Oj, har det gått ett helt sekel sedan sist?

När jag gifte mig med min älskade lovade jag honom att älska honom vad som än händer och så länge vi båda lever. Det är stora ord, hela gigantiskt stora ord men vi trodde på det, vi tror på det och det är det största löfte man kan ge en annan människa.
Däremot lovade jag honom aldrig några barn.
Och han lovade inte mig.

I fredags publicerades ett debattinlägg i Dagens Nyheter underskrivet två moderata riksdagsledamöter, tre kristdemokratiska (varav en gamle käre Alf Svensson), en centerpartistisk och dessutom före detta statsministern Thorbjörn Fälldin och före detta moderata talmannen Ingegerd Troedsson, drivandes tesen att äktenskap mellan två personer av samma kön aldrig kan tillåtas på grund av "det biologiska faktum att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion".

Jamen, tjenare.

Låt oss för ett ögonblick bortse från det faktum att folk gladeligen skaffar barn utan att någonsin gifta sig (hu!), att familjer idag kan bestå av barn från flera olika äktenskap, att vissa gifter sig utan en tanke på att någonsin skaffa barn, att människor inte kan och inte vill. Vi bara tänker bort det, bara för en sekund, schwisch - borta. Låt oss samtidigt också bara glömma bort att det finns massor av barn födda inom äktenskap och överallt annars, som misshandlas, nonchaleras, utnyttjas och förblir oälskade - trots den (uppenbarligen) enorma fördelen av att växa upp med en mamma och en pappa. Vi ska också radera vetskapen om alla som växer upp med bara en förälder av det ena eller andra skälet.

Jodå, det går, bara glöm. Fall i djup sömn, när du vaknar är det borta.

Människor får, allvarligt talat, tycka som de vill vad det gäller frågan om homosexuella ska få skaffa barn. Det är omstritt och knappast problemfritt, även om det bara blir ett problem på riktigt om vi själva gör det till ett. Debattinlägget i DN handlar inte om det. Det handlar om äktenskap. Att lova en annan person sin ovillkorliga kärlek. Gud, vad det inte handlar om barn.

Jag blir så förbannat trött på att vi - och inte bara vi, hela världen gör ju samma sak, med olika övertygelser - tvunget ska sätta upp regler för hur andra ska leva sina liv. Se på oss, såhär gör vi, vi har rätt, du har fel. Du är dum.

Hur kan man älska på fel sätt?

Om någon väljer att vara gift med tre samtidigt och de tre tycker det är okej att dela sin partner med två andra - kan vi verkligen säga att de har fel? Att de är idioter? Vi kan tycka att det är märkligt, att vi aldrig skulle vilja ha det så - men innebär det att vi har rätt och de har fel? Är monogami en förutsättning för lycka? Jag tycker det, men det innebär väl inte att jag har rätt att pracka på den övertygelsen på andra?

Vad det gäller de homosexuellas rättigheter är jag så rasande trött på att ens diskutera det. Vi har passerat det, goodbye, bakåtsträveriet är slut, glömt, finito. Vi är alla en del av den här världen och vi har alla rättigheter och alla skyldigheter. Något annat vore väl ändå... omänskligt?

Jag vet att det är svårt att tänka sig, Alf Svensson, men det är 2007 nu. Jag vet, det känns som en ond dröm, men så är det.

Visst vore det väl synd om du vandrar igenom ett helt liv utan att någonsin vakna?


Uppdatering: Expressens ledare 3/6.