Pappa 60 år

Idag fyller min pappa 60 år. När han fyllde 50 trodde jag att det skulle kännas helt annorlunda på 60-årsdagen. Det lät så mycket äldre, tänkte jag då och såg framför mig en helt gråhårig pappa i glasögon med sådana där tjocka sextiotalsbågar jag sett min farfar ha på bild. Men liksom jag inte längre tycker att 30-åringar är gamla kärringar med halvvuxna ungar och som borde flytta på sig och ge plats för ungdomen tycker jag inte längre att 60-åringar är gamla gubbar och tanter som knappt kan klara sig själv. Jag tror inte att min bild av pappa överhuvudtaget förändrats sedan jag var liten. Han har liksom alltid varit... pappa. Med konstant ålder. 32 år äldre än jag.

Kanske det förändras den dagen krämporna kommer? När han inte längre är stöttepelaren utan trygghetslarmet? När det inte längre är honom jag frågar om allt möjligt, när han inte vill gå ensam till läkaren för då vet man inte hur det kan gå, när han inte vill ha kontakt med okända per telefon eftersom han inte hör vad de säger? Jag antar det. Då blir han nog gammal i mina ögon.

Det är konstigt att tänka sig att det inte är en evighet borta längre. Men det är å andra sidan väldigt skönt att inte heller är speciellt nära.