Totta & Wiehe: Dylan

Lyssnar just på nyinköpt Totta & Wiehe. För tusan, det är precis som det ska vara. Alltså, jag har aldrig lyssnat mycket på Totta utöver det han gjorde med Nationalteatern (apropå Dylan så är ju "Men bara om min älskade väntar" helt överjävlig) men WIehe kan jag och det är precis såhär Mikael Wiehe ska låta. Strunta i att leta nytt, släng föryngringsmusiker i brunnen och låt alltid som om du inte kan släppa Eldkvarns "Limbo" ur sikte!

Vad det gäller låtvalet här så känns det rätt gjutet, tycker jag. "Ni som tjänar på krig" (Masters of war) är kanske inte helt klockren, men "Längesen" (Things have changed), "Där anar jag din hand" (Every grain of sand, åh denna ljuvliga låt) och "Inte natt än" (Not dark yet) - som Totta sjunger och "Jag ska bli fri" (I shall be released) som Wiehe sjunger och definitivt duetten "Du får hålla dej här" (You aint goin' nowhere) - är riktigt riktigt bra.

Det var längesen jag var uppspelt efter att ha hört en Wieheskiva första gången (eller ja, sex år sedan) - men det här... vill jag inte sluta lyssna på.

Vad var det någon skrev här i bloggen? Att Wiehe påminde om känslan av ett jordgubbsfrö som fastnar mellan tänderna och vägrar lossna? Well. Det kan man ju tycka.

Men då är det nog dags att skaffa tandpetare.