Min svarta solglasögon, som jag (bokstavligen) älskat sönder och samman sedan jag köpte dem i New York, har nu sett sitt sista ljus. En spricka i plasten, irreparabelt! Min sorg är djup, min självkänsla knäckt. Jag känner mig ensam och övergiven.
Man skriver för att det är kul eller för att man behöver, eller helt enkelt för att upprätthålla någon sorts illusion om att man inte kastat bort alltsammans. Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken min sanning är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar