Match point

4.

Jag gillar ju Woody Allen. Jag älskar Annie Hall och Manhattan. Men Match point har ytterst lite gemensamt med den typen av neurotiska dialogfilmer. Interiors från 1978, däremot, ligger närmare till hands - och Små och stora brott i ännu högre grad. Det är ju då verkligen inget dåligt betyg.

Det har pratats om att Match point ska vara Woody Allens bästa film på tusen år och att den lyfts av att utspela sig i London istället för i New York. Den har kritiserats för en snedvriden kvinnosyn (frun är bildad men känns aldrig intelligent och älskarinnan är... ja sexig) - men jämställdhet har väl aldrig varit Woody Allens signum.

Jag gillade verkligen Match point för att den gav en kvardröjande känsla som inte tycks försvinna. Inte av lugn, inte av värme eller melankoli - utan av inspiration. Inspiration att bli en bättre människa.

Märkligt nog.