Tjörnarp igen igår. Satte tre rader potatis till och började rensa i jordgubbslandet, vilket visade sig vara ett klart större projekt än man kunde ana. Vildskott överallt, nässlor, maskrosor och annat ogräs längs hela linjen och jag brände mig genom handskarna men drog upp det mesta och satte två nya rader bakom de nysatta bärbuskarna. Retar mig på att jag inte blev helt klar.
Men alltså.
Pappa hade med sig bilder på Tjörnarp från ifjol och man kunde följa hela säsongen - från vinterlandskap i januari, över tidig vår utan grönska, genom sommar när allt frodas till hösten när det dör ut, när det skördas och det är som att gå in i en saga, ett Astrid Lindgren-land. En förskönad resa genom en svunnen tid men här och nu. Så vackert. Så vårt.
söndag, maj 13, 2007
fredag, maj 11, 2007
Ogräset växer och frodas
Wiehe skämde ut Silvia
var Kvällspostens löp idag.
Inför danska kungaparet, kronprins Frederik, vår egen kronprinsessa Victoria och det svenska kungaparet (man kan alltså ärligt talat undra varför just drottning Silvia skulle vara utskämd mer än andra) höll en inbjuden Mikael Wiehe ett tal som handlade om hans stolthet över Öresundsregionen och hans förhoppning att den stoltheten och känslan av att höra hemma inte bara ska vara reserverad de som har sekelgamla rötter i området utan vara för alla. Han uttryckte sin oro för det som händer i Danmark och är på väg att hända i Sverige.
Jag tycker inte bara det är hans rättighet att säga vad han vill i sitt tal. Jag tycker det är hans förbannade skyldighet att säga precis vad han sade.
Kungen själv har i kommentarer efteråt sagt att "Det var personligt och engagerat. Händelsen har i Sverige blivit till en storm i ett vattenglas."
Men Kvällsposten har uppenbarligen fokus på andra saker (den konspiratoriske skulle här kunna antyda att de också har andra värderingar, men så långt ska vi nog inte gå - valet av löp var såklart mycket mer kommersiellt grundat än ett uttryck för medarbetarnas åsikter).
Läs hela talet här.
var Kvällspostens löp idag.
Inför danska kungaparet, kronprins Frederik, vår egen kronprinsessa Victoria och det svenska kungaparet (man kan alltså ärligt talat undra varför just drottning Silvia skulle vara utskämd mer än andra) höll en inbjuden Mikael Wiehe ett tal som handlade om hans stolthet över Öresundsregionen och hans förhoppning att den stoltheten och känslan av att höra hemma inte bara ska vara reserverad de som har sekelgamla rötter i området utan vara för alla. Han uttryckte sin oro för det som händer i Danmark och är på väg att hända i Sverige.
Jag tycker inte bara det är hans rättighet att säga vad han vill i sitt tal. Jag tycker det är hans förbannade skyldighet att säga precis vad han sade.
Kungen själv har i kommentarer efteråt sagt att "Det var personligt och engagerat. Händelsen har i Sverige blivit till en storm i ett vattenglas."
Men Kvällsposten har uppenbarligen fokus på andra saker (den konspiratoriske skulle här kunna antyda att de också har andra värderingar, men så långt ska vi nog inte gå - valet av löp var såklart mycket mer kommersiellt grundat än ett uttryck för medarbetarnas åsikter).
Läs hela talet här.
torsdag, maj 10, 2007
Onödig förlust i Korpen
F25 åkte på sin första förlust idag. Den sved. Riktigt ordentligt, alltså. Det har gått flera timmar nu och jag retar mig fortfarande för det var en match vi dominerade och förde, vi hade ett klockrent ribbskott på volley bara någon minut innan slutsignalen och så på ren tur lyckades de ändå göra 3-2 med bara sekunder kvar. Vi var bara fem man på plan, två färre än de (som dessutom hade avbytare - lyx!) och hade vi bara varit en till hade vi utan tvekan vunnit, vi är inte så himla bra tränade och hade ingen riktig målvakt och det är väl klart att det är starkt att dominera en match trots att man inte ens har fullt lag - men alltså dessa förluster tar hårdare än de flesta. Förlora för att folk inte kan komma. Förlora mot sämre spelare.
Nej.
Sådant gör mig förbannad.
Nej.
Sådant gör mig förbannad.
Lättnad
Om exakt sex dagar har jag sovit ut, gullat med Nora och sitter på en uteservering med en cafe con leche i handen, solglasögon på näsan och endast ett linne på min överkropp, luften luktar vespor och varm stad, kaffet är krämigt och Barcelona långt borta från system som inte fungerar, överbelastning och ömmande axlar.
På tisdag åker vi.
På tisdag åker vi.
onsdag, maj 09, 2007
Se upp i spåren
Min arbetsplats har fått motionsnippran. En tävling har inletts som går ut på att man i lag om fyra ska förbättra sin kondition under ett halvår och tydligen är så många som 25 lag - 100 anställda - anmälda och testade.
Själv deltar jag självklart inte, det här med tävlingar har aldrig legat för mig.
Men jag skulle förstås behöva förbättra min kondition, det är helt klart. Rätt radikalt också. Jag har krampkänning i vaden nästan varje korpmatch och tycker mig ana en viss andfåddhet under den snabba promenaden till bussen varje morgon - det är ju inte klokt. Inte heller kan jag längre ha en skjorta jag med förtjusning bar så sent som i New York utan att luckorna som bildas mellan knapparna blottar både vitt skinn och... ja, fettvalkar. Så nu har jag, i sann Malmström-anda (dessa egenskaper försvinner inte bara för att man råkar byta namn), börjat förbereda mig för konditionsträning.
Jag har alltså beställt en bok.
Kom igång med löpning heter den, kommer i slutet av maj.
Sådana här projekt kräver planering och tajming, tycker vi Malmströmare - det går inte att kasta sig ut i vad som helst.
Men om en månad flyger jag som en raket runt Pildammarna.
Själv deltar jag självklart inte, det här med tävlingar har aldrig legat för mig.
Men jag skulle förstås behöva förbättra min kondition, det är helt klart. Rätt radikalt också. Jag har krampkänning i vaden nästan varje korpmatch och tycker mig ana en viss andfåddhet under den snabba promenaden till bussen varje morgon - det är ju inte klokt. Inte heller kan jag längre ha en skjorta jag med förtjusning bar så sent som i New York utan att luckorna som bildas mellan knapparna blottar både vitt skinn och... ja, fettvalkar. Så nu har jag, i sann Malmström-anda (dessa egenskaper försvinner inte bara för att man råkar byta namn), börjat förbereda mig för konditionsträning.
Jag har alltså beställt en bok.
Kom igång med löpning heter den, kommer i slutet av maj.
Sådana här projekt kräver planering och tajming, tycker vi Malmströmare - det går inte att kasta sig ut i vad som helst.
Men om en månad flyger jag som en raket runt Pildammarna.
Ah, dessa säljande rubriker
Det är lite kul med kvällstidningar. I dagens Aftonbladet säger MFF:s sjukgymnast Rickard Dahan apropå Juniors skada:
– Det kan handla om en större bristning, mindre bristning eller ingen alls.
Vad rubriken i tidningen blev?
Junior riskerar att bli borta längre:
”Kan handla om en större bristning”
– Det kan handla om en större bristning, mindre bristning eller ingen alls.
Vad rubriken i tidningen blev?
Junior riskerar att bli borta längre:
”Kan handla om en större bristning”
Regn
Hamnade mitt i ett skyfall på väg till bussen i morse och blev lite sur, men kom plötsligt fram till att jag blev sur för att jag förväntas bli sur och klaga på vädret för egentligen har jag ingenting emot regn, tvärtom. Förvisso sitter jag helst under ett tak när det faller, men när dropparna rinner genom håret och slår mot jackslaget - det finns något väldigt rogivande i det.
Förvisso är vårregn kanske inte en av mina absoluta favoriter. De är i stället:
1. Åskskurar mitt i sommaren, helst om kvällen när man kan sitta i ett uterum eller under ett tak men ändå utomhus liksom och regnet ska slå så att man knappt hör vad man säger och åskan ska mullra som ett guldjubel på Malmö Stadion.
2. Höstregn. Kanske konstigt att tänka på såhär innan sommaren ens börjat värma men jag älskar ju hösten och jag älskar melankolin, älskar lugnet, den höga luften, det rena - och ingenting sammanfattar allt det där så bra som ett höstregn.
3. Lätt strilande sommarregn som faller rakt ner utan att vinden slår och man kan sitta på balkongen för det är varmt i luften och balkongen ovanför räcker som skydd så att man inte blir blöt.
Förvisso är vårregn kanske inte en av mina absoluta favoriter. De är i stället:
1. Åskskurar mitt i sommaren, helst om kvällen när man kan sitta i ett uterum eller under ett tak men ändå utomhus liksom och regnet ska slå så att man knappt hör vad man säger och åskan ska mullra som ett guldjubel på Malmö Stadion.
2. Höstregn. Kanske konstigt att tänka på såhär innan sommaren ens börjat värma men jag älskar ju hösten och jag älskar melankolin, älskar lugnet, den höga luften, det rena - och ingenting sammanfattar allt det där så bra som ett höstregn.
3. Lätt strilande sommarregn som faller rakt ner utan att vinden slår och man kan sitta på balkongen för det är varmt i luften och balkongen ovanför räcker som skydd så att man inte blir blöt.
måndag, maj 07, 2007
Det räknas väl som husmanskost, gör det inte?
Har man ätit potatis- och purjolökssoppa till middag är det ju naturligt att bli sugen på plättar och jag skulle visserligen inte äta sådant mer men det kan väl ändå inte gälla hemmalagat? Plättar måste absolut vara mer okej än säg... chips eller lösgodis. Inte ens sylten var köpt för tusan - farmors hemkokta på jordgubbar och hallon från Tjörnarp.
Dessutom är jag rätt grym på plättar.
Mat med sådana anor ska man heller inte glömma bort.
Dessutom är jag rätt grym på plättar.
Mat med sådana anor ska man heller inte glömma bort.
söndag, maj 06, 2007
Åh
Precis när jag summerat helgen kom jag på att vi har ostrester från konserten i onsdags hemma; en svensk grönmögel med mycket styrka och mycket jord, en spansk, fantastiskt krämig också grönmögelost och dessutom Möllans Osts egen vitlökskreation. Min älskade make, som var ansvarig för inköpet och som kanske inte fått nog med beröm så han får det nu - kommer inte riktigt ihåg vad ostarna hette men har ett hum. Bara så att ni vet.
En perfekt helg
Det märks att det är vår. Det märks att vi står på randen till sommar. Humöret, lugnet, energin - det mesta är på topp nu. I går firade vi att Elin fyllt 1 år och den lilla sötnosen fick stå i centrum en hel dag, något hon likt sin mamma njöt alldeles extra av. Först kaffe och jordgubbstårta på en eftermiddagssolig gård, på kvällen ljuvlig grillad fläskfilé med fetaostsås, färskpotatis och sallad - Lina och Adrian hade fixat maten och man kan undra varför jag fått så gott rykte i vårt gäng vad det gäller matlagning när det finns så många andra som gör det minst lika bra. Superbt. Jag har speciellt lätt att älska människor som tycker om god mat mer än det mesta annat och lägger man så till humor, värme och en speciell ganska rolig brist på självdistans är det inte konstigt att mina bästa vänner för tio år sedan har förblivit just det. Bästa vänner. Bästa bästa vänner.
Det finns en del att göra i Tjörnarp nu när våren sakta övergår i sommar. Jag och pappa åkte upp i dag för att fixa det sista men det finns egentligen inget sista att göra i Tjörnarp för äger man ett paradis så gör man och då är arbetet aldrig riktigt slut. I dag satte jag potatis, morötter, rödbetor, huvudsallad och rädisor, pappa planterade nyinköpta buskar amerikanska blåbär, röda krusbär, svarta vinbär, gula krusbär och röda vinbär och det vi kallar Östra Parken (där vi också har hallon och jordgubbar) är på väg att bli en bärpark. Planen är att ordna till en liten sittplats precis bredvid pumpen och kohagen, där man kan sitta och titta ut över härligheten.
En dag som denna, när allt börjar bli grönt och solen skiner, humlorna har vaknat, kalvarna är nyanlända i hagen och allt bara doftar - då är Tjörnarp kanske den vackraste platsen på jorden.
Och så har lilla Eira fått ett plommonträd planterat till sig också.
Bara en sådan sak.
Det finns en del att göra i Tjörnarp nu när våren sakta övergår i sommar. Jag och pappa åkte upp i dag för att fixa det sista men det finns egentligen inget sista att göra i Tjörnarp för äger man ett paradis så gör man och då är arbetet aldrig riktigt slut. I dag satte jag potatis, morötter, rödbetor, huvudsallad och rädisor, pappa planterade nyinköpta buskar amerikanska blåbär, röda krusbär, svarta vinbär, gula krusbär och röda vinbär och det vi kallar Östra Parken (där vi också har hallon och jordgubbar) är på väg att bli en bärpark. Planen är att ordna till en liten sittplats precis bredvid pumpen och kohagen, där man kan sitta och titta ut över härligheten.
En dag som denna, när allt börjar bli grönt och solen skiner, humlorna har vaknat, kalvarna är nyanlända i hagen och allt bara doftar - då är Tjörnarp kanske den vackraste platsen på jorden.
Och så har lilla Eira fått ett plommonträd planterat till sig också.
Bara en sådan sak.
lördag, maj 05, 2007
Till nästa gång
Just det, jag fick ju välja bok också. För första gången sedan träff nummer två frångick vi vanan att ta en kvinnlig författare; nu blir det Ian McEwan och Kärlekens raseri.
Sommar'n som aldrig säger nej
Ta fyra tjejer som jobbat tillsammans lite då och då men framför allt över en sommar för några år sedan, låt dem under en lunch just den sommaren börja prata om Katarina Wennstams Flickan och skulden, tänk att den diskussionen blir så bra och så givande att det bestäms att alla fyra ska läsa uppföljaren En riktig våldtäktsman bara för att det inte finns många bättre stunder i livet än riktigt bra och riktigt givande diskussioner, säg att de fyra tjejerna så träffas i en lägenhet vid Möllan och dricker hemmgjord glögg och äter pepparkakor med grönmögelost och att diskussionen fortsätter och blir precis så bra som de hoppats, att de sedan sprids för vinden och inte jobbar tillsammans längre, att de aldrig umgåtts utanför arbetet, att de inte för allt i världen vill släppa kontakten med varandra och att de därför bestämmer att nästa bok blir Gerd Brantenbergs Egalias döttrar och att de ska träffas i Lomma. Så ser ni en bokcirkel födas. Vår bokcirkel. Åh, vad jag älskar den.
Igår hade vi vår elfte träff, hemma hos mig. Det var Lisa som valt bok; Alicia Erians Kärlekens brutala språk. Vi följer numera tydliga mönster i vår uppfattning om böckerna som läses. Fanny och Lisa tycker nästan alltid ungefär lika, precis som jag och Sara. Kärlekens brutala språk var en Fanny & Lisa-bok, de delade båda ut 5-. Sara gav den en slät 3:a, själv fyllde jag på med ett plus. Många småler när man pratar om sin bokcirkel, som om alltsammans bara är en ursäkt för att äta god mat och snacka skit. Men det är bara halvsant. Vi pratar om böckerna vi läser, alla måste motivera sina betyg och inte sällan leder den diskussionen in i större. Det är själva charmen, essensen, med hela bokcirkeln - att vi alla har en fallenhet för att sönderanalysera både omvärlden och oss själva och dessutom en förmåga att låta oss uppslukas, låta oss falla, dras med, ta in och lämna ut.
Men okej, maten är ganska viktig också. Vi gillar mat i vår bokcirkel. Vi är livsnjutare. Jag är ganska nöjd med resultatet av mina timmar i köket igår. Först blev det vin och crostini med hemmagjorda röror; olivtapenade, röd pesto och guacamole. Denna uppbyggnadsfas av kvällen brukar handla om vad som hänt sedan sist, hur det går på jobbet och hur det var i New York eller i Malaysia. Igår tvingade jag alla att titta på vår bröllopsvideo (men inte hela, så mycket plågade jag dem inte - vi såg inmarschen i kyrkan, all musik och pappas tal).
Så förrätt. Mörkt bröd rostat i stekpannan och ingnidet i vitlök, skållade och kärnhusfria tomater ihopblandade med citronsaft och färsk dragon, med en stor klick getostkräm på toppen. Till detta ett vitt vin, getost avnjutes bäst med just vitt vin. I detta skede pratar vi om boken. Varmrätt sedan; räkfajitas med paprika, svamp, chili, vitlök, färsk koriander, schalottenlök och stark sås med mycket vitlök och ännu mer lime, ätes såklart i kombination med en svalkande Corona. Diskussionerna har nu svävat ut i allt möjligt. Dessert: Nigellas underbara chokladtårta med några stänk rom i och till detta självklart kaffe (jag måste köpa den där espressobryggaren snart!).
Mina träffar brukar sluta med att jag tvingar alla att lyssna på mina favoritlåtar. De måste verkligen vara trötta på mig, men jag kan inte låta bli. Igår spelade jag Lucinda Williams Come on (den gick i och för sig verkligen hem, alla som hör den låten älskar den och att Lucinda Williams inte är större än hon är hos gemene man är lika orättvist som förvånande), jag körde Jeff Buckleys Hallelujah, Edith Piaffs Non, je ne regrette rien, Nina Simones Why? (the king of love is dead), Otis Reddings I've been loving you too long, Gram Parsons Hickory wind, vi började prata om begravningar och Sara ville höra Elvis Always on my mind, Fanny önskade Keith Jarrets My song, jag spelade Mikael Wiehes Ska nya röster sjunga och väl på Wiehe gick det inte att undgå Nadja, Sara hade inte hört Richards Regn över Möllan så det blev den också och plötsligt var klockan fyra på morgonen, det började bli ljust ute och vinet var nästan slut.
Det är något magiskt med vår bokcirkel. Något med personkemin och kanske det faktum att vi inte träffas så ofta som gör att jag mår så bra efter våra träffar. På Fannys takterrass pratar vi av någon anledning länge om politik, det är diskussioner som ger mig så många perspektiv och tankar, på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt, att jag alltid lämnar träffen full av energi. Andra gånger blir det mycket relationer; vänskap, familj, förhållanden. Vi pratar om uppväxt, om könsroller, om varför man reagerar som man gör och det finns inga skydd, vi är alla smågalna och tycker alla om att analysera de minsta skeenden i livet.
Det här blev en rapport om mat, musik och lite böcker - men mest av allt är det egentligen en kärleksförklaring till tre personer som utan att tillhöra min närmaste vänkrets har en så given plats i mitt hjärta.
Allt tack vare en sommar, Sydsvenskan och Katarina Wennstam.
Igår hade vi vår elfte träff, hemma hos mig. Det var Lisa som valt bok; Alicia Erians Kärlekens brutala språk. Vi följer numera tydliga mönster i vår uppfattning om böckerna som läses. Fanny och Lisa tycker nästan alltid ungefär lika, precis som jag och Sara. Kärlekens brutala språk var en Fanny & Lisa-bok, de delade båda ut 5-. Sara gav den en slät 3:a, själv fyllde jag på med ett plus. Många småler när man pratar om sin bokcirkel, som om alltsammans bara är en ursäkt för att äta god mat och snacka skit. Men det är bara halvsant. Vi pratar om böckerna vi läser, alla måste motivera sina betyg och inte sällan leder den diskussionen in i större. Det är själva charmen, essensen, med hela bokcirkeln - att vi alla har en fallenhet för att sönderanalysera både omvärlden och oss själva och dessutom en förmåga att låta oss uppslukas, låta oss falla, dras med, ta in och lämna ut.
Men okej, maten är ganska viktig också. Vi gillar mat i vår bokcirkel. Vi är livsnjutare. Jag är ganska nöjd med resultatet av mina timmar i köket igår. Först blev det vin och crostini med hemmagjorda röror; olivtapenade, röd pesto och guacamole. Denna uppbyggnadsfas av kvällen brukar handla om vad som hänt sedan sist, hur det går på jobbet och hur det var i New York eller i Malaysia. Igår tvingade jag alla att titta på vår bröllopsvideo (men inte hela, så mycket plågade jag dem inte - vi såg inmarschen i kyrkan, all musik och pappas tal).
Så förrätt. Mörkt bröd rostat i stekpannan och ingnidet i vitlök, skållade och kärnhusfria tomater ihopblandade med citronsaft och färsk dragon, med en stor klick getostkräm på toppen. Till detta ett vitt vin, getost avnjutes bäst med just vitt vin. I detta skede pratar vi om boken. Varmrätt sedan; räkfajitas med paprika, svamp, chili, vitlök, färsk koriander, schalottenlök och stark sås med mycket vitlök och ännu mer lime, ätes såklart i kombination med en svalkande Corona. Diskussionerna har nu svävat ut i allt möjligt. Dessert: Nigellas underbara chokladtårta med några stänk rom i och till detta självklart kaffe (jag måste köpa den där espressobryggaren snart!).
Mina träffar brukar sluta med att jag tvingar alla att lyssna på mina favoritlåtar. De måste verkligen vara trötta på mig, men jag kan inte låta bli. Igår spelade jag Lucinda Williams Come on (den gick i och för sig verkligen hem, alla som hör den låten älskar den och att Lucinda Williams inte är större än hon är hos gemene man är lika orättvist som förvånande), jag körde Jeff Buckleys Hallelujah, Edith Piaffs Non, je ne regrette rien, Nina Simones Why? (the king of love is dead), Otis Reddings I've been loving you too long, Gram Parsons Hickory wind, vi började prata om begravningar och Sara ville höra Elvis Always on my mind, Fanny önskade Keith Jarrets My song, jag spelade Mikael Wiehes Ska nya röster sjunga och väl på Wiehe gick det inte att undgå Nadja, Sara hade inte hört Richards Regn över Möllan så det blev den också och plötsligt var klockan fyra på morgonen, det började bli ljust ute och vinet var nästan slut.
Det är något magiskt med vår bokcirkel. Något med personkemin och kanske det faktum att vi inte träffas så ofta som gör att jag mår så bra efter våra träffar. På Fannys takterrass pratar vi av någon anledning länge om politik, det är diskussioner som ger mig så många perspektiv och tankar, på ett sätt jag inte längre trodde var möjligt, att jag alltid lämnar träffen full av energi. Andra gånger blir det mycket relationer; vänskap, familj, förhållanden. Vi pratar om uppväxt, om könsroller, om varför man reagerar som man gör och det finns inga skydd, vi är alla smågalna och tycker alla om att analysera de minsta skeenden i livet.
Det här blev en rapport om mat, musik och lite böcker - men mest av allt är det egentligen en kärleksförklaring till tre personer som utan att tillhöra min närmaste vänkrets har en så given plats i mitt hjärta.
Allt tack vare en sommar, Sydsvenskan och Katarina Wennstam.
torsdag, maj 03, 2007
Terapi
Öh, vissa dagar kör det bara ihop sig. Alla mina kunder klyddar den här veckan så jag fick jobba till åtta - men nu har jag handlat en massa godsaker och tänker sätta igång med förberedelser inför bokcirkeln imorgon, som hålles hemma på Carl Gustafs väg. Matlagning är det bästa sättet att slappna av på.
Ebba och Mikael
Betyg: 4
Låt oss säga att det var bäddat för succé. Victoriateatern, ostbricka, Dylan, Wiehe... Och hon älskade dem alla.
Så långt som till succé vill jag nu inte riktigt gå. Därtill var första set för ojämnt, för ogenomarbetat och för otajt. Enstaka höjdpunkter fanns, jag tyckte mycket om Ebba Forsbergs Adjö Angelina (Farewell, Angelina) redan när hon gjorde den på Wiehes 60-årskalas i höstas och Jag har bara tänkt på dig (Mama you've been on my mind) med Wiehe i avskalad version, han och akustisk gitarr, är sådant som aldrig undgår att trollbinda mig. Resten var... sådär. Stabilt. Men inte mycket mer.
Problemen genom hela spelningen var egentligen tre; det var för få stämmor framför allt på Forsbergs låtar, bandet lyfte aldrig och pianisten svängde inte mer än ett köksbord. Jag vet inte hur eller vem som handplockade medlemmarna, men det gjordes i alla fall utan fingertoppskänsla. Det kändes aldrig som att bandet verkligen tyckte om att spela, det brände aldrig till, vågades aldrig, nådde aldrig ut. Med bättre band och fler repetitioner (har det verkligen inte funnits tid att sätta stämmor?) kunde det här blivit lysande rakt igenom.
Nu var ändå andra akten riktigt riktigt bra. Ett pärlband av bra låtval och snygga arrangemang med början i Där anar jag din hand (Every grain of sand), som Wiehe och Forsberg växelsjöng, Minst en morgon försent (One too many mornings) som Forsberg gjorde vid flygeln och Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) med Wiehe, det var också bandets klart bästa insats. Dessutom avslutades akten (of course) med Wiehes kanske bästa översättning; Sakta lägger båten ut från land (It's all over now, baby blue) där vi fick - häpp - stämsång!
På det hela taget alltså en fyra (tre i första akten, stark fyra i andra).
Med maten hade det banne mig varit en klockren femma, men det lär jag återkomma till.
Låt oss säga att det var bäddat för succé. Victoriateatern, ostbricka, Dylan, Wiehe... Och hon älskade dem alla.
Så långt som till succé vill jag nu inte riktigt gå. Därtill var första set för ojämnt, för ogenomarbetat och för otajt. Enstaka höjdpunkter fanns, jag tyckte mycket om Ebba Forsbergs Adjö Angelina (Farewell, Angelina) redan när hon gjorde den på Wiehes 60-årskalas i höstas och Jag har bara tänkt på dig (Mama you've been on my mind) med Wiehe i avskalad version, han och akustisk gitarr, är sådant som aldrig undgår att trollbinda mig. Resten var... sådär. Stabilt. Men inte mycket mer.
Problemen genom hela spelningen var egentligen tre; det var för få stämmor framför allt på Forsbergs låtar, bandet lyfte aldrig och pianisten svängde inte mer än ett köksbord. Jag vet inte hur eller vem som handplockade medlemmarna, men det gjordes i alla fall utan fingertoppskänsla. Det kändes aldrig som att bandet verkligen tyckte om att spela, det brände aldrig till, vågades aldrig, nådde aldrig ut. Med bättre band och fler repetitioner (har det verkligen inte funnits tid att sätta stämmor?) kunde det här blivit lysande rakt igenom.
Nu var ändå andra akten riktigt riktigt bra. Ett pärlband av bra låtval och snygga arrangemang med början i Där anar jag din hand (Every grain of sand), som Wiehe och Forsberg växelsjöng, Minst en morgon försent (One too many mornings) som Forsberg gjorde vid flygeln och Blinde Will McTell (Blind Willie McTell) med Wiehe, det var också bandets klart bästa insats. Dessutom avslutades akten (of course) med Wiehes kanske bästa översättning; Sakta lägger båten ut från land (It's all over now, baby blue) där vi fick - häpp - stämsång!
På det hela taget alltså en fyra (tre i första akten, stark fyra i andra).
Med maten hade det banne mig varit en klockren femma, men det lär jag återkomma till.
onsdag, maj 02, 2007
You'll never walk alone
Chelsea ute. Liverpool vidare.
När man står på den segrande sidan är förlängningar och straffavgöranden verkligen en krydda i tillvaron.
När man står på den segrande sidan är förlängningar och straffavgöranden verkligen en krydda i tillvaron.
Ost och Wiehe ikväll
Missade Madeleine Peyroux på KB men läser att det inte var särskilt bra och börjar nu undra om det inte kan vara så att jag har tur med konserterna i år. Det har i alla fall onekligen börjat mycket lovande.
I kväll blir det Wiehe & Forsberg sjunger Dylan och jag tror att det kommer att bli helt lysande, de spelar både Spanska stövlar, Sakta lägger båten ut från land, Blinde Will McTell, Farväl Angelina, Jag ska bli fri och Där anar jag din hand - vilket i princip sammanfattar mina favoriter i sammanhanget. Ebba Forsberg kan vara precis det komplement som passar Wiehe som bäst.
Till detta, of course, ost och chark från Möllans Ost och en flaska portvin.
Det kan bara inte misslyckas.
I kväll blir det Wiehe & Forsberg sjunger Dylan och jag tror att det kommer att bli helt lysande, de spelar både Spanska stövlar, Sakta lägger båten ut från land, Blinde Will McTell, Farväl Angelina, Jag ska bli fri och Där anar jag din hand - vilket i princip sammanfattar mina favoriter i sammanhanget. Ebba Forsberg kan vara precis det komplement som passar Wiehe som bäst.
Till detta, of course, ost och chark från Möllans Ost och en flaska portvin.
Det kan bara inte misslyckas.
måndag, april 30, 2007
Rickie Lee
Förra gången jag såg Rickie Lee Jones på KB var det rökfritt. Det var det förstås den här gången också - men då var det nästan ett sätt att binda publiken redan på förhand, ölen serverades i plastglas för att inte ge ifrån sig klingande ljud och vad jag förstår i efterhand var hon hatad av sitt band - men konserten var givetvis lysande.
Jag är inte helt övertygad om att årets The sermon on exposition boulevard är ett så stort mästerverk som många verkar tycka. Den har sina stunder och blir för all del bättre ju mer man lyssnar - men nja.
Live är det helt annorlunda.
Första halvan av spelningen är det i princip bara låtar från nya skivan och jag står gapande och undrar hur det kan vara så bra. Det låter inte så annorlunda mot skivan, men är... helt fantastiskt. Första timmen är sagolik, Falling up gör hon med full energi, Gethsemane gör hon sprödare och vackrare än på skivan (kvällens höjdpunkt) och när hon bryter av med gamla Stewart's coat är jag helt slagen.
Sedan dippar hon lite men jag vet inte om det kanske mest är så att på tjugofem minuter hinner hon med tre låtar och jag är inte en person som uppskattar sånger som är längre än fem minuter - speciellt inte om halva låten är instrumentalmangel, så kanske är det inte en dipp utan en uppvisning, vad vet jag.
Men hon (eller jag, då) hämtar sig snabbt i alla fall, slutet är lika bra som början.
Helt klart är att Rickie Lee Jones är unik och mer unik än på scen blir hon inte.
Sådana artister är värda att älska.
Jag är inte helt övertygad om att årets The sermon on exposition boulevard är ett så stort mästerverk som många verkar tycka. Den har sina stunder och blir för all del bättre ju mer man lyssnar - men nja.
Live är det helt annorlunda.
Första halvan av spelningen är det i princip bara låtar från nya skivan och jag står gapande och undrar hur det kan vara så bra. Det låter inte så annorlunda mot skivan, men är... helt fantastiskt. Första timmen är sagolik, Falling up gör hon med full energi, Gethsemane gör hon sprödare och vackrare än på skivan (kvällens höjdpunkt) och när hon bryter av med gamla Stewart's coat är jag helt slagen.
Sedan dippar hon lite men jag vet inte om det kanske mest är så att på tjugofem minuter hinner hon med tre låtar och jag är inte en person som uppskattar sånger som är längre än fem minuter - speciellt inte om halva låten är instrumentalmangel, så kanske är det inte en dipp utan en uppvisning, vad vet jag.
Men hon (eller jag, då) hämtar sig snabbt i alla fall, slutet är lika bra som början.
Helt klart är att Rickie Lee Jones är unik och mer unik än på scen blir hon inte.
Sådana artister är värda att älska.
söndag, april 29, 2007
Det är lätt att glömma, men våren luktar jord
Man glömmer från år till år. Glömmer hur mycket som finns att göra, glömmer när det ska göras, glömmer hur fantastiskt det luktar när träden precis slagit ut, de gamla löven ligger kvar på marken, hur kallt huset är efter vintern men hur snabbt kaminen värmer. Man glömmer hur vackert körsbärsträdet är som aldrig bär frukt men blommar lika praktfullt ändå.
Idag har vi varit i Tjörnarp och medan pappa körde den nya jordfräsen så att armarna värkte klippte jag ner och band upp hallonbuskarna, rensade ogräs och planterade om jordgubbar i tre nya, prydliga rader. När farmor och farfar först hyrde stugan över en sommar i början av femtiotalet hade ägarinnan just hallon och jordgubbar i samma land som vi har nu. Det känns, på något sätt, rätt tryggt.
Det blev några plantor över och jag tog hem dem och satte dem i kruka på balkongen och passade också på att äntligen få ner pelargoniorna från vinden, klippte ner dem och satte om dem.
Luktar jag på mina händer kan jag fortfarande ana en svag doft av jord, trots att jag tvättat händerna hur länge som helst.
Jord luktar, mer än något annat, vår.
Det är vår i luften och det doftar om mina händer.
lördag, april 28, 2007
Ser bra ut
2-0 i halvtid och man ska aldrig ta ut något i förväg, men helt klart är i alla fall att MFF som vanligt spelar klart bättre mot bra motstånd än mot sämre. Det var många år sedan som MFF trivdes i matcher mot motståndare som lägger hela laget på försvar.
Må Pode få stanna kvar på högerkanten även när Jocke Nilsson är helt frisk.
Det är ju en helt annan fart!
Må Pode få stanna kvar på högerkanten även när Jocke Nilsson är helt frisk.
Det är ju en helt annan fart!
Ännu fler kanaler
Eftersom jag inte längre har tillgång till varken gratisbiljetter eller årskort och dessutom inte har någon att gå på match med längre har jag nu storinvesterat med att skaffa säsongskort från Comhem. Alltså, 99:- för en match eller 119:- i månaden med fri tillgång till alla matcher (inte bara MFF) - jag tycker nog att det är en bra deal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
