Sitter och funderar över alla jag tappat bort med tiden. En del av dem var ju mina närmaste vänner, de flesta träffade jag så gott som varje dag under fotbollstiden. Nu? Då och då. Hjälpligt. Jag fattar inte de interna skämten längre.
Livet är ju sådant.
Men det slog mig också att det faktiskt är jag som tappat bort dem, inte vi som tappat bort varandra. Alltså, de är lika nära som alltid. Bara utan mig.
Det är, däremot, en rätt märklig känsla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Känner igen känslan. Som när man hälsar på hos gamla kollegor, som man skrattat mycket med, och plötsligt inte alls räknas in längre. Det är livet, visst, men som du säger - en märklig känsla.
Och när man flyttar blir det ännu mer påtagligt. Att träffa gamla "stammiskompisarna" och inse att man inte alls hänger med i snacket längre. Att de inte uppdaterat mig! Nästan så man blir en liten aning sårad - är jag inte en viktig del i deras liv längre? Räknas jag inte längre?
Personligen tycker jag bara att det är skönt att byta ut sitt umgänge med jämna mellanrum. Det är därför jag sällan stannar på ett jobb/i en stad längre än ett år eller två. Sedan har man ju alltid ett gäng kompisar som man känner så väl att man bara tar vid där man slutade sist man träfade dem, oavsett om det gått ett år eller fem. Men så är jag förstås lika delar sociopat och ensamvarg!
Jag håller faktiskt inte med Dan. Jag har aldrig träffat någon som jag bara har kunnat ta upp tråden där vi slutade fastän vi inte setts på länge. Alltså, jag kan känna att jag fortfarande litar på dem mer än någon annan, jag kan känna att de skulle förstå mig mer än någon annan om jag nu hade berättat något viktigt. MEN jag har ju valt bort dem. Pratat med andra. Jag BEHÖVER dem inte längre. Mer än för att prata om gamla tider och de gemensamma nämnare som fortfarande finns. Vänskap behöver vårdas, åtminstone vardagsvänskapen. Bekantskapen. Men jag kanske är pessimistisk?
Well, Helena, antingen är du inte en sociopat eller också är du inte en ensamvarg. Din förlust... Skämt åsido hjälper det att inte vara så insyltad i sina vänners privatliv samtidigt som man vet allt om dem. Kan du få det att gå ihop så är du antagligen redan en av mina bästa vänner...
Skicka en kommentar