måndag, mars 27, 2006

Mitt fotbollshjärta är engelskt

Shit pommes frites alltså. Nu börjar fotbollsnerverna dallra å det värsta.

En vecka till allsvensk premiär och äntligen - äntligen - lite feeling. Få skador, ny tränare, nytt system, bättre trupp (men sämre elva?) - och snön bortsmält. På måndag bänkar jag mig på Malmö Stadion för första gången i år. Jag tänker sjunga med i hymnen.

Samtidigt är det inte utan att ett stundande VM ändå tar över lite. De stora ligorna är på upploppet, temperaturen höjd och bara tanken på att få se alla världens bästa koncentrerat under några veckor är banne mig helt underbar. Jag läste David Beckhams självbiografi häromveckan och han skrev inte mycket intressant men däremot om den där kvällen när Manchester United vände och vann Champions league-finalen mot Bayern München och folk pratar så mycket om Tipsextra men det var precis då min kärlek till brittisk fotboll började på riktigt.

När jag var liten älskade jag tyska landslaget och läste Franz Beckenbauers memoarer ("Fotboll på heltid", den var magasinerad redan på den tiden men om man beställde den någon dag i förtid kunde man låna den på Höllvikens bibliotek) fram och tillbaka ett otal gånger. England var liksom bara... Gary Lineker. Men okej, jag höll på Liverpool, det gjorde jag. Min bror också.

När pappa kom hem efter att ha bevakat EM 1996 i England hade han köpt med sig cd-singeln med Englands turneringslåt; "Three lions". Den spelade vi hela sommaren, han och jag. "Three lions on a shirt, Jules Rimet still gleaming. Thirty years of hurt, never stopped me dreaming". Poesi vänner, poesi. Andra versen; "So many jokes, so many sneers - but all those oh-so-nears, wear you down through the years. But I still see that tackle by Moore and when Lineker scored, Bobby belting the ball - and Nobby dancing". Fan alltså.

Som svensk får man njuta av Galenskaparna (Ciao ciao Italia - herregud), Staffan Hellstrand (zzzzzz) och nu toppen på isberget: Tomas Ledin.

Det är tur, säger jag - TUR - att vi i alla fall har Zlatan.

Annars kändes det rätt mörkt.

Inga kommentarer: