4+.
Men jag menar, hur stor risk var det att jag inte skulle falla för en välspelad kärlekshistoria om ett av rockens coolaste par - allt till toner och bilder av Johnny Cash?
Inte så troligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Bodil Malmsten: Sista boken från Finistère
På nattduksbordet
Bodil Malmsten: Sista boken från Finistère
Genom rutan
- Vad blir det för mat (TV4+)
- Vita Huset (dvd)
- Melodifestivalen (SVT1)
- Dokument utifrån: Spelet om Iran (SVT2)
- På spåret (SVT1)
- House (TV4)
- En film om Olle Ljungström (SVT2)
- Grey's anatomy (Kanal 5)
I tidningshögen
- Elle Mat & Vin
- Fokus
- Offside
Läsvärt på nätet
Bloggarkiv
-
▼
2006
(385)
-
▼
mars
(23)
- Expressen
- Wiehe igen
- Syriana
- Fler...
- Totta & Wiehe: Dylan
- Vad trött jag blir
- Irritationsmoment i vardagen
- Mitt fotbollshjärta är engelskt
- Skräphelg med höjdpunkter
- Ny recension på rootsy.nu
- Onsdag
- En skiva till
- Skivpengar önskas
- Rapport från biomörkret
- Detta ynnige land
- Misslyckanden all over
- MELODIFESTIVALEN
- Bitte bitte
- Slutsats
- 2006 vs 2005
- Match point
- Lost in the blåst
- Walk the line
-
▼
mars
(23)
Om mig
- Helena L
- Man skriver för att det är kul eller för att man behöver, eller helt enkelt för att upprätthålla någon sorts illusion om att man inte kastat bort alltsammans. Jag vet ärligt talat inte riktigt vilken min sanning är.
Inlägg
5 kommentarer:
En solklar trea, om du frågar mig (vilket du inte gör men där har du det i alla fall). Walk the line har samma tillkortakommande som alla böcker/filmer baserade på artisters liv: sanningen är urbota tråkig. Skivinspelning, turné, inspelning, truné, inspelning, ja, du fattar resten. Och så långt fungerar Walk the line faktiskt ovanligt bra. Det är inte ofta du ser turnétristess skildrad så träffsäkert på film. Men så fort de ska försöka ge hans liv/filmen en större övergripnade story blir det tyvärr lite konstruerat. Till och med krystat. Eftersom filmen är baserad på en verklig människas liv (och en ganska väldokumenterad historia eftersom han är känd) så kan man inte ta sig de friheter som behövs för att snickra ihop en bra story. Maugham slog huvudet på spiken när han skrev: "Fact is a poor storyteller. It starts a story at haphazard, genereally long before the beginning, rambles on inconsequently and tails off, leaving loose ends hanging about, without a conclusion."
Du har förvisso en poäng (som alltid). Men det som funkade i Walk the line, men däremot inte i Ray som annars hade samma förutsättningar, är just kärlekshistorien och förmågan att fokusera på just den. Där Ray försöker få med allt, alla privata beslut, alla musikaliska beslut och helst också hela livet - väljer Walk the line bort en massa för att förmedla en känsla. Och det tycker jag den lyckas med. Jag gillade verkligen huvudpersonerna. Det är viktigt i kärlekshistoria. Jag trodde på dem. Jag klev in i June Carter (här måste jag nog sluta innan det blir FÖR out there).
Bara musiken gör för övrigt att filmen aldrig kan bli sämre än en 4:a.
Håller med om att den på det stora hela är helt okej. Men jag ville bara gömma mig efter scenen när June gråter och snyftar "It burns, it burns" och man bara vet att nu ska hon skriva sin klassker... Och jag var ändå ensam hemma...
Till mig sa du att det var en klockren fyra, Dan. Den måste ha blivit sämre medan du funderade på saken.
Jag tyckte som du Helena, att kärlekshistorien var bra nog att stå för sig själv, med eller utan verklighetsbakgrund.Därför har jag också rekommenderat filmen till folk som inte är ett dugg musikintresserade och inte ens vet vem Johnny Cash är. För jag tror att den fungerar utmärkt ändå. Men allt beror väl på vilket perspektiv man intar.
Mia: Jag såg om filmen och insåg att jag egentligen bara gillar första halvan av den (minus första kvarten, kanske ska tilläggas). D v s innan Cash börjar ta alltför mycket piller och Phoenix gör sin Quasimodoimitation ad nauseam...
Skicka en kommentar