Grisen har kommit

Okej, det är tur att vi har två frysar.
De är nämligen sprängfyllda.
Idag hämtade vi julagrisen, som förstås är så mycket mer än just julagris.
Nu trängs kotletter, grishals, fläsklägg, sidfläsk, bogbitar, soppben, fläskfilé, revben, stekfläsk och späck med kåldolmar, majskolvar, rabarber, rårörda hallon, frukostbullar, persilja, kräftor, kantareller, kanelbullar och kräftskal med lammstek, lammkotletter, lammgrytbitar och lammrevben, samt det som återstår av nötleveransen i höstas; bog, högrev, ryggbiff, oxlägg och entrecote.
Inte en smula till får vi in.
Det bästa av allt?
Allt är plockat i Tjörnarp, ekologiskt närodlat eller uppfött och slaktat enligt samma regler.
Det är jag stolt över.

Tankar från landet

Tjörnarp igen. Det är kallt, kallare än i sta’n – men utan den råa fuktighet som blåser in från havet. Tystnaden är kompakt, jag vänjer mig aldrig riktigt vid den. Blir alltid lika överraskad. När det börjar regna här så märker man inte det genom att känna en droppe på kinden, man hör det landa mot gräset och löven. Vattnet i bäcken står högt nu på vintern, ljudet av den når ändå upp till huset.
I stugan är det nästan lika kallt som ute. Vi värmer ett rum och håller oss där, sätter elementet på full styrka och eldar i kaminen. Efter ett tag går det att vara i de andra rummen också, när man vant sig.
Jag har svårt att bestämma mig för när jag tycker bäst om att vara i Tjörnarp. Våren är underbar med den höga luften och doften av jord, alla förhoppningar inför sommaren, när odlingar ska förberedas och planer görs upp. Jag gillar ju planer, som bekant. På sommaren är det grönt, så otroligt grönt och jag kan inte se mig mätt på bär som blir allt rödare, grödor som blir allt större. Kattungarna som vi aldrig vet var de hör hemma springer över köksbacken och gömmer sig i gräset, korna betar utanför fönstret. Det är själva sinnebilden av landet, idyllen, det man längtar till när vintern är som tristast. Men hösten är nästan lika, eller minst lika, vacker. Som ett sprängfyllt spektra av färger, likt ett vykort. En matta av gula och röda löv täcker gräsmattan, trädkronorna bildar valv över grusvägen och ramar in tomten. Jag tar tusen bilder och dricker hundra koppar kaffe medan jag bara går runt och betraktar detta vackra. Naturen. Vem trodde att man skulle bli sådan? Vintern, så. Vi har aldrig lyckats pricka in ett riktigt snölandskap, men jag önskar det hett. Det måste vara som landet Narnia då. Men även utan snö, är vintern mysig här. Intimiteten i att kura ihop sig vid brasan är värdefull, frosten i hagarna och isen i bäcken målar upp ett nytt landskap. Även i Tjörnarp kan vintern vara grådaskig, men aldrig som i sta’n. Inte så tråkig och anonym.
Kanske är det förresten just allt detta som är en av de starkaste anledningarna till att jag älskar vårt sneda, gamla hus på landet så mycket. Årstidernas växlingar. Här finns verkligen årstider, de är tydliga och har var och en sin skönhet. I Malmö finns egentligen vara vinter och sommar, kanske någon vecka vår och någon vecka höst. Inte mer.
Det sprakar i kaminen nu, R. har varit ute och kluvit ved. I fönstren lyser adventsstakarna och stjärnorna jag just placerat ut. Det vill inte riktigt bli ljust ute, molntäcket lägger ett lätt mörker över dagen – men det är som det ska vara och i köket ligger doften av gårdagens hjort med pressad potatis, smörstekta kantareller, rödvinssås och hemmagjord gelé kvar i luften. Jag ska snart läsa vidare i Smärtan.
Det är en bra dag.

Gömda fakta

Liza Marklunds bok Gömda var i många år den mest upprörande bok jag läst. Jag tyckte den var fruktansvärd. Fruktansvärt dålig.

Jag vet inte hur många människor som rekommenderat just Gömda för mig både innan och efter jag tvingade mig igenom den, hur många som hyllat den som bland det bästa de läst. För mig var det ofattbart. Förutom det usla språket - Liza Marklund är trots allt en etablerad journalist - så fann jag det motbjudande hur man på ett så enkelspårigt sätt framställde en historia från en enda vinkel - en historia som uppenbarligen var mycket mer komplicerad än så.

Dessutom, precis som i fallet Inte utan min dotter som jag redan som tolvåring fann osmaklig, så underblåste boken en form av schablonbild av muslimer - eller flyktingar - som man som författare måste ta ansvar för.

Jag hatade Gömda och har aldrig läst någon av uppföljarna, oavsett om Liza Marklund varit inblandad eller som i de senare fallen bara huvudpersonen "Mia" - idag för övrigt mångmiljonär tack vare seriens försäljningssiffror.

När nu Monica Antonsson grävt vidare i historien och funnit att mycket, faktiskt det allra mesta, inte var sant - blir jag ändå förvånad. Marklund (och "Mia") har hela tiden hävdat att detaljer ändrats för att skydda identiteten på de inblandade och anonyma källor, men enligt Antonsson har varken hotbild, sociala myndigheters hantering av fallet eller "Mias" egen bakgrund någon förankring i verkligheten. Detta bygger hon på myndighetsdokument, intervjuer med "Mias" son, polis och - för första gången - mannen som var grunden till hela historien.

Jag vet lika lite som någon annan exakt vad som hänt, det finns knappast en absolut sanning - det gör sällan det - men hela denna soppa kan till slut ändå hällas i precis den terrin jag från början kände för att kasta i väggen. Gömda blev en försäljningssuccé tack vare, eller på grund av, att så många människor så okritiskt svalde en sådan fruktansvärd historia - på samma sätt som man i alla tider manipulerats av propaganda. Det finns inget naturligt ifrågasättande, ingen instinktiv kritisk granskning av enkla fakta eller statistik och det gäller förstås inte bara i fallet Gömda. Denna inställning är tillsammans med rädsla och okunskap själva grogrunden inte minst till Sverigedemokraternas framfart i vårt land.

Liza Marklunds karriär lever för tillfället i motvind. Vi kan väl hoppas att vinden vänder i andra sammanhang också.


Boken Mia - Sanningen om Gömda släpps i början av december. Monica Antonsson har även en blogg som behandlar frågan. Det bör också påpekas att både Liza Marklund och "Mia" vägrat kommentera de nya uppgifterna.

Priset för Ipred är för högt

Jag försöker sätta mig in i turerna kring Ipred och känner mig, förutom en smula ambivalent (åtminstone till en början), skrämd inför den framtid vi med full fart stormar in i. Med internets utbredning och utveckling har en mängd svåra frågor formulerats, frågor som inte har någon motsvarighet i historien och som det därför knappast finns några enkla svar på.

Till slut handlar det ändå om vilken typ av samhälle vi vill leva i. FRA-lagen skvallrade en hel del om vad vi kan förvänta oss, samtidigt som protesterna mot samma lag var ett utslag av en sorts nya demokratiska krafter som lika starkt inger välbehövligt hopp.

Men Ipred, som sagt. Såsom gift med en fattig konstnär kan jag garantera att illegal nedladdning och fildelning i alla former är något jag förkastar. Jag anser det självklart att den som skapat något ska ha samma rätt till betalning för sitt arbete som inom alla andra områden - och lika självklart är detta en förutsättning för att konsten alls ska kunna överleva. Men utvecklingen är svår att stoppa (vilket till stor del handlar om att de stora jättarna stod handfallna och grät när bollen var i början av backen, istället för att erbjuda ett attraktivt alternativ) - och man gör det knappast genom att köra över allt vad som har med integritet och rättssäkerhet att göra. Att en privat aktör (multinationella företag) ska kunna agera utredare i ett förmodat brott - är det en verklighet vi vill leva i?

Som Fridholm så klokt konstaterar, handlar det till slut knappast om rätt eller fel vad det gäller fildelande - utan om den ojämvikt som vi ofrånkomligen ställs inför. David mot Goliat. Och vi, vi vanliga människor? Vi är förstås David, som vi alltid varit.

Om misstanke finns att min dator fildelat exempelvis musik, då kan jag alltså efter en civilrättslig process dömas till stora bötesbelopp (plus kärandens rättegångskostnader) för ett brott jag inte ens behöver ha begått. Det kan vara någon annan som använt min dator. Någon som smygsurfat på mitt trådlösa nätverk. Det spelar ingen roll, bara IP-adressen räknas - och plötsligt kan en civil aktör ha rätten att begära in mina personuppgifter, eftersom det är min dator. Det är förstås en orättvis jämförelse - men inte fan döms jag för mord bara för att det är min hammare som använts som vapen?

Jag stödjer på alla sätt de artister, författare, regissörer och konstnärer som vill överleva på sitt arbete - något måste göras åt den upphovsrättsliga situationen och debatten om den måste fortsätta. Men priset för Ipred är för högt.

Alldeles för högt.


Läs gärna Alexander Kuprijankos analys i Sydsvenskan, ett flertal artisters debattartikel i DN, Anders Mildners som vanligt insiktsfulla tankar i Sydsvenskan, samt justitieminister Beatrice Asks (m) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (m) opinionsartikel i Svenska Dagbladet för mer information.

Spotify? Spotify!

Tack vare Halvar har jag nu en invite till Spotify, varför mitt huvud för tillfället är fyllt av tankar kring Airtunes, Airfoil och annat som gör vardagen vädigt mycket lättare och mer skimrande.
Tänk att ha tillgång till miljontals låtar, lagligt (Spotify har avtal med alla de större skivbolagen, en del mindre och dessutom Stim), streamat, snabbt - och i första hand anpassat för Mac (även om det funkar för PC också). Det sägs att lyssning genom iPhone inte ligger alltför långt borta heller och när det händer - då slänger jag min SonyEricsson och min iPod överbord utan att fälla en tår och lägger hela lönen på att göra Apple lyckligt.
Spotify är framtiden.
Idag är det julafton.

Mitt i

Bokstim är det bästa jag vet. När textraderna fångar en i flykten, när boken blir som en klocka man alltid bär runt handleden. Högar av oläst ligger på min hylla ovanför sängen, som en ständig påminnelse om en annan värld, en värld jag dyker in i med liv och lust och sedan lämnar därhän i perioder.
Det är tråkigt att stå på paus.
Men det har varit ett mönster så länge att jag gett upp hoppet om att ändra på det.

Efter Mig äger ingen kastade jag mig igår in i Marguerite Duras Smärtan och redan efter trettio sidor vet jag att denna bok kommer att betyda något. Den kommer att påverka mig. Det är inte alltid den känslan är nödvändig, varken omedelbart eller överhuvudtaget. Men det är å andra sidan sällan andra böcker än dessa stannar kvar, i tankar och i drömmar, i det undermedvetna, det är sällan andra böcker än dessa ploppar upp i korta ögonblick och ibland diffust - som ett eget kapitel i livet.

Min önskelista på adlibris blir allt längre och jag känner att jag måste avverka lite nu, för att kunna trycka på den beställningsknapp mina fingrar kittlar efter.

Där ligger Kinky Friedman (Elvis, Jesus och Coca Cola), Stig Larsson (Autisterna), Bodil Malmsten (Sista boken från Finistère), Margareta Strömstedt (Natten innan de hängde Ruth Ellis), Virginia Woolf (Mot fyren), Charles Bukowski (Factotum), Primo Levi (Är detta en människa), Valerie Solanas (Scum manifest), Anna Politkovskaja (Rysk dagbok), Kjell Östberg (I takt med tiden: Olof Palme 1927-1969), Barbro Alving (Dagbok från Berlinolympiaden 1936) - och en jättehög med böcker som jag förpassat till i väntan på pocket; Marjaneh Bakhtiari (Kan du säga schibbolet), Suzanne Brögger (Sölve: En plats i Danmark), Joan Didion (Att lära sig själv att leva), Lena Ebervall (Ers Majestäts olycklige Kurt), Per Olov Engquist (Ett annat liv) och Benny Haag (Makt, mot och motstånd). Bland många, många andra.

Om jag kunde skulle jag ta en veckas semester och bara läsa.
Det är den tiden nu.
Det stimmet.
Jag kramar ur varenda sekund och hoppas på att det varar länge.

Bland helrör och ziti

Det kändes möjligen något bisarrt att läsa Åsa Linderborgs väldigt fina barndomskildring Mig äger ingen, samtidigt som Janice äntligen släckte lampan för ärkesvinet Richie Aprile i slutet av Sopranos andra säsong.
Den gemensamma nämnaren är förstås den starka upplevelsen.
Känslorna.
Nu är vi där igen.

Några reflektioner

Jag ska bara kort konstatera att...

- revben med stark sås från Sylvia's i Harlem (New York), potatismos smaksatt med vitlök samt majskorn dränkta i smör är en perfekt fredagsmiddag. Eller, en perfekt middag närsomhelst, faktiskt.

- Atmosfär (på Fersens väg) än en gång övertygat mig om sin förträfflighet. Gårdagens middag, med en helt fantastisk råbiff (med kapris, dijon, finhackad rödlök och rödbetor) som förrätt, jordärtskockssoppa med ankleverglass som mellanstation, entrecote och innanlår av älg tillsammans med rotfrukter och linser från Alsace som varmrätt, ostbricka serverad med fikonmarmelad och hembakat bröd med valnötter och aprikos som avrundare och crème brulée med det mjukaste av innandömen och den knaprigaste av ytor som dessert - var rakt igenom fantastisk. Dry martini innan maten, Karlovacko (kroatiskt öl) till råbiffen, vatten till soppan, ett mjukt men mustigt Chianti-vin till älgen och italienskt dessertvin till osten höjde rätterna ännu en nivå. Alla restauranger med självaktning serverar också kaffe av klass, vilket var precis vad man säga om den cappuccino som ställdes fram innan den korta vinterpromenaden hem.

- Sopranos verkligen håller kvalitet rakt igenom. Vi är mitt inne i ett maraton från början till slut och jag slås än en gång av de små detaljerna i replikskifte och musik, detaljer som skiljer en mästerlig serie från en som drunknar i nivån strax under. På hemsidan kan man se exakt vilken musik man använt sig av i de olika avsnitten, en superb källa för inspiration.

- rensningen av iTunes som väntat blev en succé. Min randomspelare har precis gett mig i tur och ordning Ryan Adams I taught myself how to grow old, Marlene Dietrich Lili Marlene, Merle Haggard Mama tried, Nina Simone Strange fruit, Neil Diamond Act like a man, The Falcons You're so fine, Josh Ritter Bright smile, Willy DeVille Louise, Bob Dylan Ring them bells (alternativ tagning från Tell tale signs), Tammy Wynette 'Til I get it right, Solomon Burke That's how I got to Memphis, Jerry Lee Lewis What's made Milwaukee famous, Martha Wainwright Bloody motherfucking asshole, Sam & Dave When there's something wrong with my baby, Bob Martin The river turns the wheel och Mikael Wiehe & Ebba Forsberg Spanska stövlar. Detta bara i inledningen av vad som kommer att bli ett långt och passionerat förhållande...

- trots en del glas vin och såväl egen hallonlikör som limoncello och ett paket cigaretter under ett långt samtal i biblioteket medan fredagen övergick till lördag, så lyckades varken jag eller min goda vän L. komma fram till hur människor går och blir moderater. Men det finns säkert en bra anledning. Eller i alla fall logisk.

- Mats Olsson är i New York igen och som vanligt levererar han ovärderliga tips på bra restauranger och barer. Jag antecknar noggrant. Under de två underbara veckor vi var där ifjol, slog inte ett enda av Mats Olssons tips fel. Fantastiska ställen allihop. Och jag, jag fastnar än en gång i drömmen om att åka tillbaka.

- nu spelar iTunes Duke Ellington Blood count. Katterna sover. Och kaffebönorna är slut.

Apropå sådant man måste läsa

Ända sedan jag läste Mats Olssons eminenta (han är ofta eminent på söndagar) krönika om vår syn på alkohol i allmänhet och Benny Haags nyutkomna bok Makt, mod och motstånd - om den mitt i och de runt omkring i synnerhet, har jag anat att det är en bok jag omöjligen kan undvika. Jag har en groende känsla av att alkohol, hur mycket jag än njuter av den, är en av pelarna på vilken all världens skit står. Halvar (som slutade dricka för nio år sedan), förstärker både denna känsla och insikten att Benny Haags bok är ett måste.

När sedan blir viktigare än nu

Har man Lennart Persson och Halvars Huvudsaker som ett stående inslag i sin vardag, så blir inköpslistorna och längtan hem, till soffan, stereon och biblioteksfåtöljen en nästan omöjlig frestelse att motstå.
Jag är ju sådan, jag uppfylls av böcker jag ännu inte läst, filmer jag ännu inte sett och skivor jag ännu inte hört så till den milda grad att det spiller över och kokar ner till en lugn sump när jag sedan väl sätter tänderna i det.
Inte så att jag inte njuter.
Jag njuter bara mer på förhand.
Jensen skrev ett klokt inlägg om döden och vår rädsla för den häromdagen, tankar som många säkert är bekanta med. Jag har själv svårt att förhålla mig till livets slut, till skillnad från Jensen har jag gudskelov och tack aldrig sett den sista gnistan släckas medan jag själv sitter bredvid. Jag har aldrig, i vuxen, medveten ålder, förlorat någon som stått mig riktigt nära.
Men.
Det är klart att jag fruktar döden. Ibland. Men lika mycket och kanske oftare fruktar jag just att någon av dem jag älskar ska försvinna ifrån mig förevigt. Jag fruktar livet, vad det har i beredskap för mig. Förutom när jag lagar mat, då finns inga tankar som inte kan dras in genom näsan.
Jensens slutsats, om jag nu ska knyta ihop den här säcken, är att man snarare än att frukta döden bör frukta sin livspassivitet, att man måste stå emot detta rusande mot något annat, eftersom spåret ändå obönhörligen leder mot slutet.
Det är klart att hon rätt.
Men det är inte lika givet att det går att förändra sitt liv i grunden.
Att planera inför något, drömma om något okänt, är den kanske största delen av mitt liv. Jag ser framför mig en bild som ännu inte sotats ner av verklighet, där jag fortfarande har alla möjligheter till perfektion (ett annat, förmodligen lika farligt, nyckelord). Jag längtar efter böcker jag läst om, men vill ofta rusa igenom dem när jag väl fått dem i min hand. Jag vill vidare, till nästa. Det är svårt att njuta av det man har, när världen är så stor.
Undantagen är förstås det vi kallar mästerverk. Då försvinner allt annat, då finns bara nuet, den dallrande sekunden man befinner sig i och det kan vara Lucinda Williams starka men sårade röst, det kan vara Gloria Swanson som glider nedför trappan i Sunset Boulevard, det kan vara ett ångande, fullknökat KB med Bob Hund som trycker att det skulle vara lätt att säga att man inte hittar hem, eller Joan Didion som sörjer sin avlidna livskamrat.
Det är väl det som gör ett mästerverk, antar jag.
Att längta efter det som kommer, eller kanske någon dag kommer om jag har tur, är mitt sätt att njuta av livet. Förväntningar och drömmar är inget negativt, det är inte att fly något utan att känna något. Att utvecklas.
Jag hyllar dem som kan leva i nuet eller försöker göra det, men det är inte för mig. Jag njuter idag av vad jag får imorgon. Uppdraget är då på något sätt ändå slutfört.
Men i Tjörnarp finns ingen morgondag.
Där är varje sekund av kristallklar luft och lugnande tystnad som den allra sista.

iTunes

Jag satte mig ner för att göra ordningen till de nysammanställda julskivorna igår, men slutade med att organisera om hela iTunes. Det har varit en väldig oreda - högt och lågt, spellistor i olika genrer, nytt och gammalt utan någon som helst sortering.
I min drömvärld är alla låtar i iTunes så bra att jag lugnt kan trycka på play och låta mig överraskas av låtvalet, trygg i det faktum att vilken ton som än flyter ut från högtalarna – så blir jag lycklig.
En hel del måste faktiskt rensas bort. Inför någon fest lade jag in hundratals nostalgilåtar från åttio- och nittiotalet som inte har någon som helst relevans utanför sitt sammanhang. Adjö.
Jag slås av – och älskar – ändå bredden i urvalet. Jag har aldrig och kommer aldrig att förstå skvallyssnande, musik gjord för att inte märkas.
Acceptera – well, det är väl en del av att bli äldre.
Men förstå, det kan jag inte.
All musik jag lyssnar på fyller mig med någon form av känsla. Självklart inte alltid densamma – Bob Dylan och Siw Malmkvist har inte mycket gemensamt – men alltid stark och sann.
Det är just blandningen av olika stilar som jag tänker ska bli mitt nya iTunes huvudstyrka. Pavarotti ska stå jämte Shirelles. Tindersticks jämte Andrew Sisters. Tim Hardin, Duffy, Chet Baker, Townes Van Zandt, Lena Andersson, Lucinda Williams, Glenn Miller, Eldkvarn, Marlene Dietrich, Pretenders, Timbuktu, Kinks, Anita Lindblom – alla ska de få plats, alla ska de få vara lika självklara.
Med uppemot tvåtusen låtar i biblioteket blir det lite av en utmaning.
Ett projekt att försvinna i.
Gud, så jag älskar dessa oöverskådliga galenskaper.

Splittrad

Jag vet inte vad som har hänt med mig idag, men jag känner mig så överfull av tankar att jag inte får en enda av dem på pränt.

Snön faller

Det snöar ute. Första flingorna för denna vintern.
Utanför vårt kontorsfönster samlar två pojkar ivrigt ihop snö från bänkarna på torget och kastar på varandra.
Barn har en förmåga att känna glädje över det lilla.
Snö är glädje.
Vintern är vacker.
Och nu är den här.

Hur tänkte ni nu?

Att Anders Andersson tvingas bort från MFF gör mig ledsen. I en förening som de senaste åren utstrålat en väldig avsaknad av själ, känns det märkligt att göra sig av med det mest himmelsblå hjärtat av alla.
Jag antar att det finns goda grunder för bedömningen, samtidigt som laget haft ett försvar som läckt som ett såll under hela säsongen - då Anders varit skadad.
Ingen mittförsvarare ska heller vara på väg in.
Uppladdningen inför 2009 börjar med ett stort, stukat frågetecken.

En ny ordning

Jag har uppdaterat mina favoriter i Safari. I uppdelningen Daglig läsning, Bloggar (frekvent läsning), Bloggar (mindre frekventa), Bloggar (mat) och Sport får jag en fin översikt och prioriteringsordning när jag sätter mig vid datorn. Och fastnar.
Jag slås över hur mycket som är så läsvärt, hur mycket som inspirerar och underhåller, hur internet steg för steg blivit det viktigaste instrumentet för alla dessa beståndsdelar.
När jag kommer till jobbet på morgonen har jag efter ett dagligt kontorsmöte en helig stund, då ingen får störa mig och min kaffekopp. Jag behöver den stunden för att börja dagen, för att varmköra motorn. Då läser jag Jensen, Bodil Malmsten, Halvar, Lennart Persson, Fotbollsfrun, Marcus Birro, Mats Weman och mina vänner Mary och Annika. Rätt ofta slår jag också en kik på Isobel Hadley-Kamptz, Andreas Ekström, Peter Englund, Anja Gatu och Janne Gradvall (som inte uppdaterar varje dag).
Det är ett sprudlande möte med människor som har något att berätta.
Människor som har förmågan att berätta på ett sätt som får mig att känna något.
Jag läser inte morgontidningen särskilt noggrant, tidsbristen blir (liksom för många andra) för stor. Men alltid sporten och alltid kultur och nöje. Resten skummar jag och hämtar sedan mina nyheter på nätet. Därför gläder det mig väldigt att Sydsvenskan börjar bli klar med sin nya hemsida, som lanseras till våren. Som alla vet är det en kritisk tid, en tid då de gamla morgontidningsdrakarna måste förändras från grunden för att kunna överleva. Jag älskar min papperstidning, att få en fysisk produkt i brevlådan varje morgon med all information jag egentligen behöver - men det är tyvärr inte framtiden. Jag är inte framtiden. Om sanningen ska fram.
Men Sydsvenskan har så många duktiga skribenter och journalister (vilket bevisas inte minst genom att tre av dem igår mottog Stora Journalistpriset) att det vore otroligt synd om man inte hittade till läsarna också när Xbox-generationen vuxit till sig. Den utökade satsningen på nätet och det sätt på vilket man verkar ta utvecklingen på allvar känns betryggande. Min kärlek till min gamla arbetsplats och familjehögborgen nummer ett rostar aldrig.
Internet är hursomhelst fantastiskt, vi kanske skulle påminna oss själva om det då och då.
Att vi är en del av en tid när detta vuxit fram.
Ett sant privilegium.

Vänlighet i vardagen

Har letat med ljus och lykta efter svagdricka i olika närbutiker och två Hemköpsbutiker. Inget napp. Jag såg glöggen brinna inne, jag såg julen förlora sin glans - men precis för en stund sedan ringde min arbetskamrat och sade att hon hittat det på Malmborgs och att hon köper med sig fyra flaskor till mig.

"There are people willing to stand up for other people no matter what it costs them..."

Johnny Castle

Domaren! Vi byter!

Vi handlar ju på Hemköp.
Det skulle man kanske kunna tro är en kvalitetsgarant, men ack nej.
Ett konventionellt utbud, ingen profil som står ut, inte särskilt billiga priser - och ingen större kunskap. Jag har frågat efter i tur och ordning kondenserad mjölk, piri piri, svagdricka och salpeter, med svetten rinnande längs ryggraden och irritationen stigande efter gång upp och gång ner med allt annat än logisk varuindelning.
Frågorna har bemötts med gapande munnar. Irrande blickar. En aura av kom-och-hjälp-mig-att-dö.
Jag betalar gladeligen mer pengar om jag får bra varor och kunnig personal. Jag vill ha eko-satsning, jag vill ha närodlat, jag vill ha glada grisar och frigående höns.
Jag vill ha ett utbud som inte förutsätter att man aldrig lagar något annat än spaghetti med köttfärssås eller shake-and-bake.
Jag vill ha kvalitet, matglädje, engagemang.
Hejdå, Hemköp.

Carmela Lindgren

En gyllene regel när man beslutar sig för att se om hela Sopranos från början är att man måste vara beredd att tillbringa en del tid i köket.
Men blir så otroligt sugen på att laga mat.
Igår, redo att ta itu med andra säsongen, rullade vi glatt egna gnocchi och ugnsgratinerade dem i ljuvlig tomatsås, mozzarella och parmesan och serverade tillsammans med små köttbullar som kryddats med färsk chili, persilja och vitlök.
Det var himmelskt.
Till och med cappuccinon efteråt, med biscotti, bleknade en aning.
Men bara lite.

Något att berätta för barnbarnen

I min värld är det förstås självklart att gråta en skvätt när Zlatan Ibrahimovic blir historisk. Min pappa pratar alltid om Bosse Larsson, Bosse är störst och jag sörjer att jag inte sett honom spela, att jag inte är en del av det självklara fenomen som varenda supporter till de himmelsblå helhjärtat låter sig omslutas av.
Men jag var med när Zlatan slog igenom. Jag såg honom i Superettan, jag var på Stadion när han smällde in sitt fantastiska mål mot AIK i den första allsvenska omgången samma år han sedan flyttade till Ajax. Efteråt gick vi till Ölcaféet, stämningen var euforisk, vi visste att vi varit med om något som det skulle pratas om i åratal, att detta bara var början.
Kanske lätt att säga såhär i efterhand.
Men det är faktiskt icke desto mindre sant.
Zlatan är bäst, han är störst och mest populär i hela Sverige - men för oss Malmöbor är han större än så.
Inte konstigt alltså, att tårarna rinner sakta på min kind medan ett fånigt leende sprider sig över ansiktet.
Zlatan är Zlatan.
Och jag var där när det började.

Söndag kväll, 21.00

En stor kopp cappuccino med nymalda bönor i perfekt beska och den skummade mjölken lagom krämig, två nybakade biscotti med smak av mandel och apelsin, fötterna på bordet, kroppen djupt nedsjunken i den slitna fåtöljen och första säsongen av Sopranos rullande i dvd-spelaren.
Så kan man ha det ibland.

Det är november och klockan är två

En kaffe och en cigarett, Mats Olssons söndagskrönika i Expressen - och plötsligt är det mörkt i hela lägenheten.
Vad hände?

En dagboksanteckning

Tyst och lugnt, till och med katterna sover. Det är den första stilla stunden på hela helgen, som annars på ett ytterst gemytligt sätt puttrat på, surfat iväg, timmar har flutit förbi och försvunnit - men nu sitter jag här, vid datorn med en kopp kaffe och tänker att söndagar är veckans bästa tid.
Det har handlat om mat, som vanligt. Men också om youtube, Karate Kid, Depeche Mode, Falcon Crest, det har handlat om det enkla i att bara ha trevligt, skratta, umgås. I fredags över en indisk rotfruktsgryta, Irish Coffee, vin och en maratonlång musikquiz med min bror, hans flickvän (plus deras underbara dotter, förstås) och en av dessa människor man nästan aldrig träffar, men alltid trivs med. Det var knäppskallarnas afton, nördarnas högtid, de bortglömda minnesbankernas stora återkomst. Jag rensade katergorin film- och tv-musik. K. tog allt med Depeche och Rosie Thomas. N. var störst på allt som var bra. Min bror gick inte att slita från domarstolen.
Lördag så, tidig färd mot Köpenhamn och shopping med större delen av bokcirkeln. Vi tillbringade timmar på Cos, denna underbara butik som H&M-gruppen (ägare) inte vill ta till Sverige och jag köpte tröjor och skjortor, putsade till en stukad garderob. Vi satt länge och åt smörrebröd och pratade om livet, vänskap, förhållanden, beteenden och roller. Det är något speciellt med dessa människor, som jag sällan träffar utanför våra cirklar. Men jag lämnar dem alltid uppfylld av nya insikter, med fräscha vinklar, ett par graders vridning av mina perspektiv. Det är en älskvärd process.
På kvällen kalkonmiddag, med potatis, sås, rödkål, brysselkål och tre sorters geléer; vinbärs-, fläder-, och vitlök/chili-. Hela familjen samlad, vi är många nu och det blir bara fler och fler (och julklappspotten större och större...) - och det är alltid roligt, det har efter så lång tid blivit en särskild gemenskap, en stämning och en rollfördelning som fallit på plats med åren. Jag satt ensam vid matbordet en stund för att kunna få lite perspektiv, jag betraktade dessa människor och fotograferade ögonblicket i mitt minne.
I perioder när det känns som att det skakar på nedre däck, är sådana bilder det första man packar ner i väskan.

Superbt

Kvällens middag: ytterlår från Vinslöv utan en sena - mört så att det smälte i munnen - lätt stekt och serverat med rösti av potatis, rödlök och färska rödbetor samt kall sås med lime och vitlök.
Mer behövs inte för att göra mig lycklig.

Två shots och ett kålhuve

Planerna på att baka biscotti brann inne någonstans mellan två hot shots (ni förstår själva nivån) i lördags kväll, men med många skratt och ett par chockerande och ytterst skvallerkittlande nyheter får man nog säga att det trots allt var värt det.
Dock. Efter att Kalmar rättvist och glädjande bärgat sitt första SM-guld och MFF putsat till minnet av en intetsägande och föga engagerande säsong, plockade jag ihop bitarna av mig själv och gjorde kåldolmar med pressad potatis, stekta morötter och vansinnigt god, gräddig sås. Helt enligt nedtecknade instruktioner från mästarinnan själv; farmor.
R. hävdar att det var det godaste han ätit i år.
Själv gick jag omkring i en lägenhet som luktade vitkål och tänkte att vintern slutligen anlänt.
Med full styrka.

Julen flyttar till annan ort

För att bespara de stackars läsare som tycker julen är deprimerande, ensam eller bara überkommersialiserad och mår illa av tanken på bling bling-musik och nejlikedoft - så har jag lagt över den delen av mig själv i en alldeles egen blogg.

Där frossar jag. Gräver ner mig. Simmar omkring i en ocean av tomtelängtan.

Här fortsätter livet dock som vanligt.

Fullt

Vår frys signalerar fara. När jag råkade säga högt att en halv gris nu är beställd inför julbestyren, frustade och sprakade det från kök och klädkammare (där vår extraresurs står). I en genomträngande, isande ton som inte var helt olik Celine Dions sångröst, gnällde våra frysar över platsbrist, utmattning och snedfördelning. Vi har nästan bara kött i dem; underbar nöt från Råröds Gård utanför Vinslöv, lite rester från tidigare grisleverans från Lillehems Utegrisar, lamm uppfödda av vänners bekanta och några bitar hjort från Bonnarps Hjortgård.
Samt förvällda kantareller, mosade hallon, hemkokta kräftor och skal från höstens skivor.
Man kan ju ha det värre, vill jag hävda.
Trots viss explosionsrisk.

Steget efter

Med statsministerraden Per Albin Hansson (s, 1945-46), Tage Erlander (s, 1946-69), Olof Palme (s, 1969-76, 1982-86), Thorbjörn Fälldin (c, 1976-78, 1979-82), Ola Ullsten (fp, 1978-79), Ingvar Carlsson (s, 1986-91, 1994-96), Carl Bildt (m, 1991-94), Göran Persson (s, 1996-2006) och Fredrik Reinfeldt (m, 2006-) - så ligger Sverige för övrigt knappast i framkant vad det gäller att låta samhällets utveckling och föränderlighet visa sig i den högsta makten.
Vi går inte gärna ifrån mallen, vi heller.

Det går framåt

En gång, i en annan tid, satt jag och L vid vårt vanliga bord på Skolgatan, såg värmeljusen fladdra till, tittade djupt ner i våra ölglas, skrattade och skålade på att vi någon gång skulle få åka till det stora landet i väster, vifta med flaggor i folkmassan och fira att USA just valt sin första kvinnliga, lesbiska och svarta president.
Vi kommer förmodligen aldrig att få uppleva det.
Men Barack Obama var i alla fall ett steg i rätt riktning.

En massa da'r före doppareda'n

De samlas på hög, listorna över stämningsskapande julattiraljer. Det räcker förstås inte med pynt (pynt - märkligt ord), för att komma i rätt stämning måste paketet vara lite större. Filmer och avsnitt ur tv-serier som rymmer någon form av tingeltangel, böcker med bakstök och klapplackande, musik med snöflingor på instrumenten, matprogram doftande av kanel och nejlikor - alla har de sin självklara plats i jakten på den perfekta julen.

Som förstås aldrig inträffar, livet kommer liksom emellan.
Men detta faktum förändrar inte ambitionsnivån.

Därför samlar jag än en gång ihop mina inspelade Kalle Ankas jul (svensk 1979, svensk 2006 och dansk 2007), kontrollerar att Trolltyg i tomteskogen funkar som den ska, att Love Actually finns i hyllan, jag dammar av Charles Dickens En julsaga och Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, lägger julskivorna på hög med Etta James version av Please come home for christmas allra överst och ser Tina göra julgodis vareviga kväll.

Varje år köper jag minst en ny julskiva. I år tänkte jag satsa svenskt, för jag har alla upptänkliga versioner av amerikanska julsånger; rockvarianter, soul, vocal, klassiskt - men inte många där det sjunges om mössens julafton. Det är förstås en brist.

Och brister finns det inte plats för när det firas jul på Carl Gustafs väg.

Vad lyssnar, läser och ser ni på för att komma i stämning?

När man sjunger blir man jämt på glatt humör

Det är skönt att kunna koncentrera sig på det väsentliga, brukar jag säga till min suckande man. Suckarna, som blir allt tyngre, kommer sig förstås inte av att jag koncentrerar mig på det väsentliga - även om han just i detta fallet, vilket snart ska visa sig, rätt gärna hade varit utan resultatet.
Nej.
Det handlar om teknikens förmåga att underlätta vår vardag och teknik är något som sällan underlättar min makes vardag. Teknik är helt enkelt mest i vägen och uppför sig sällan särskilt väluppfostrat.
För egen del kan jag kan inte gärna förneka min svaghet för blinkande lyktor och hjul som snurrar av sig själva, men å andra sidan vill jag bestämt hävda att inget köpes som inte är absolut nödvändigt. En elektrisk konservöppnare skulle till exempel aldrig komma över min tröskel (i detta läge av texten kan jag föreställa mig en snett leende make framför datorskärmen, med en mun som ljudlöst formar orden "nej, men en äggkokare är förstås av yttersta vikt att äga" - vilket jag självklart hävdar å det bestämdaste).
Nåväl. Med airport inkopplad till stereon slog vi två flugor i en smäll och blev dels av med en knastrande cd-spelare och kunde dels flytta tillbaka datorn till biblioteket - på säkert avstånd från vattenglasvältande katter, när nu de första årens drulleförsäkring gått ut.
Resultat: luftning av skivsamlingen för att hitta för situationen passande guldkorn.
Söndagens städning ackompanjerades följaktligen av Magnus Lindberg (dovt mutter från sovrummet), Dan Hylander (täcke läggs över huvudet), Ann-Louise Hansson, Lena Andersson, Siw Malmkvist och andra 60-talsschlagers i ljuvlig blandning (hasande steg hörs i hallen) - och slutligen första akten av Jesus Christ Superstar (ytterdörren smäller igen). Härvidlag kan lägenheten anses vara skinande ren och musikvalet ändrar alltså kurs mot finfin Stax-soul, innan den efter parmesankyckling med gräddsås och tagliatelle och ett par rykande heta cappuccinos mot kvällningen mjukt glider över i Bruce Springsteens för mörka timmar fulländade mästerverk The Ghost of Tom Joad.
Så gick ännu en söndag förbi, men i alla fall inte under tystnad - och tystnad är som alla vet det största hotet.
Jag ska bara övertyga min man om det.