Sverige nej. Tjörnarp ja.

Imorgon är det nationaldag. Den gamla, hederliga, krystade Svenska flaggans dag. Jag vet ärligt talat inte vem som bryr sig.
Gång efter annan har jag suttit med i diskussioner eller lyssnat på samtal som alla gått ut på att det är så tråkigt att vi inte kan fira nationaldagen ordentligt (förr verkade det precis som att om man bara gjorde dagen till en helgdag skulle detta problem rättas till, men uppenbarligen var det... helt fel), varför vi bara viftar med flaggor när det är fotbollslandskamper och varför, VARFÖR, vi svenskar bara inte kan visa vår stolthet över att vara just svenskar.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Vi har inte varit ockuperade, vi har inte hotats, inte behövt enas, inte varit tvungna att sluta leden för att överleva - det finns ingen vi-känsla, ingenting som binder samman och att försöka skapa det är ju bara tramsigt.
Jag känner mig inte direkt svensk. Jag har aldrig varit norr om Dalarna (annat än när jag spelat match, men idrottsplatser är sig rätt lika vart man än kommer) och jag har ingen som helst längtan dit heller. Dalahästar, polcirklar, ishotell - det berör mig inte ett dugg. Tio gånger av tio åker jag söderut om jag kan.
Nationalism är dessutom ett otyg. Stolthet, visst, känn det om ni vill - men nationalism är förgånget och tur är väl det. Precis som religion är det lätt att misstolka och utnyttja, en enda stor lek med elden.
Däremot älskar jag mitt Tjörnarp. Så istället för att vifta med några flaggor sätter jag mig i pappas bil imorgon för att rensa i potatislandet och varje minut får jag andas luft som är knökad av gröna blad, porlande bäckar, koblajjor, jord och gräs, hela dagen får jag titta ut över den miljö jag tycker är vackrast i världen; grusvägar, sädesfält, hagar, tusenskönor och röda stugor, överallt grönt grönt grönt.
Där finns min stolthet, där finns min plats i hjärtat.
Ungefär så långt sträcker sig min identitet.