Ögon, öron och händer

Min goda vän Lönia är på väg mot två års arbete under UNAIS på Västbanken. Kanske inget ställe man fluffar bort till sådär på solsemester, men jag funderar allvarligt på att hälsa på henne i april/maj nästa år. Jag tror inte att man alls ska ha en åsikt i den förmodligen helt avgörande konflikten i världspolitiken innan man varit där, innan man sett, innan man pratat och lyssnat. Saken har säkert nästan lika många sidor som invånare och antagligen präglar rädslan dem alla, medan hopplösheten och maktlösheten är palestiniernas lott.

Lönia är, förutom en god vän och fastän det kanske är lätt att tro så växer den sorten inte på träd, en högst beundransvärd människa. Vi sitter så många och tycker, så många och babblar och vältrar oss i självgodhet - så få gör något, så få påverkar, så få bryr sig på riktigt. Lönia bryr sig. Hon är där.
Varför jag plötsligt kallar henne Lönia igen har jag faktiskt ingen aning om.