Mitt Turin-OS

Jag klagade ju på uteblivna tårar i början av OS. Tack gode gud för damkronorna - de vred om kranen rejält. De svenska olympiska spelen, utifrån flest tårar, störst anspänning eller bara största spontana kärlek:

1. Lag Anette Norberg
(curling - guld)
Jag såg inte många matcher, det gjorde jag inte. Jag såg inte ens hela finalen. Men herregud, sista stenen. När tv-publiken hade huvudet fullt med "hur kunde de tappa en sådan ledning" tog Anette Norberg curlingstenen i handen, visste att den skulle avgöra hela finalen och att hon var tvungen att knocka bort två schweiziska stenar och stanna kvar själv - och så gjorde hon precis det. Så kyligt, så fulländat, så coolt, så vackert. Och den spontana glädjen (inte släppt anspänning utan verkligen glädje), pussen mitt på munnen - åtminstone var mitt hjärta förlorat precis där precis då.

2. Tre Kronor, dam
(ishockey - silver)
Såklart inte för finalen, även om det i sig var en ganska imponerande insats med tanke på den tidigare klasskillnaden. Men semin. Herre-du-min-gud. Jag satt i bilen på väg till spabehandling och vi hade radion på, Lasse Granqvist har aldrig varit mer högljudd, mer upprörd, mer i falsett. Och för tusan vilka coola tjejer. Så unga. Jag menar; Erika Holst! Chans att slå ut USA i en OS-semi och så gör hon en Kenta Nilsson-variant (eller Foppa- då, mer känd som kanske). Visst, hon missade, med så vadå? Pernilla Winberg (16 år - hallå!) och Kim Martin ska vi bara inte prata om. Hua.

3. Anna Dahlberg, Elin Ek, Britta Norgren & Anna Karin Strömstedt
(skidstafett - 4:a)
Alla fyra presterade klart bättre än någon trott och var så näääära brons. Men Anna Karin Strömstedt, 47:a i inledande 15 km, satsade allt på guld i sista stigningen, tappade kraft och förlorade medaljen på upploppet. Det kan jag leva med. Och på. Rätt förbannat länge, dessutom - svenska skidåkare har saknat precis den inställningen i alltför många år.

4. Anja Pärsson
(alpin kombination - brons)
Det andra bronset (fatta, andra bronset i samma OS - det är rätt stort) och TV kablade ut bilder på Anja som bröt sin turstav mitt itu och såg surare ut på prispallen än min ene katt när han inte får smaka av vår mat. Så jäkla coolt. Inget jag-har-vunnit-sex-världscuper-i-rad-men-oj-vad-glad-jag-är-för-att-jag-i-alla-fall-fick-medalj-leende (ja, jag menar Magdalena Forsberg) - Anja var sur för Anja ville ha guld, hon ville vara bäst och det fick hela världen veta. Respekt.

5. Tre Kronor, herr
(ishockey - guld)
Efter ett urtråkigt gruppspel satte ju OS igång till slut (men ärligt, var det någon som hetsade upp sig över någon match förutom semifinal och final?) och inte för att jag grät av glädje, inte för att jag knappt ville titta sista sekunderna innan det var klart - inte för att jag alls blev mer engagerad än ett uppsprickande leende - men det är riktigt imponerande att vinna en turnering där alla de bästa spelarna i världen finns med. Den största herrhockeytriumfen jag varit med om. Men jag grät klart mer vid VM 1987 i Wien. Min syn på hockeyspelare fick sig en törn den där kvällen på ett hotellrum för ett år sedan eller så.

6. Anja Pärsson (slalom - guld)
7. Mats Larsson, Johan Olsson, Anders Södergren & Mathias Fredriksson (skidstafett - brons)
8. Björn Lind (sprint - guld)
9. Anna Ottosson (storslalom - brons)
10. Anna Carin Olofsson (skidskytte - guld)