Sådant jag minns (startskott)

Det finns en fas i livet när det är förbannat lätt att minnas allt som inte var speciellt bra i ens uppväxt. När man måste slå sig fri, måste förklara och förstå. Ömka sig själv. Det måste vara den värsta fas ens barn någonsin kan befinna sig i ur en förälders synvinkel. Det finns liksom inget att försvara sig med. I varje barndom finns ett missförstånd, en oförrätt. Beslut som var felaktiga, ord som sårade, en lina som var för kort. Det är oundvikligt. En förälders lott.
I mitt fall var det skilsmässan. När jag var sex år gammal satt vi hela familjen en fredagskväll och åt räkor när mina föräldrar berättade att de inte längre älskade varandra. Det sade de såklart inte. Och jag hade ändå inte förstått det.
Men jag led inte.
Då.
Tvärtom.
En sexåring accepterar ganska mycket, anpassar sig ganska snabbt. Jag har aldrig haft anledning att tvivla på mammas och pappas kärlek till mig, jag har aldrig behövt bära ansvarsoket. Därtill var jag för liten. Så det gick hur bra som helst, i tio år. Sedan. Kom det. När trumpetaren för länge sedan blåst faran över grävde jag upp stridsyxan.
Kanske var det inte så konstigt.
Plötsligt var det meningen att jag skulle förstå och ta sida. Plötsligt skulle jag fatta egna beslut om var jag skulle sova, plötsligt var jag bara hos kompisar vissa helger, plötsligt blev mina föräldrar offer. Plötsligt blev jag vuxen och domare. Det var en roll jag aldrig efterfrågat och inte kunde hantera. Det var början på min period av bitterhet.
Men det var egentligen inte om detta den här texten skulle handla. För det var ett tag sedan – och jag förstår nu hur svårt ett föräldraskap är. Mamma och pappa var inte perfekta och handlade inte alltid rätt. Sade inte alltid rätt saker. Men de skulle aldrig såra mig med vilje. Att de sedan inte kunde förstå hur starka ett barns försvarsmekanismer gentemot den andre föräldern kan vara, att de ibland satte sin egen stolthet, ilska och bitterhet framför min desperation efter att slippa välja, det kan jag nu acceptera. Jag kan inte och kommer aldrig att förstå hur vuxna människor, som själva har föräldrar de älskar, tror att man kan tävla om ett barns kärlek – men jag antar att det är lätt att hamna där. Det spelar heller ingen roll. Längre.
För den här texten var trots allt menad som en inledning på någon sorts serie av minnen som aldrig bleknar. Ögonblick och personer som spelat någon roll. Helt enkelt sådant jag någon gång om många år kommer att fundera över när jag sitter med min kopp kaffe och tittar ut på regnet genom ett oputsat fönster.
Sådant jag aldrig släpper.
Av en eller annan anledning.