McBeal, Felicity, Ensamma hemma...) genomsyras av något jag inte kan hjälpa att jag faller för. Melankoli. Lättillgänglig melankoli.
Ally McBeal avslutar varje avsnitt med att någon i serien vandrar hem ensam genom natten, till tonerna av någon sång i moll. Vissa stör sig på det. Jag älskar det. Oavsett om Vonda Shepherd är en rätt tradig sångerska så kan hon välja sina låtar.

Naturligtvis är allt bara en lögn. Ingen musik spelas när jag går hem på natten och jag har heller inte gärna md:n i öronen eftersom jag vill höra om någon går bakom mig. Jag har testat att stå och titta ut genom fönster som stänks ner av tunga regndroppar - men jag blir trött i benen. Jag blir uttråkad när jag tänkt tanken färdigt. Att stå ensam i en bar, fri att försvinna i minnen, är lätt att längta till. Men när man inte får kedjeröka blir det ändå långrandigt.

Att vara ensam är överhuvudtaget rätt långtråkigt. Om man inte får uttrycka sig, få ur sig tankarna, lyckas man inte riktigt fånga dem. Då måste man antingen ha någon att prata med, att bolla med, att berätta för - eller också måste man skriva, sjunga eller diskutera med sig själv. Inget av detta gör sig framför ett regnfyllt fönster.

Det är väl litegrann som Mona Lisa och Louvren, antar jag. Planeringen för och tanken på ensamheten är rätt mycket större än själva upplevelsen.