Bye bye

Det har börjat ringa en del försäljare från England i sådana där typiska investera-nu-och-få-fyrahundra-procents-säker-avkastning-samtal.
Man blir lite trött på det efter ett tag. Jag har slutat gå i klinch med dem - och till chefens stora glädje kopplar jag inte in dem till honom heller. Mitt senaste samtal utvecklade sig typ såhär:

halvautomatisk kvinnoröst
- Good afternoon, do you speak english?

jag
- No, I don't. I'm sorry.

halvautomatisk kvinnoröst
- Is there anyone who does?

jag
- I'm afraid not, sorry.

halvautomatisk kvinnoröst, nu med viss tvekan:
- Okey... Bye bye.

Så ska slipstenen dras!

Bokrea på riktigt

Alltså, Hamrelius vet hur man hanterar en bokrea. Inte bara det vanliga, utvalda sortimentet - utan 40% på allt.
En förmögenhet skulle kunna spenderas därinne och vore det inte för att jag var där på arbetstid så hade det sannolikt blivit så också, nu fick jag sikta in mig på romaner (både inbundna och pocket).

Well well, några fynd blev det i alla fall:

Truman Capote: Med kallt blod
Doris Lessing: Den femte sanningen
Martin Bengtsson: I skuggan av San Siro
Ian McEwan: Lördag
Paul Auster: Resor i skriptoriet

Olof Lagercrantz: August Strindberg

James Lee Burke: Släktvapnet
Val McDermid: Andras plåga
Johan Theorin: Skumtimmen

Film och så

Äntligen en skjuts uppåt i bioåret. Igår There will be blood, idag Sweeney Todd - en fyra och en trea. Tim Burton är ju som vanligt en mästare på stämning, bilder, nerv och miljöer - men sorry, en film som sjunger sig igenom i princip alla repliker kommer till slut att få mig att vrida mig i fåtöljen. Med eller utan Johnny Depp.

Inspirerad av besöken var jag så tvungen att fluffa rakt in på discshop för att beställa lite filmer:

Sleepy hollow (Tim Burton), En studie i brott (Alfred Hitchcock), Holiday (Nancy Meyers), La vie en rose (Oliver Dahan), Elizabeth (Shekhar Kapur), Seven (David Fincher) och - en film jag inte tänkt på sedan jag var typ tolv och älskade sekvensen när Rob Lowe tränar upp sig för comeback - Youngblood (Peter Markle)!

För alla smaker, som synes.

Längtan tillbaka

Surfade runt efter info i jobbet och hamnade på en blogg av någon som semestrade i New York och även om deras resa var en helt annan än vår, även om knappt några intryck eller upplevelser var gemensamma - så greps jag än en gång av denna längtan, detta grepp om hjärtat som jag inte verkar kunna göra mig fri ifrån.
Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker på det.
Jag har tjatat om det, jag vet, men jag kan verkligen inte sluta längta tillbaka.
Läste min egen reserapport.
Det blev bara värre.

Läs, din toka, läs

Det ligger väldigt många böcker i min önskelista nu som jag är grymt sugen på att läsa. Och köpa, förstås.
Alltså, väldigt många.
Väldigt sugen.
Men jag lyckades stoppa mig själv genom att med tvång se bilden av mitt nattduksbord framför mig och högen av olästa böcker som ligger och dammar.
Måste läsa av.
Nu.

Att planera är a och o

Jag är en sucker för förrätter på restaurang. Hemma lagar vi inte det särskilt ofta (man skulle kunna fråga sig varför och det gör vi också), men jag skulle varje dag i veckan hellre äta förrätt än efterrätt. Lite ost och dessertvin, däremot - så blir kampen jämnare.
I alla fall.
Om mer än en månad ska jag träffa några gamla arbetskamrater för middag på Svea och mitt förrättsminne från den enda gången jag ätit där tidigare var så starkt att jag omedelbart efter att restaurang hade valts kastade mig in på hemsidan för att reka.
Mitt minne svek mig inte.

Heta kandidater i dagens läge:
gubbröra på kavring, varm getost med honung & rödbetscrudité, blandad grönsallad i senapsmarinad med Västerbottenost & tomat, inlagd sill med kavring, Västerbottenost, creme fraiche & lök eller carpaccio på biff med ruccola, parmesan, rostade pinjekärnor & tryffelmarinad.

Va?! Svea, baby!

Ett nedslag i krogstaden

Middagen på Plockepinn förtjänar förstås en närmare presentation. Äntligen ett tapasställe som har vett att dra ner på portionerna och istället ta mindre betalt per rätt, jag har länge retat mig på taktiken att göra för mycket av det och prissätta runt 70:-, det är inte så tapas ska fungera.

Så:
• kronärtskocka med marinerade örter och citron
• getostfylld piquilla
• rödbetssallad med fetaost och pinjenötter
• färskostfylld quesadilla med koriander och jalapeño
• grillat lamm med harissa-bbq och yoghurt
• halstrad pilgrimsmussla med fänkål och vanilj
• tunt skivad oxfilé med parmesancrème

250 spänn någonting och till detta ett riktigt gott sydafrikanskt vin (som jag givetvis glömt namnet på), följt av italienskt dessertvin med en fin bit ost och så en fräsch, lagom syrad cosmopolitan och utmärkt Irish coffee.

Klass!

Glödhet tv-soffa

En fantastisk tapasmiddag på Plockepinn och muddlade hallondrinkar tillsammans med sladdrigt tjejsnack var anledningen till en helg till större delen tillbringad i soffan. Inte så aktivt, kanske. Men å andra sidan gavs det tillfälle att ta igen en massa tv-serier jag missat under veckorna; Damages, Party animals och Tudors är härmed genomgångna och ikapp.
Bra serier, allihop. Riktigt bra, faktiskt.

Om läsning och minnen som bleknar eller klarnar

Det är konstigt, vissa böcker kan man en tid efter att man läst dem bara inte redogöra för varför de var så bra. Ett par är uppenbara, jag minns fortfarande mina aldrig sinande tårar när jag läste Mustafa Cans Tätt intill dagarna och kommer ihåg ett par särskilt starka sekvenser. Andra bleknar något medan månaderna går, trots att jag med bestämdhet vill hävda att de var väldigt väldigt bra när jag läste dem; Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära är ett sådant exempel.
Andra bokminnen får givetvis en gratis skjuts uppåt tack vare miljön de lästes i; att ligga i sängen på 105:e gatan i New York med Ben Watts Patient i handen är förstås ett fotografi att hänga upp på vilken vägg som helst, även om Ben Watt stått sig utmärkt även utan den draghjälpen.
Sedan finns det alltså en kategori böcker med en grundkänsla som dröjer sig kvar och nästan blir starkare ju längre tid som går sedan man avslutade läsningen. Ett par av dem läste jag med - knappast skepsis förstås, men inte heller övertygad om att det var det mästerverk jag med tiden kommit att betrakta dem som. Joan Didions Lagt kort är absolut en sådan bok.
Så finns den kategorin som bleknar i takt med att man själv ändrar skepnad på sin personlighet, eller i alla fall putsar till den lite. Jag minns att jag var fullständigt hänförd när jag läst Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg, så tagen av en bok har jag nog aldrig blivit varken förr eller senare (kanske förr, i tonåren fanns liksom inga nyanser). Men jag skulle aldrig läsa om den, det vågar jag inte. Jag tror inte att den plats jag befinner mig på nu skulle passa som miljö för den boken - åtminstone inte under en andra läsning.
Hm, jag tror jag måste göra en lista på de bästa böcker jag läst! En lista för att samla mina tankar lite. Jo.
Återkommer.

Torftigare bioklimat

Det var, helt ärligt, bättre förr.
Min älskade slickar sig om munnen nu när jag för en gångs skull tar denna mening i min mun. Helt allmänt var det faktiskt mycket sällan bättre förr, förutom att man själv möjligtvis hade mer framtid och mindre historia och lika sannolikt aningen mer energi och en knivsudd mindre cynism - men det har ju inte med saken att göra.
Bioklimatet i Malmö, däremot, var utan tvekan bättre förr.
Det var inte så himla länge sedan.
Men bättre var det.
Sedan Triangelfilm gick i konkurs och drog både Spegeln och Biopalatset med sig i fallet har ingenting varit sig likt. Även om Spegeln nu är tillbaka i ny form når inte utbudet riktigt upp i samma klass som tidigare och Filmstaden (eller SF) har som väntat knappast kunnat eller velat axla den mantel av kvalitetsfilm som Triangelfilm var stadens garant för.
Utbudet har helt enkelt blivit fattigt.
Det är inte längre så mycket bättre att bo i Sveriges tredje största stad, det finns inte mer att välja på än i en mindre landsortsstad på valfri plats i riket.
En följd bland många har blivit att filmer som inte är kassakor sällan visas mer än i ett par veckor, om ens det. Vill man vara säker på att inte missa något bra gäller det att vara ordentligt på hugget, en förlorad vecka blir sannolikt en förlorad upplevelse.
Så när nu både I'm not there, There will be blood, In the valley of Elah, Sweeney Todd, Utlämnad och Lust, caution är uppe samtidigt och med No country for old men i faggorna är det inte utan att en viss panik börjar sprida sig i kroppen. Bara måsten. Ingen tid.
Det blir till att bänka sig i salongen varje kväll i nästa vecka.
Mycket längre har jag nog inte på mig.

Nu igen

Men jämna mellanrum slås jag av det obestridliga faktum att jag lyssnar alldeles för lite på Warren Zevon.
Det får nog bli bättring på den fronten.
Igen.

Gradvall

Det är lätt att glömma mellan varven, men Jan Gradvall bevisar gång efter annan att han är en av Sveriges bästa och mest engagerande populärkultursjournalister. Från bokrencensioner över allmänna krönikor till samtidsfenomen så är Gradvall precis, med ett rent men levande språk och hans referenser är breda men aldrig svåra att förstå. Texterna lämnar en aldrig oberörd, ofta har man en ny skiva på tallriken eller en bok, film eller tv-box på önskelistan.
Precis så ska kulturjournalistik fungera.
Inspirera och diskutera, ett uppdrag som ibland ter sig så självklart att det bland de stora drakarna lätt glöms bort.

Helgen

I Tjörnarp, just nu

Köszönöm

En av mina allra käraste vänner och följeslagare i de mest galna ögonblicken hittills i livet - vi lär få tillfälle att återkomma till detta -
bor ju numera i Budapest.
I min strävan att på grund av bristande ledighetskonto så gott det går utnyttja vårens röda dagar blir det således första maj-demonstration
- i Budapest!
Min kärlek till token som numera är bosatt där ska jag förklara en annan gång.
Utförligt.
Om än censurerat.
Men med både London och Budapest inbokade under våren ser framtiden i alla fall aningen mer ljusnande ut.

Jag dör

Ååååh, jag tänker inte ens börja fräsa över det förutsägbara, trista, överreklamerade som är alla hjärtans dag - men just när man trodde man sett allt (någon som minns Kär och galen med Lotta Engberg?) så dyker nya fjanterier upp.

Läste i tidningen idag om en tjej som friat till sin sambo när han skulle besiktiga bilen - istället för den vanliga textremsan som rullar förbi kom ett:

Magnus vill du bli min för eternity?

Alltså, jag vet inte var jag ska börja.
Men mitt svar hade blivit ett rungande nej.
NEJ!

Spegel spegel

Om en dryg månad ska vi på bröllop. Bröllop är lika med stress.
S-t-r-e-s-s. Tokstress.
Och är det någon därute som ännu inte gift sig och tror att det aldrig blir stressigare än att själv stå brud - forgetaboutit. Ens eget bröllop planerar man i månader, man vet precis vad som ska hända, vad man ska ha på sig, hur musiken kommer att låta, vilken mat man ska stoppa i sig - och man känner varenda kotte som är på festen.
Plus, förstås, att man får stå i centrum en hel dag.
Gotta love it.
Att vara gäst på ett bröllop, däremot, är själva essensen av stress. Vilken typ av fest ska man hamna på; blir det pardans, tal, vals, högstämmigt, casual, meny, buffé, bordsplacering, okända människor överallt - och, det självklart stressigaste av allt; vad ska man ha på sig?

Okej, vi kan vara överens om klänning.

Men.

1. Vilken typ av klänning beror helt på vilken typ av bröllop. I det här fallet står det ingenting om klädkod på inbjudan, men kanske kan man dra någon form av slutsats av att det är en borgerlig, privat vigsel och gästerna bara är bjudna på festen?
2. Bröllopet är den 29 mars - vårvinter. En klänning som inte är för somrig, alltså. Men vårmodet har ännu inte kommit till butikerna och vinterkollektionen är utgallrad. Var handla?
3. Inte ens med den starkaste av karaktärer och bestämdaste av föresatser kommer den putande magen att försvinna på en och en halv månad (att jag saknar karaktär i alla former omöjliggör förstås till och med drömmen om det) - ett faktum som klänningen såklart måste dölja i största möjliga mån.

Välkommen till sex veckor av sömnlösa nätter.

Och då har vi ändå bara kommit till klänningen. Sedan kommer något att ha utanpå, skor, smycken och frisyr...

Bröllop. Stress.
Stress. Bröllop.

Jag borde aldrig blivit äldre än tjugo.

Plötsligt

Ordet död. Så definitivt.
Så gripande.
Jag fick ett mail från min gamla kollega, som kort och gott sade Tråkiga nyheter här på Sydsvenskan, P Melin är död.
Död.
Det är som om sorgen, medkänslan för de anhöriga, inte går att värja sig ifrån.
Jag kände inte Peter Melin, men hyste den största respekt och förtroende för honom som chefredaktör för den tidning som var så stor del av mitt liv.
Men det är inte det viktiga.
Det chockartade förloppet, de snabba beskeden, känslan av hur plötsligt vi kan gå från ingenting till ingenting - inga bekymmer till totalt mörker.
Är skrämmande.
Och mest skrämmande av allt är kanske att vi en stund känner tomhet, kanske chock, men livet går vidare och det finns inte mycket att göra, medan livet för familjen, för vännerna, för dem som älskade honom - aldrig blir detsamma.
Jag är tacksam så länge jag slipper uppleva den sortens sorg.
Den går aldrig över, riktigt.
Den dröjer sig obönhörligt kvar.

Lugn

Inga falska toner, inga ungdomar som passerar förbi balkongen nattetid, ingen Radio Rix från lägenheten intill, ingen telefon som ringer, inga dörrar som slår, inga avgaser, inga gråa fasader, inga måsten.
Bara kompakt kvällsmörker. Snödroppar i gräsmattan.
Tystnad, sånär som på en knastrande grusväg.
På fredag åker jag, utrustad med odlingsbibel, block, penna, varma kläder och en kasse full av mat till landet, friheten och Tjörnarp.
Min älskade har redan gett sig iväg.
Jag längtar.

Just when I thought I was out...

Vaknade aningen piggare i morse efter den förbannade förkylningen, men banne mig om inte slemmet tagit en gruvlig revansch. Kan inte fokusera blicken på skärmen, huvudet dunkar, jag snyter ut ingenting eftersom motståndet är alltför kompakt och ögonlocken envisas med att svida.
Märkligt hur man förlorar både inspiration och lust för lite bacillers skull.

Snörvel

Efter en retligt däckad lördag med hela kontorets samlade veckobaciller i kroppen och solstrålar blott på avstånd blev söndagen trots allt en med uppiggande vårväder, en promenad i stan och första stora cappuccinon på Brunos hittills enda utebord.
Middag hos pappa i går.
Fika med mamma i dag.
Panerad och friterad ost med råstekt potatis och tartarsås (vad man i Tjeckien kallar smazeny syr) till middag.
Och ett gäng vaniljbullar i ugnen.
Det vore väl kanske ändå synd att klaga (fastän jag rätt gärna vill, med rethosta och slemdunkande huvud).

5

Fem år.
Går tydligen otroligt fort.
Den 6 februari 2003 gick jag tillsammans med Anna och Glenn bakom scenen på Restaurang Smak på Konsthallen för att prata med någon i bandet - men själv jag kom förstås att prata mer med den svartklädde sångaren med lockigt hår, svart mössa och skäggstubb.
Innan jag visste ordet av sjöng han If you see her say hello i mitt öra och kvällen blev sen, natten blev sen och Glenn fick till slut handgripligen kastas ut ur min lägenhet sedan han somnat på soffan mitt i Original Harmony Ridge Creekdippers andra skiva.
Två katter, en flytt, ett bröllop, massor av resor och tusentals gemensamma minnen som får det att vattnas i munnen senare - så sitter vi här.
I varsin fåtölj.
Hemma.
Kärleksfullt påminnande varandra om åren bakom oss.
Tiden går verkligen fort ibland.

Mediokert

Darjeeling limited, Försoning, Charlie Wilson's war...
Stark trea, stark trea, helt vanlig trea.

Bioåret har börjat bra mängdmässigt, men inte riktigt kvalitetsmässigt.
Länge sedan jag såg tre helt-okej-men-inget-jag-går-och-tänker-på-filmer i rad.
Nästa vecka: Lust, caution.

Hoppas på bättre lycka då.

Gårdagen

(ber om ursäkt för klart sämre bildkvalitet än bakresultat)

Och det varde ljus. En stund.

Tittar på bilder från en av företagets nya lägenheter där solen lyser in genom fönstret och det räcker för att vårkänslorna ska väckas till liv, räcker för att se långa promenader framför mig, första koppen kaffe på caféernas uteserveringar, de första, sakta växande knopparna på träden - jag känner den klara luften, doften av jord...
Farligt att känna så redan i början av februari, baksmällan är stenhård.
Men nästa helg blir det Tjörnarp, sådden måste planeras.
Längtar.

Tjohej

Åh, vad svårt det är att koncentrera sig på det man ska med hundra middagsförslag studsande i huvudet, funderingar över vårsådden, lista på måste-göras och en diskret jakt på bra restauranger och pubar i London framför skärmen.

Vilken härlig dag (ba ba pa pa)!

Vi bor på landet...

Det blev inga kokböcker (men däremot receptpärmar). Fastnade helt i en nyupptäckt, helt underbar blogg som jag läste med vad min älskade passionerat beskrev som ett fånigt men drömmande leende. Min nya vän har också en butik där hon säljer grejor man kan behöva i köket - och skriver ut lite recept.
I'm in love.

Som en dröm

Inspirerad av ny gryta (och ny frityrmaskin!) tänker jag tillbringa hela kvällen i soffan medelst kokböcker och senare numret av Elle Mat & Vin framför mig, en katt vid vardera sidan och många långa drömmar om framtida köksstunder i huvudet...
Kvällens middag?
Fixar maken.
Det blir pannbiff med lök.

Världens åttonde underverk

So long

Resa och hotell bokade - London 21-25 mars!
Med ålderns rätt valde vi bort ytterområden, kackerlacksrisk, toast-med-konstgjord-marmelad-frukost och heltäckningsmattor som luktar kräk.
Är man trettio så är man, för tusan!

Livskvalitet #763

Ungersk gryta på kalvkött med mycket paprika och lök puttrar på spisen, första försöket av recepten från Jens Linders Långkok.

Leverans av tre lådor Louny (en mörk och två ljusa), avnjutes om någon timme tillsammans med topinka; tjeckisk liten rätt bestående av pumpernickel som steks i olja och kläds med grönmögelost som får smälta i ugnen, färsk chili och cayennepeppar.

En flaska Ripasso på luftning.

Ingredienser inhandlade för morgondagens fastlagsbullbak.

Ibland är det banne mig inget fel på blåsiga dagar i februari...

Förbannade vinter

Det är dagar som dessa, när solen skiner men blåsten är lite för kall, luften lite för spetsig - för att det ska bli njutningsfullt, som man känner sig som mest besviken.
Men det är onekligen något som väcks inuti en i alla fall.
Längtan efter våren.

Fredag. Natt.

Jobbar som jag aldrig trodde att jag skulle jobba. Långa kvällar, papper med hem, kvällstimmar framför datorn. Tokigt. Oväntat. Men kul.

Bokcirkel ikväll och varken Elfriede Jelineks Lust eller Neil Strauss Spelet verkade särskilt populära, var och en med sina brister - men med tanke på Jelineks Nobelpris får man väl ändå säga att det magplasket smärtade mer. Ordorgier för ordorgiernas egen skull, sex i hundra former (ingen av dem särskilt berörande) - och ångest ingen riktigt kan relatera till eftersom få når igenom bokstavsmassan. Att ingen av oss gav högre betyg än 2+ (övriga 1+, 1+ och 2-) säger antagligen mest av allt. Jag, vi, som i hela livet retat oss på dem som automatiskt avfärdar Nobelpristagare som något ointressant blott på grund av just de kvalifikationer som gett dem priset måste snöpligt i detta fall vackert kapitulera.
Elfriede Jelninek berörde mig inte ett dugg.

Dags nu att istället fila på en alla tiders bästa Eurovision-lista.
Återkommer med resultatet inom kort.