Så var den så kallade Hagamannen - våldtäktsmannen i Umeå - gripen. Och anhållen. Det finns DNA som kopplar samman honom med de åtta våldtäkter eller våldtäktsförsök som, på klassiskt tidningsspråk, gäckat polisen i flera år.
I Aftonbladet får vi veta att mannen är 33 år och att omgivningen är chockad över beskedet då han levt ett normalt familje- och yrkesliv inför alla andra.
I Expressen får vi veta 33-åringens namn, exakt var han jobbar och i vilken stadsdel, samt vilken liten by utanför Umeå han bor i. Plus flera fotografier, helt ocensurerade.
Tidningar har olika policys kring sådant här och kvällstidningar går oftast längre än morgontidningar. De senaste åren har också Expressen gått längre än Aftonbladet. Utan hänsyn till om gärningsmannen är dömd eller inte (i det här fallet finns förvisso starka bevis i DNA:t, men ändå), utan hänsyn till hans familj och andra runtom honom som, helt oskyldiga, drabbas av utpekandet som dessutom inbegriper flera foton på den röda stuga där familjen bor.
När jag gick journalistutbildning i Skurup hade vi som två av våra gäster Hörby-flickan Heléns bror och syster. De pratade om hur de drabbats av det mediadrev som med jämna mellanrum dykt upp i Hörby efter mordet. Det var fruktansvärda historier - fotografer som hängde i träden för att plåta begravningen, journalister som stack foten i dörren så att den inte gick att stänga, reportrar som gömde sig i buskarna, snokade i privatliv. Förnedrande, hänsynslöst och fullkomligt hårresande. Värst av dem alla - Expressen.
Och det enda som kan hindra utvecklingen är att folk slutar köpa skiten. Så gör det.
torsdag, mars 30, 2006
onsdag, mars 29, 2006
Wiehe igen
När jag ändå är inne på ämnet; bästa låtarna ur Mikael Wiehes senare katalog är, och det här säger jag med viss vånda, "Sevilla" och "Nadja". Så att ni vet.
Syriana
3.
Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle ge en film jag sett på bio sämre än en 4:a. Särskilt inte när jag i grund och botten tycker att det är en bra film. Men. Syriana är för komplex, för omständlig och för... mycket. Flera sidospår som inte har någon betydelse men som i sig hade varit intressanta nog för en egen film - snuddas bara vid och tar tid från huvudhistorien. Eller historierna. Tid som hade behövts för att hjälpa publiken att förstå vad som egentligen händer.
Några gånger råkade jag under några sekunder titta på bildrutan, på miljöerna eller på något som hände i bakgrunden istället för att ägna dialogen full koncentration. Då försvann en pusselbit direkt. Och man behöver dem alla.
Förutom denna svårighet att förstå handlingen, som dels blir bättre efter några timmars funderande och dels kan bero på min egen tröga skalle - så fattar jag verkligen inte vad som är grejen med George Clooney och Matt Damon. Alltså, inte som skådespelare, de gör båda bra insatser i Syriana. Men deras rollkaraktärer. Jag fattar dem inte. Jag fattar inte varför de gör som de gör. Ett tag fattar jag inte ens vad de gör.
Det är faktiskt inte ett speciellt bra betyg åt en film. Men jag ska se den igen. Det ska jag.
Kanske kan jag då höja till en 4:a.
Annars får jag ont i hjärtat.
Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle ge en film jag sett på bio sämre än en 4:a. Särskilt inte när jag i grund och botten tycker att det är en bra film. Men. Syriana är för komplex, för omständlig och för... mycket. Flera sidospår som inte har någon betydelse men som i sig hade varit intressanta nog för en egen film - snuddas bara vid och tar tid från huvudhistorien. Eller historierna. Tid som hade behövts för att hjälpa publiken att förstå vad som egentligen händer.
Några gånger råkade jag under några sekunder titta på bildrutan, på miljöerna eller på något som hände i bakgrunden istället för att ägna dialogen full koncentration. Då försvann en pusselbit direkt. Och man behöver dem alla.
Förutom denna svårighet att förstå handlingen, som dels blir bättre efter några timmars funderande och dels kan bero på min egen tröga skalle - så fattar jag verkligen inte vad som är grejen med George Clooney och Matt Damon. Alltså, inte som skådespelare, de gör båda bra insatser i Syriana. Men deras rollkaraktärer. Jag fattar dem inte. Jag fattar inte varför de gör som de gör. Ett tag fattar jag inte ens vad de gör.
Det är faktiskt inte ett speciellt bra betyg åt en film. Men jag ska se den igen. Det ska jag.
Kanske kan jag då höja till en 4:a.
Annars får jag ont i hjärtat.
Fler...
... just det. Lyckades också trycka ner Rosanne Cash och Josh Rouse i påsen innan det var dags att fly skivaffären. Men det får jag återkomma till senare. Hinner inte lyssna just nu.
Totta & Wiehe: Dylan
Lyssnar just på nyinköpt Totta & Wiehe. För tusan, det är precis som det ska vara. Alltså, jag har aldrig lyssnat mycket på Totta utöver det han gjorde med Nationalteatern (apropå Dylan så är ju "Men bara om min älskade väntar" helt överjävlig) men WIehe kan jag och det är precis såhär Mikael Wiehe ska låta. Strunta i att leta nytt, släng föryngringsmusiker i brunnen och låt alltid som om du inte kan släppa Eldkvarns "Limbo" ur sikte!
Vad det gäller låtvalet här så känns det rätt gjutet, tycker jag. "Ni som tjänar på krig" (Masters of war) är kanske inte helt klockren, men "Längesen" (Things have changed), "Där anar jag din hand" (Every grain of sand, åh denna ljuvliga låt) och "Inte natt än" (Not dark yet) - som Totta sjunger och "Jag ska bli fri" (I shall be released) som Wiehe sjunger och definitivt duetten "Du får hålla dej här" (You aint goin' nowhere) - är riktigt riktigt bra.
Det var längesen jag var uppspelt efter att ha hört en Wieheskiva första gången (eller ja, sex år sedan) - men det här... vill jag inte sluta lyssna på.
Vad var det någon skrev här i bloggen? Att Wiehe påminde om känslan av ett jordgubbsfrö som fastnar mellan tänderna och vägrar lossna? Well. Det kan man ju tycka.
Men då är det nog dags att skaffa tandpetare.
Vad det gäller låtvalet här så känns det rätt gjutet, tycker jag. "Ni som tjänar på krig" (Masters of war) är kanske inte helt klockren, men "Längesen" (Things have changed), "Där anar jag din hand" (Every grain of sand, åh denna ljuvliga låt) och "Inte natt än" (Not dark yet) - som Totta sjunger och "Jag ska bli fri" (I shall be released) som Wiehe sjunger och definitivt duetten "Du får hålla dej här" (You aint goin' nowhere) - är riktigt riktigt bra.
Det var längesen jag var uppspelt efter att ha hört en Wieheskiva första gången (eller ja, sex år sedan) - men det här... vill jag inte sluta lyssna på.
Vad var det någon skrev här i bloggen? Att Wiehe påminde om känslan av ett jordgubbsfrö som fastnar mellan tänderna och vägrar lossna? Well. Det kan man ju tycka.
Men då är det nog dags att skaffa tandpetare.
Vad trött jag blir
Idag kom Sydsvenskans bilaga inför Allsvenskan. Flera bra grejor med speciellt fokus på Brasilien, något bra porträtt i övrigt.
Men en liten reflektion bara:
av bilagans 28 sidor bestod 23 av redaktionellt material. Av dessa handlade 20 om herrfotboll. Tio skribenter användes, varav en kvinna. Vad hon skrev om? Säg... 2 av 3 damfotbollsartiklar och inget annat?
Det behöver inte nädvändigtvis ha med något att göra men på något sätt hoppas jag ändå det; medelåldern bland de sju Sydsvenskananställda skribenter som bilagan använder sig av (utan enda kvinnan) är 52,6. Vita, småtjocka, grånade män.
Knappast drömklimatet för varken kvinnor eller nya idéer.
Men en liten reflektion bara:
av bilagans 28 sidor bestod 23 av redaktionellt material. Av dessa handlade 20 om herrfotboll. Tio skribenter användes, varav en kvinna. Vad hon skrev om? Säg... 2 av 3 damfotbollsartiklar och inget annat?
Det behöver inte nädvändigtvis ha med något att göra men på något sätt hoppas jag ändå det; medelåldern bland de sju Sydsvenskananställda skribenter som bilagan använder sig av (utan enda kvinnan) är 52,6. Vita, småtjocka, grånade män.
Knappast drömklimatet för varken kvinnor eller nya idéer.
Irritationsmoment i vardagen
Vi har lite problem med spolningen på tjejtoaletten här på jobbet. Alltså, när man tryckt ner knoppen kommer den inte upp igen och det slutar alltså inte rinna så att man kan spola igen. Det man helt enkelt behöver göra är att knacka till toalettstolen i ryggens sida, så hamnar allt rätt och bekymret är ur världen.
Så har det variti tre veckor nu. Varenda gång, utan undantag, jag gått dit har toaletten stått och runnit. Då frågar man sig:
A. varför har ingen sett till att toaletten blivit lagad, så att man överhuvudtaget inte behöver knacka den i sidan?
B. är tanterna för lata för att knacka toaletten i sidan så att näste man inte behöver stå och vänta i tre minuter innan den är färdigrunnen?
C. fattar inte tanterna att det enda man behöver göra är att just knacka i sidan?
Alternativ A skulle indikera att vi hade en bra service och fungerande organisation, så den kan vi väl stryka direkt. Alternativ B är förvisso inte omöjligt, men inte så troligt faktiskt. Här sprutar energin i korridorerna (energi är inte samma sak som livsglädje). Så då återstår alternativ C.
Är det verkligen så att jag tillhör den första generation som inte tror att allt som är mer mekaniskt än stickpinnar är mannens kunskapsområde?
Eller?
Så har det variti tre veckor nu. Varenda gång, utan undantag, jag gått dit har toaletten stått och runnit. Då frågar man sig:
A. varför har ingen sett till att toaletten blivit lagad, så att man överhuvudtaget inte behöver knacka den i sidan?
B. är tanterna för lata för att knacka toaletten i sidan så att näste man inte behöver stå och vänta i tre minuter innan den är färdigrunnen?
C. fattar inte tanterna att det enda man behöver göra är att just knacka i sidan?
Alternativ A skulle indikera att vi hade en bra service och fungerande organisation, så den kan vi väl stryka direkt. Alternativ B är förvisso inte omöjligt, men inte så troligt faktiskt. Här sprutar energin i korridorerna (energi är inte samma sak som livsglädje). Så då återstår alternativ C.
Är det verkligen så att jag tillhör den första generation som inte tror att allt som är mer mekaniskt än stickpinnar är mannens kunskapsområde?
Eller?
måndag, mars 27, 2006
Mitt fotbollshjärta är engelskt
Shit pommes frites alltså. Nu börjar fotbollsnerverna dallra å det värsta.
En vecka till allsvensk premiär och äntligen - äntligen - lite feeling. Få skador, ny tränare, nytt system, bättre trupp (men sämre elva?) - och snön bortsmält. På måndag bänkar jag mig på Malmö Stadion för första gången i år. Jag tänker sjunga med i hymnen.
Samtidigt är det inte utan att ett stundande VM ändå tar över lite. De stora ligorna är på upploppet, temperaturen höjd och bara tanken på att få se alla världens bästa koncentrerat under några veckor är banne mig helt underbar. Jag läste David Beckhams självbiografi häromveckan och han skrev inte mycket intressant men däremot om den där kvällen när Manchester United vände och vann Champions league-finalen mot Bayern München och folk pratar så mycket om Tipsextra men det var precis då min kärlek till brittisk fotboll började på riktigt.
När jag var liten älskade jag tyska landslaget och läste Franz Beckenbauers memoarer ("Fotboll på heltid", den var magasinerad redan på den tiden men om man beställde den någon dag i förtid kunde man låna den på Höllvikens bibliotek) fram och tillbaka ett otal gånger. England var liksom bara... Gary Lineker. Men okej, jag höll på Liverpool, det gjorde jag. Min bror också.
När pappa kom hem efter att ha bevakat EM 1996 i England hade han köpt med sig cd-singeln med Englands turneringslåt; "Three lions". Den spelade vi hela sommaren, han och jag. "Three lions on a shirt, Jules Rimet still gleaming. Thirty years of hurt, never stopped me dreaming". Poesi vänner, poesi. Andra versen; "So many jokes, so many sneers - but all those oh-so-nears, wear you down through the years. But I still see that tackle by Moore and when Lineker scored, Bobby belting the ball - and Nobby dancing". Fan alltså.
Som svensk får man njuta av Galenskaparna (Ciao ciao Italia - herregud), Staffan Hellstrand (zzzzzz) och nu toppen på isberget: Tomas Ledin.
Det är tur, säger jag - TUR - att vi i alla fall har Zlatan.
Annars kändes det rätt mörkt.
En vecka till allsvensk premiär och äntligen - äntligen - lite feeling. Få skador, ny tränare, nytt system, bättre trupp (men sämre elva?) - och snön bortsmält. På måndag bänkar jag mig på Malmö Stadion för första gången i år. Jag tänker sjunga med i hymnen.
Samtidigt är det inte utan att ett stundande VM ändå tar över lite. De stora ligorna är på upploppet, temperaturen höjd och bara tanken på att få se alla världens bästa koncentrerat under några veckor är banne mig helt underbar. Jag läste David Beckhams självbiografi häromveckan och han skrev inte mycket intressant men däremot om den där kvällen när Manchester United vände och vann Champions league-finalen mot Bayern München och folk pratar så mycket om Tipsextra men det var precis då min kärlek till brittisk fotboll började på riktigt.
När jag var liten älskade jag tyska landslaget och läste Franz Beckenbauers memoarer ("Fotboll på heltid", den var magasinerad redan på den tiden men om man beställde den någon dag i förtid kunde man låna den på Höllvikens bibliotek) fram och tillbaka ett otal gånger. England var liksom bara... Gary Lineker. Men okej, jag höll på Liverpool, det gjorde jag. Min bror också.
När pappa kom hem efter att ha bevakat EM 1996 i England hade han köpt med sig cd-singeln med Englands turneringslåt; "Three lions". Den spelade vi hela sommaren, han och jag. "Three lions on a shirt, Jules Rimet still gleaming. Thirty years of hurt, never stopped me dreaming". Poesi vänner, poesi. Andra versen; "So many jokes, so many sneers - but all those oh-so-nears, wear you down through the years. But I still see that tackle by Moore and when Lineker scored, Bobby belting the ball - and Nobby dancing". Fan alltså.
Som svensk får man njuta av Galenskaparna (Ciao ciao Italia - herregud), Staffan Hellstrand (zzzzzz) och nu toppen på isberget: Tomas Ledin.
Det är tur, säger jag - TUR - att vi i alla fall har Zlatan.
Annars kändes det rätt mörkt.
Skräphelg med höjdpunkter
Bah, lönehelger brukar vara skräphelger. Och helger där man förlorar en timme är inget man längtar efter precis. Så det blev som det blev.
Fredag: lääängtade efter öl och det blev Pickwick med alldeles för mycket folk och det var trevligt men dumt för jag gillar egentligen inte att vara bakis på lördagar.
Lördag, dag: småbakis men okej, Cia lyfte min dag med förslaget att åka till Plantagen. Köpte påskliljor, en röd blomma man inte kan begära att jag ska komma ihåg namnet på, lökar till annan röd blomma jag inte heller minns namnet på, två minikaktusar, två vackra krukor och fröpåsar med persilja, dill, basilika, gräslök, tomat och chilipeppar. Jag har aldrig odlat någonting från grunden förut. Känns grymt nervöst. Men jag antar att man lär sig av varje års misstag och har alltså inga större förhoppningar.
Lördag, kväll: middag hos mamma och Lasse tillsammans med svärföräldrar. Fler lördagar borde egentligen innehålla generös och gördig gratismat med trevligt sällskap. Meny: västerbottenost i mördeg, ädelostgratinerade kycklingfiléer med ungsbakade rotfrukter, hemmagjord glass med varma jordgubbar. Helgens absoluta höjdpunkt.
Söndag: pizza, cheezeballs, coca, "When Harry met Sally", "Bara en dag" och "Vänner". Sunk sunk sunk.
Fredag: lääängtade efter öl och det blev Pickwick med alldeles för mycket folk och det var trevligt men dumt för jag gillar egentligen inte att vara bakis på lördagar.
Lördag, dag: småbakis men okej, Cia lyfte min dag med förslaget att åka till Plantagen. Köpte påskliljor, en röd blomma man inte kan begära att jag ska komma ihåg namnet på, lökar till annan röd blomma jag inte heller minns namnet på, två minikaktusar, två vackra krukor och fröpåsar med persilja, dill, basilika, gräslök, tomat och chilipeppar. Jag har aldrig odlat någonting från grunden förut. Känns grymt nervöst. Men jag antar att man lär sig av varje års misstag och har alltså inga större förhoppningar.
Lördag, kväll: middag hos mamma och Lasse tillsammans med svärföräldrar. Fler lördagar borde egentligen innehålla generös och gördig gratismat med trevligt sällskap. Meny: västerbottenost i mördeg, ädelostgratinerade kycklingfiléer med ungsbakade rotfrukter, hemmagjord glass med varma jordgubbar. Helgens absoluta höjdpunkt.
Söndag: pizza, cheezeballs, coca, "When Harry met Sally", "Bara en dag" och "Vänner". Sunk sunk sunk.
fredag, mars 24, 2006
Ny recension på rootsy.nu
Beth Orton-recensionen ligger ute.
http://www.rootsy.nu/recension.php?id=395
http://www.rootsy.nu/recension.php?id=395
torsdag, mars 23, 2006
Onsdag
Vissa onsdagskvällar faller liksom bara på plats. Eller, alltså, det gäller såklart inte bara onsdagskvällar. Men ändå.
Igår kom jag hem till i princip färdiglagad middag bestående av stekt sill från hoddorna, kokt potatis och remouladesås. Så gott så gott. Med sprickfärdig mage vandrade jag sedan iväg ett par hundra meter för att ta en av stans bästa kaffe latte på Holmgatan tillsammans med en höggravid Hockey - herregud vad nära det är nu förresten. Hem igen, lurar i öronen - Beth Orton åh denna Beth Orton - recension klar och sedan ner i säng för att avsluta bokcirkelsboken "Lagt kort" av Joan Didion. Sedan ännu en kaptiel i den formidabla "Fans" av Fredrik Strage, denna gång avsnittet om Agnetha Fältskog och hennes holländske stalker. Han skriver bra, Strage, och temat fans är rätt tacksamt. Fans är ju galna. De flesta människor tycker jag är galen och jag, jag har bara en bråkdels engagemang om man jämför med de riktigt hängivna.
Anyways, en förbannat bra kväll och inte en minuts tv-tittande. Sedär, det går ju.
Igår kom jag hem till i princip färdiglagad middag bestående av stekt sill från hoddorna, kokt potatis och remouladesås. Så gott så gott. Med sprickfärdig mage vandrade jag sedan iväg ett par hundra meter för att ta en av stans bästa kaffe latte på Holmgatan tillsammans med en höggravid Hockey - herregud vad nära det är nu förresten. Hem igen, lurar i öronen - Beth Orton åh denna Beth Orton - recension klar och sedan ner i säng för att avsluta bokcirkelsboken "Lagt kort" av Joan Didion. Sedan ännu en kaptiel i den formidabla "Fans" av Fredrik Strage, denna gång avsnittet om Agnetha Fältskog och hennes holländske stalker. Han skriver bra, Strage, och temat fans är rätt tacksamt. Fans är ju galna. De flesta människor tycker jag är galen och jag, jag har bara en bråkdels engagemang om man jämför med de riktigt hängivna.
Anyways, en förbannat bra kväll och inte en minuts tv-tittande. Sedär, det går ju.
onsdag, mars 22, 2006
En skiva till
Totta Näslunds sista skivinspelning.
Nya översättningar av Bob Dylan.
Tillsammans med Mikael Wiehe.
Det kan väl för tusan inte bli annat än bra?
Skivpengar önskas
Arrrgh. När är det lön?
Rosanne Cash, Josh Ritter, Ray Davies, Josh Rouse, Kris Kristofferson och kanske Andreas Mattsson, Neil Diamond och John Stewart står alla på min måstelista.
Det verkar lite osannolikt.
Rosanne Cash, Josh Ritter, Ray Davies, Josh Rouse, Kris Kristofferson och kanske Andreas Mattsson, Neil Diamond och John Stewart står alla på min måstelista.
Det verkar lite osannolikt.
Rapport från biomörkret
CAPOTE
4.
En fantastisk skådespelarinsats (såklart), en fascinerande förlaga. Hur långt är man beredd att gå för sin egen äras skull? För den stora konstens skull? Det finns en scen i filmen, när Truman Capotes bok egentligen är färdigskriven och författaren bara väntar på att hans ganska nära vänner ska bli avrättade så att han får den stora final han tycker sig värd - och Capote sitter i Perry Smiths cell. Titeln "In cold blood" är klar sedan länge - men när Perry Smith frågar om just detta låtsas Capote som ingenting. Han vill inte förlora sin vän, han vill inte förlora sin källa, han vågar inte erkänna det han några kvällar tidigare skrutit om på ett societetsparty i New York. Det är skrämmande. Och beräknande.
Ändå känns det som om den här historien hade kunnat ge ännu lite mer. Framför allt hade den kunnat beröra ännu lite mer. I precis den bristen förlorar den högsta betyget. Men för tusan, se den!
DRÅPET
5-.
Ah, du ljuva danska film. Tredje delen i Per Flys trilogi med klasstema - sist ut medelklassen. Idén med att göra en film i varje samhällsklass må kännas krystad, men han gör det banne mig bra. Jag har faktiskt inte sett de andra två - men my god vad han ser medelklassen med klara ögon. Hej hej. I korthet; medelålders lärare med samhällsengagemang lever i ett döende äktenskap, ser sin betydelse och sin kampvilja rinna bort och har ett passionerat förhållande vid sidan om med en gammal elev - som har ett desto engagemang. Och ett våldsamt sådant. Vid en aktion går allt fel och den unga kvinnan och hennes två kumpaner dödar en polis. Rättegång, lojaliteter, orättvisor, större och mindre perspektiv, offer för val, offer för handlingar, konsekvenser av varenda tanke och varenda gest. Per Fly får med allt. Och det är vackert. Välspelat. Så otroligt bra.
Jag satte minustecken efter femman bara av den anledningen att jag inte vill dra för stora växlar så nära inpå. Men Dråpet är årets bästa film hittills - det säger en del!
4.
En fantastisk skådespelarinsats (såklart), en fascinerande förlaga. Hur långt är man beredd att gå för sin egen äras skull? För den stora konstens skull? Det finns en scen i filmen, när Truman Capotes bok egentligen är färdigskriven och författaren bara väntar på att hans ganska nära vänner ska bli avrättade så att han får den stora final han tycker sig värd - och Capote sitter i Perry Smiths cell. Titeln "In cold blood" är klar sedan länge - men när Perry Smith frågar om just detta låtsas Capote som ingenting. Han vill inte förlora sin vän, han vill inte förlora sin källa, han vågar inte erkänna det han några kvällar tidigare skrutit om på ett societetsparty i New York. Det är skrämmande. Och beräknande.
Ändå känns det som om den här historien hade kunnat ge ännu lite mer. Framför allt hade den kunnat beröra ännu lite mer. I precis den bristen förlorar den högsta betyget. Men för tusan, se den!
DRÅPET
5-.
Ah, du ljuva danska film. Tredje delen i Per Flys trilogi med klasstema - sist ut medelklassen. Idén med att göra en film i varje samhällsklass må kännas krystad, men han gör det banne mig bra. Jag har faktiskt inte sett de andra två - men my god vad han ser medelklassen med klara ögon. Hej hej. I korthet; medelålders lärare med samhällsengagemang lever i ett döende äktenskap, ser sin betydelse och sin kampvilja rinna bort och har ett passionerat förhållande vid sidan om med en gammal elev - som har ett desto engagemang. Och ett våldsamt sådant. Vid en aktion går allt fel och den unga kvinnan och hennes två kumpaner dödar en polis. Rättegång, lojaliteter, orättvisor, större och mindre perspektiv, offer för val, offer för handlingar, konsekvenser av varenda tanke och varenda gest. Per Fly får med allt. Och det är vackert. Välspelat. Så otroligt bra.
Jag satte minustecken efter femman bara av den anledningen att jag inte vill dra för stora växlar så nära inpå. Men Dråpet är årets bästa film hittills - det säger en del!
Detta ynnige land
Danmark stänger porten för icke-akademiker som vill bli danska medborgare.
Läs meningen igen.
Det handlar alltså om att ingen som inte gått i skola under minst tolv år i sitt hemland får bli dansk på riktigt. Inga undantag för tortyroffer, handikappade eller svårt sjuka. Inga undantag för någon. Ingen utbildning? Fuck off.
Läs Karen Söderbergs skrämmande rapport från ett allt sjukare Danmark på http://sydsvenskan.se/varlden/article148874.ece.
Det finns säkert många som sitter framför frukostbordet just nu, tar en sipp kaffe och tänker "danskarna vet precis hur det ska vara. Inget mjäkande som här".
Kanske är det just det som skrämmer mig mest.
I hård konkurrens.
Läs meningen igen.
Det handlar alltså om att ingen som inte gått i skola under minst tolv år i sitt hemland får bli dansk på riktigt. Inga undantag för tortyroffer, handikappade eller svårt sjuka. Inga undantag för någon. Ingen utbildning? Fuck off.
Läs Karen Söderbergs skrämmande rapport från ett allt sjukare Danmark på http://sydsvenskan.se/varlden/article148874.ece.
Det finns säkert många som sitter framför frukostbordet just nu, tar en sipp kaffe och tänker "danskarna vet precis hur det ska vara. Inget mjäkande som här".
Kanske är det just det som skrämmer mig mest.
I hård konkurrens.
tisdag, mars 14, 2006
Misslyckanden all over
Den 10:e januari vägde vi in oss i jobbets viktklubb. Alltså en helt privat sådan - bara menad att inspirera och motivera. Varje tisdag lägger vi 10:- i en pott som den som gått ner mest för veckan får.
Självklart satte vi också mål. Första delmålet är den 28:e mars. Min målvikt är då den nedre linjen i diagrammet här ovanför. Den linjen som jag alltså inte alls är i närheten av.
Min enda tröst är att den som gått ner mest sedan vi började har gått ner 1,2 kg. På nio veckor. Vår viktklubb är ett skämt. Jag är ett skämt. Nu får det fanimej bli andra bullar.
Bara vintern kan försvinna så.
måndag, mars 13, 2006
MELODIFESTIVALEN
Well, det är obligatoriskt. Dags för Melodifestivalfinal. I år sämre än på mycket längre - och då var ändå 2005 ett riktigt lågvattenmärke. Men vad ska man göra? Det är bara att bänka sig. Mitt tips är att det hela kommer att stå mellan Carola (traditionalisterna), Andreas Johnson (alla stackare som tvingats stanna hemma av ond partner och röstar på den enda låt som egentligen har några kvaliteter utanför schlagervärlden) och BWO (taktikerna och modernisterna). Kanske Kikki D kan ro hem några pensionärsröster också. Vinner Poodles flyttar jag till ett annat land.
Här övriga åsikter, i min egen rankingordning:
CAROLA - EVIGHET
Text: Thomas G:son, Carola Häggkvist Musik: Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström
Alltså, jag tycks vara en av få som gillar schlagers men avskydde Carolas fjolårshit ”Genom eld”. Skrik och wail, tyckte jag. Utan mening. Det här är bättre (även om det wailas rätt mycket här också) – men inte så bra som man förväntat sig. Endast Carola förväntningarna höjer så till den grad – och ett folk som förra året fick genomlida den klart sämsta finalen sedan systemet med delfinaler infördes satte hela sitt hopp till hennes smak, hennes röst och Carola som fenomen. Det räcker en bit och blir säkert ett bra avstamp för den nya skivan. Men ända fram – icke. Särskilt inte med de där hemska nittiotalsdiscobeatsen som varenda Mix Megapol-hit tvunget ska dränkas i.
ANDREAS JOHNSON - SING FOR ME
Text och musik: Andreas Johnson, Peter Kvint
Skeptisk så det förslog var jag till att popenhitsundret Andreas Johnson tänkte rädda sin karriär med medverkan i Melodifestivalen. Om det räddar hans karriär är jag fortfarande rätt skeptisk till – men det är en catchy skotskklingande sak han fått till här. Andreas påstod själv att låten tog tjugo minuter att skriva men den tar betydligt kortare tid att fastna. Kan vara en nackdel. Kan vara en fördel. Bästa låten i år – men i fel forum. Jag vill ha en riktig schlager och helst på svenska.
BJÖRN KJELLMAN - ÄLSKAR DU LIVET
Text och musik: Calle Kindbom, Dan Fernström
Ah! Klassisk schlagerballad! Dessutom med otroligt vacker melodi – hade bara Björn Kjellman haft en starkare röst hade jag nästan önskat mig tillbaka till den härliga tid då Tommy Körberg sopade mattan med alla utan att röra sig ur fläcken och med så ohysteriska kläder som svarta byxor och tröja. Å andra sidan är han inte direkt ovan på scenen, Björn Kjellman. Det räddar hem det hela. Det och melodins dramatik.
MAGNUS CARLSSON - LEV LIVET
Text och musik: Anders Glenmark, Niklas Strömstedt
Tja, det låter Glenmark, det låter Strömstedt och det låter lite Orup – men räcker inte riktigt. Jag har svårt för att inte gilla Magnus Carlsson för han verkar tycka så mycket om det han gör och han gör det med rätt glimt i ögat – men ”Not a sinner nor a saint” är fortfarande den överlägset bästa schlager han medverkat med. Plus för de patenterade Glenmarkstråkarna dock!
KIKKI DANIELSSON - IDAG & IMORGON
Text: Thomas G:son Musik: Thomas G:son, Calle Kindbom
Härlig tantschlagerpop. Alla visste på förhand att Carola aldrig skulle ställa upp med en låt som inte kunde vinna – men Kikki D har trots allt gått med på att göra en Dr Alban-version av ”Papaya coconut” en gång i tiden så det var lite svårt att veta. Dock har hon alltid lyckats i Melodifestivalen. Och hon gör det igen. Låten är lite färglös men fastnar lätt och det spelar rätt lite roll att Kikki kört rattfull, blivit fet, skilt sig, hade rosa glitter på kinderna på singelbilden till ”Bra vibrationer” och prenumerade på gråtutartiklar i kvällstidningarna under alldeles för många år – det här kan hon. Och hon har en given publik.
BODIES WITHOUT ORGANS - TEMPLE OF LOVE
Text och musik: Alexander Bard, Anders Hansson
BWO är så kompetent att det räcker och blir över och skulle antagligen vara det klart smartaste valet om man vill vara taktisk inför europafinalen i maj. Men det är en gång för alla inte min grej. Jag gillar schlagers men inte den här typen av ny listmusik. Det är för själlöst (men det är de flesta schlagers) – och ännu värre; det är glädjelöst. Mekaniskt. Uträknat. Bra men förbannat trist.
REDNEX - MAMA TAKE ME HOME
Text: Matthews Green Musik: Michael Clauss, Matthews Green
Jag fattar inte det här och har aldrig gjort det. Jag fattar överhuvudtaget inte varför man ska skämta om musik – men antar att det handlar om lika delar tvivel på sin talang och brist på just densamma. Låten har dock en självklar melodi och hade man bara sluppit att se fanskapet kanske det hade funkat lite bättre. Synd att det är tv-tävling det handlar om alltså. Eller kanske snarare tur.
MAGNUS BÄCKLUND - THE NAME OF LOVE
Text: Lina Eriksson Musik: Lina Eriksson, Mårten Eriksson
Jaha, i år slapp vi Nordman – men fick en blekare kopia (jo det är möjligt) med skotsk whiskeyröst serverad istället. Magnus Bäcklund har försökt vara John Farnham sedan finalen i Fame Factorys första omgång och varken skinnbrallor, keltiska flöjter eller stylad frisyr döljer att det är en av de uslaste förebilder man kan ha. Så kan det gå när man kombinerar dålig smak med minimal passion.
LINDA BENGTZING - JAG LJUGER SÅ BRA
Text: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström Musik: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström
Pust, stånk och generat blossande kinder. Vilken text, vilken artist, vilket arr. Hemskt hemskt hemskt och precis när man trodde att Linda Bengtzing åkt tillbaka till den Wallmanbakgård hon hämtades ifrån dyker hon upp men en ännu värre sak än förra året. Klökningarna stockar sig i halsen.
THE POODLES - NIGHT OF PASSION
Text: Sonya Musik: Robert Olausson, Matti Alfonzetti, Johan Lyander
Jag försöker verkligen fatta skämtet. Men nej. Det här är bara fruktansvärt, osmakligt, talanglöst och helt felplacerat. Tomas Ledin, var är du?
Här övriga åsikter, i min egen rankingordning:
CAROLA - EVIGHET
Text: Thomas G:son, Carola Häggkvist Musik: Thomas G:son, Bobby Ljunggren, Henrik Wikström
Alltså, jag tycks vara en av få som gillar schlagers men avskydde Carolas fjolårshit ”Genom eld”. Skrik och wail, tyckte jag. Utan mening. Det här är bättre (även om det wailas rätt mycket här också) – men inte så bra som man förväntat sig. Endast Carola förväntningarna höjer så till den grad – och ett folk som förra året fick genomlida den klart sämsta finalen sedan systemet med delfinaler infördes satte hela sitt hopp till hennes smak, hennes röst och Carola som fenomen. Det räcker en bit och blir säkert ett bra avstamp för den nya skivan. Men ända fram – icke. Särskilt inte med de där hemska nittiotalsdiscobeatsen som varenda Mix Megapol-hit tvunget ska dränkas i.
ANDREAS JOHNSON - SING FOR ME
Text och musik: Andreas Johnson, Peter Kvint
Skeptisk så det förslog var jag till att popenhitsundret Andreas Johnson tänkte rädda sin karriär med medverkan i Melodifestivalen. Om det räddar hans karriär är jag fortfarande rätt skeptisk till – men det är en catchy skotskklingande sak han fått till här. Andreas påstod själv att låten tog tjugo minuter att skriva men den tar betydligt kortare tid att fastna. Kan vara en nackdel. Kan vara en fördel. Bästa låten i år – men i fel forum. Jag vill ha en riktig schlager och helst på svenska.
BJÖRN KJELLMAN - ÄLSKAR DU LIVET
Text och musik: Calle Kindbom, Dan Fernström
Ah! Klassisk schlagerballad! Dessutom med otroligt vacker melodi – hade bara Björn Kjellman haft en starkare röst hade jag nästan önskat mig tillbaka till den härliga tid då Tommy Körberg sopade mattan med alla utan att röra sig ur fläcken och med så ohysteriska kläder som svarta byxor och tröja. Å andra sidan är han inte direkt ovan på scenen, Björn Kjellman. Det räddar hem det hela. Det och melodins dramatik.
MAGNUS CARLSSON - LEV LIVET
Text och musik: Anders Glenmark, Niklas Strömstedt
Tja, det låter Glenmark, det låter Strömstedt och det låter lite Orup – men räcker inte riktigt. Jag har svårt för att inte gilla Magnus Carlsson för han verkar tycka så mycket om det han gör och han gör det med rätt glimt i ögat – men ”Not a sinner nor a saint” är fortfarande den överlägset bästa schlager han medverkat med. Plus för de patenterade Glenmarkstråkarna dock!
KIKKI DANIELSSON - IDAG & IMORGON
Text: Thomas G:son Musik: Thomas G:son, Calle Kindbom
Härlig tantschlagerpop. Alla visste på förhand att Carola aldrig skulle ställa upp med en låt som inte kunde vinna – men Kikki D har trots allt gått med på att göra en Dr Alban-version av ”Papaya coconut” en gång i tiden så det var lite svårt att veta. Dock har hon alltid lyckats i Melodifestivalen. Och hon gör det igen. Låten är lite färglös men fastnar lätt och det spelar rätt lite roll att Kikki kört rattfull, blivit fet, skilt sig, hade rosa glitter på kinderna på singelbilden till ”Bra vibrationer” och prenumerade på gråtutartiklar i kvällstidningarna under alldeles för många år – det här kan hon. Och hon har en given publik.
BODIES WITHOUT ORGANS - TEMPLE OF LOVE
Text och musik: Alexander Bard, Anders Hansson
BWO är så kompetent att det räcker och blir över och skulle antagligen vara det klart smartaste valet om man vill vara taktisk inför europafinalen i maj. Men det är en gång för alla inte min grej. Jag gillar schlagers men inte den här typen av ny listmusik. Det är för själlöst (men det är de flesta schlagers) – och ännu värre; det är glädjelöst. Mekaniskt. Uträknat. Bra men förbannat trist.
REDNEX - MAMA TAKE ME HOME
Text: Matthews Green Musik: Michael Clauss, Matthews Green
Jag fattar inte det här och har aldrig gjort det. Jag fattar överhuvudtaget inte varför man ska skämta om musik – men antar att det handlar om lika delar tvivel på sin talang och brist på just densamma. Låten har dock en självklar melodi och hade man bara sluppit att se fanskapet kanske det hade funkat lite bättre. Synd att det är tv-tävling det handlar om alltså. Eller kanske snarare tur.
MAGNUS BÄCKLUND - THE NAME OF LOVE
Text: Lina Eriksson Musik: Lina Eriksson, Mårten Eriksson
Jaha, i år slapp vi Nordman – men fick en blekare kopia (jo det är möjligt) med skotsk whiskeyröst serverad istället. Magnus Bäcklund har försökt vara John Farnham sedan finalen i Fame Factorys första omgång och varken skinnbrallor, keltiska flöjter eller stylad frisyr döljer att det är en av de uslaste förebilder man kan ha. Så kan det gå när man kombinerar dålig smak med minimal passion.
LINDA BENGTZING - JAG LJUGER SÅ BRA
Text: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström Musik: Ingela ”Pling” Forsman, Lars ”Dille” Diedricson, Martin Hedström
Pust, stånk och generat blossande kinder. Vilken text, vilken artist, vilket arr. Hemskt hemskt hemskt och precis när man trodde att Linda Bengtzing åkt tillbaka till den Wallmanbakgård hon hämtades ifrån dyker hon upp men en ännu värre sak än förra året. Klökningarna stockar sig i halsen.
THE POODLES - NIGHT OF PASSION
Text: Sonya Musik: Robert Olausson, Matti Alfonzetti, Johan Lyander
Jag försöker verkligen fatta skämtet. Men nej. Det här är bara fruktansvärt, osmakligt, talanglöst och helt felplacerat. Tomas Ledin, var är du?
torsdag, mars 09, 2006
Bitte bitte
Jag försöker verkligen (numera) att respektera alla människors tycke och smak. Liza Marklund? Jaha du. Tomas Ledin? Arrrgh, okej då. Magdalena Forsberg? Hm.
Men alltså, ärligt, hur kan det finnas 4 022 människor som är så dumma att de väljer allsvensk hockey framför Arsenal-Real Madrid i Champion's league? Där går gränsen.
Kvar i kvarten, listat efter nation: Milan, Juventus, Barcelona, Villareal, Arsenal, Lyon och Benfica.
Italien 2/3, Spanien 2, England 1, Frankrike 1, Portugal 1, Holland 0/1.
Fjolårsvinnaren Liverpool och Premier League-dominanten Chelsea borta. Engelsmännen verkar spara sitt krut till VM... (ingen i Arsenals starlelva igår var för övrigt engelsman).
Åh, vilket fotbollsår det här är!
Men alltså, ärligt, hur kan det finnas 4 022 människor som är så dumma att de väljer allsvensk hockey framför Arsenal-Real Madrid i Champion's league? Där går gränsen.
Kvar i kvarten, listat efter nation: Milan, Juventus, Barcelona, Villareal, Arsenal, Lyon och Benfica.
Italien 2/3, Spanien 2, England 1, Frankrike 1, Portugal 1, Holland 0/1.
Fjolårsvinnaren Liverpool och Premier League-dominanten Chelsea borta. Engelsmännen verkar spara sitt krut till VM... (ingen i Arsenals starlelva igår var för övrigt engelsman).
Åh, vilket fotbollsår det här är!
onsdag, mars 08, 2006
Slutsats
Jag läser aaaaaaaaaaaaaaaalldeles för lite nu. Men förra året började i ett vårvarmt Barcelona och det finns få saker jag tycker så mycket om som att sitta på ett soligt café i Barcelona och läsa böcker. Skyller alltså årets misslyckande på den här förbannade vintern!
På biofronten ser det däremot klart ljusare ut. Även om jag faktiskt sett fler filmer vid den här tiden förra året så känns årets program klart mer intressant (även om både Sideways och En långvarig förlovning ju hamnade på min tio-i-topp). Där har jag rätt bra koll, tror jag.
Live. Har jag inte varit bra på sedan år 2000, tror jag. Förra våren var riktigt blek. Kan bara bli bättre.
Vad det gäller skivor är det visserligen oavgjort än så länge, men nu har jag till den 21 april på mig att gå om. Jag köpte mycket skivor på hösten ifjol, men inte på våren. Bör bli bättre i år.
Avslutar detta meningslösa och för andra helt ointressanta resonemang med en anbefallning att läsa Mias inlägg om att försöka vara superkvinna, som förutom att hänga med i alla kulturella svängar också vill dricka lite öl, sylta, safta, baka, laga mat och träna. Bland annat. Jag förstår henne precis.
Läs här: http://miafriedner.blogg.se/230206081139_prestationsngest.html
På biofronten ser det däremot klart ljusare ut. Även om jag faktiskt sett fler filmer vid den här tiden förra året så känns årets program klart mer intressant (även om både Sideways och En långvarig förlovning ju hamnade på min tio-i-topp). Där har jag rätt bra koll, tror jag.
Live. Har jag inte varit bra på sedan år 2000, tror jag. Förra våren var riktigt blek. Kan bara bli bättre.
Vad det gäller skivor är det visserligen oavgjort än så länge, men nu har jag till den 21 april på mig att gå om. Jag köpte mycket skivor på hösten ifjol, men inte på våren. Bör bli bättre i år.
Avslutar detta meningslösa och för andra helt ointressanta resonemang med en anbefallning att läsa Mias inlägg om att försöka vara superkvinna, som förutom att hänga med i alla kulturella svängar också vill dricka lite öl, sylta, safta, baka, laga mat och träna. Bland annat. Jag förstår henne precis.
Läs här: http://miafriedner.blogg.se/230206081139_prestationsngest.html
2006 vs 2005
En liten temperaturmätare på upptakten av 2006:
ANTAL LÄSTA BÖCKER: 0 st (men tre påbörjade, häpp!). (2005: 8 st)
2006: -
2005: Stig Dagerman (Olof Lagercrantz), Och solen har sin gång (Ernest Hemingway), Ewa Morenos fall (Håkan Nesser), Egalias döttrar (Gerd Branterberg), Mrs Dalloway (Virginia Woolf), Timmarna (Michael Cunningham), Verkan (Torbjörn Flygt), Linas kvällsbok (Emma Hamberg).
ANTAL FILMER PÅ BIO: 4 st (varav 1 st med premiär 2005). (2005: 5 st, varav 2 st med premiär 2004)
2006: Mun mot mun (Björn Runge 2005), Brokeback mountain (Ang Lee), Walk the line (James Mangold), Match point (Woody Allen).
2005: Masjävlar (Maria Blom 2004), Så som i himmelen (Kay Pollak 2004), En långvarig förlovning (Jean-Pierre Jeunet), Closer (Mike Nichols), Sideways (Alexander Payne).
ANTAL LIVEAKTER: 2 st (2005: 0 st)
2006: Nyårsrevy (Wiehe, Gonza, Emil Jensen & Sanna Persson), Mark Olson.
2005: -
ANTAL KÖPTA SKIVOR: 3 st (varav 1 st utgiven 2005). (2005: 3 st, varav 1 st utgiven 2004)
2006: Prairie wind (Neil Young 2005), Ballad of the broken seas (Isobel Campbell & Mark Lanegan), Comfort of strangers (Beth Orton).
2005: I'm wide awake it's morning (Bright eyes), Nashville (Josh Rouse), Game preserve (Bart Davenport 2004).
ANTAL LÄSTA BÖCKER: 0 st (men tre påbörjade, häpp!). (2005: 8 st)
2006: -
2005: Stig Dagerman (Olof Lagercrantz), Och solen har sin gång (Ernest Hemingway), Ewa Morenos fall (Håkan Nesser), Egalias döttrar (Gerd Branterberg), Mrs Dalloway (Virginia Woolf), Timmarna (Michael Cunningham), Verkan (Torbjörn Flygt), Linas kvällsbok (Emma Hamberg).
ANTAL FILMER PÅ BIO: 4 st (varav 1 st med premiär 2005). (2005: 5 st, varav 2 st med premiär 2004)
2006: Mun mot mun (Björn Runge 2005), Brokeback mountain (Ang Lee), Walk the line (James Mangold), Match point (Woody Allen).
2005: Masjävlar (Maria Blom 2004), Så som i himmelen (Kay Pollak 2004), En långvarig förlovning (Jean-Pierre Jeunet), Closer (Mike Nichols), Sideways (Alexander Payne).
ANTAL LIVEAKTER: 2 st (2005: 0 st)
2006: Nyårsrevy (Wiehe, Gonza, Emil Jensen & Sanna Persson), Mark Olson.
2005: -
ANTAL KÖPTA SKIVOR: 3 st (varav 1 st utgiven 2005). (2005: 3 st, varav 1 st utgiven 2004)
2006: Prairie wind (Neil Young 2005), Ballad of the broken seas (Isobel Campbell & Mark Lanegan), Comfort of strangers (Beth Orton).
2005: I'm wide awake it's morning (Bright eyes), Nashville (Josh Rouse), Game preserve (Bart Davenport 2004).
Match point
4.
Jag gillar ju Woody Allen. Jag älskar Annie Hall och Manhattan. Men Match point har ytterst lite gemensamt med den typen av neurotiska dialogfilmer. Interiors från 1978, däremot, ligger närmare till hands - och Små och stora brott i ännu högre grad. Det är ju då verkligen inget dåligt betyg.
Det har pratats om att Match point ska vara Woody Allens bästa film på tusen år och att den lyfts av att utspela sig i London istället för i New York. Den har kritiserats för en snedvriden kvinnosyn (frun är bildad men känns aldrig intelligent och älskarinnan är... ja sexig) - men jämställdhet har väl aldrig varit Woody Allens signum.
Jag gillade verkligen Match point för att den gav en kvardröjande känsla som inte tycks försvinna. Inte av lugn, inte av värme eller melankoli - utan av inspiration. Inspiration att bli en bättre människa.
Märkligt nog.
Jag gillar ju Woody Allen. Jag älskar Annie Hall och Manhattan. Men Match point har ytterst lite gemensamt med den typen av neurotiska dialogfilmer. Interiors från 1978, däremot, ligger närmare till hands - och Små och stora brott i ännu högre grad. Det är ju då verkligen inget dåligt betyg.
Det har pratats om att Match point ska vara Woody Allens bästa film på tusen år och att den lyfts av att utspela sig i London istället för i New York. Den har kritiserats för en snedvriden kvinnosyn (frun är bildad men känns aldrig intelligent och älskarinnan är... ja sexig) - men jämställdhet har väl aldrig varit Woody Allens signum.
Jag gillade verkligen Match point för att den gav en kvardröjande känsla som inte tycks försvinna. Inte av lugn, inte av värme eller melankoli - utan av inspiration. Inspiration att bli en bättre människa.
Märkligt nog.
onsdag, mars 01, 2006
Lost in the blåst
Sitter och funderar över alla jag tappat bort med tiden. En del av dem var ju mina närmaste vänner, de flesta träffade jag så gott som varje dag under fotbollstiden. Nu? Då och då. Hjälpligt. Jag fattar inte de interna skämten längre.
Livet är ju sådant.
Men det slog mig också att det faktiskt är jag som tappat bort dem, inte vi som tappat bort varandra. Alltså, de är lika nära som alltid. Bara utan mig.
Det är, däremot, en rätt märklig känsla.
Livet är ju sådant.
Men det slog mig också att det faktiskt är jag som tappat bort dem, inte vi som tappat bort varandra. Alltså, de är lika nära som alltid. Bara utan mig.
Det är, däremot, en rätt märklig känsla.
Walk the line
4+.
Men jag menar, hur stor risk var det att jag inte skulle falla för en välspelad kärlekshistoria om ett av rockens coolaste par - allt till toner och bilder av Johnny Cash?
Inte så troligt.
Men jag menar, hur stor risk var det att jag inte skulle falla för en välspelad kärlekshistoria om ett av rockens coolaste par - allt till toner och bilder av Johnny Cash?
Inte så troligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
