Det är tomt sånär som på två sovande katter hemma. På TV:n säger Tina ”mmm gott!” för tionde gången, inspelade avsnitt rullar fritt när nu ingen säger till mig att det kan bli tjatigt och jag börjar oundvikligen bli hungrig.
Jag vet inte vad det är med mitt kärleksfulla förhållande till Tina, men jag tror det är så enkelt som att det var med henne det började på allvar – kärleken till mat. Inte likt en god vän som man har roligt med då och då, utan som följeslagare, som livspartner, som passion.
Bill Bufords bok
Hett, som jag precis avslutat, är en enda lång kärleksförklaring till så kallad slow food, ett uttryck som – självklart – föddes i Italien som motvikt till den ökande närvaron av snabbmat. Bill Buford ville lära sig matlagning från grunden, han ville förstå den, behärska den – Jan Gradvall använder ett citat i sin recension av boken som kanske säger allt: "
I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human". Buford menar helt enkelt att närheten till råvarorna, hantverket, känslan – är på väg att gå förlorad i en värld med mer och mer färdiglagad mat, halvfabrikat och global import som saknar säsonger.
Det är också det som driver mig och jag tror dessutom att det på många sätt kan bli helt avgörande för vår framtid och för vår miljö. Vi pratar så mycket om farmors och mormors mat, vi minns vår barndoms husmanskost (hur gamla är vi egentligen, hur snabbt gick det här förlorat?) men har varken tid eller energi att ta vara på kunskap som gått i arv i generationer. Sillen på julbordet köper vi färdig, skinkan kan vi tänka oss att griljera med inte mer, kräftor ligger i frysdisken året om, liksom alla typer av grönsaker. Jag känner inte någon som själv filear sin fisk, få som skulle köpa en hel kyckling och inte en enda som gör sin egen buljong. Vi har ingen närhet till råvarorna, vi äter kött men inte djur. Det ligger där färdigpaketerat, inplastat, redo att tillagas. Det här är ju inga skräckexempel - vad jag förstår finns det människor som aldrig ens tagit i rått kött eller rå fisk – utan en helt vanlig, stressad generation. Vi hinner inte. Vi orkar inte. Och vi är banne mig fruktansvärt bekväma.
Nu är jag själv såklart ingen ängel och befinner mig dessutom i en privilegierad tidssituation eftersom jag inte har småbarn – men jag tror att det är viktigt att vi behåller ambitionen och försöker tänka längre än tillfällig mättnad.
Det säger sig självt att om man försöker att i så stor utsträckning som möjligt äta närodlat så får man inte bara färskare varor utan varor som är mindre besprutade och som inte släppt iväg en massa avgaser på sin färd över jordklotet. Vi får dessutom tillbaka något som i princip försvunnit – säsongen. Sparris på våren. Färska bär på sommaren. Svamp på hösten. Rotfrukter på vintern. Allt detta som ger oss variation i kosten och – framför allt – längtan, den stora tillfredställelsen när man äter något för första gången på länge.
Traditioner är också viktiga att upprätthålla för att inte tappa sin historia. Så mycket annat förändras oundvikligen och utom vår kontroll att vi måste (eller, alla måste väl inte, ingen måste) försöka hålla kvar något. Mat. Det vackraste hantverket av dem alla, det som kanske säger mest om varje människas särprägel.
Min mamma har alltid gjort egen sill till jul, påsk och midsommar. Det gör jag också numera, tillsammans med egen senap, egen glögg och eget bak. Men jag vill inte stoppa där. Till jul tänker jag grava lax, göra sylta och leverpastej. Nästa år kanske det blir mer. Det spelar ingen roll vad man gör, det här är ingen tävling, men blotta tanken på att sätta sig vid ett julbord med bara köpta produkter skrämmer mig. Jag älskar julen för att den handlar om familj och gemenskap, om kärlek och umgänge – i det har maten en större roll än kanske något annat. Julstök, julstress – för mig är det positiv stress, det handlar om att skapa trivsel och något vi alla kan njuta av. Inte om egoism. Inte om prylar eller status. Det går mycket djupare än så.
Men det är såklart inte bara julen. Förra året åkte jag till min då
93-åriga farmor för att lära mig göra kåldolmar. Jag hade aldrig gjort kåldolmar själv. Jag kände ingen som kunde göra kåldolmar. Det är en av mina favoriträtter, bland den mest genuina husmanskosten – och ingen vet längre hur man gör. Men det finns visst färdiga att köpa i frysdisken.
När jag började skriva det här inlägget tänkte jag kort sammanfatta varför jag vill lära mig laga mat. På riktigt. Varför jag vill att mina barn, om jag får några, ska få ett naturligt förhållande till vad de äter.
Det blev inte precis kort och knappast mycket klarare heller.
Men jag har funderat så mycket på det och mitt hjärta bultar så snabbt nu att jag inte riktigt kan bena ut mina tankar.
Mat som lagas från grunden lagas också med kärlek.
Det var kanske egentligen bara det.
Resorna närmar sig, Korpensäsongen är tillbaka från uppehåll men allsvenskan är slut för både damer och herrar (om man nu är himmelsblå eller... hm, LdB-vit - men det är man ju) och kalendern är så fulltecknad att jag fått stressömn. Skulle behövt vara i Tjörnarp och måla, borde fixa med vaccinering och inköp, men tid är tid och kärlek är kärlek så det blev en lugn helg i Abbekås med två kattungar, hemkokta kräftor och en husvaktande äkta make.
En sommar för fem år sedan satt jag i en lägenhet uppe på en backe i Olofström. Tapeterna var bruna och vita i typiskt sextiotalsmönster, tv:n var minst lika gammal och tog in ungefär lika många kanaler som när den köptes. Det fanns en liten kyl och en spis, det fanns en säng och hade man tur kunde mobilnätet ibland nå fram till telefonen. Jag sommarjobbade på Sydöstran, det var juli och det var varmt, jag kände ingen och hade ingen att umgås med. De flesta kvällar satt jag vid köksfönstret och rökte medan jag lyssnade på Mikael Wiehe, Eldkvarn och Magnus Lindberg, jag läste en lång rad böcker men minns inte längre vilka. 
Har jag nu skrivit ett långt inlägg om att ta matlagningen tillbaka till grunden är det väl inte mer än rätt att göra det på allvar.
Bill Bufords bok Hett, som jag precis avslutat, är en enda lång kärleksförklaring till så kallad slow food, ett uttryck som – självklart – föddes i Italien som motvikt till den ökande närvaron av snabbmat. Bill Buford ville lära sig matlagning från grunden, han ville förstå den, behärska den – Jan Gradvall använder ett citat i sin recension av boken som kanske säger allt: "I didn´t want this knowledge in order to be a professional; just to be more human". Buford menar helt enkelt att närheten till råvarorna, hantverket, känslan – är på väg att gå förlorad i en värld med mer och mer färdiglagad mat, halvfabrikat och global import som saknar säsonger. 
Mina två år som vegetarian under högstadie och gymnasie fick i princip två följder:
Det började med Spegeln. 90% av i Malmö visad kvalitetsfilm försvann i ett nafs, framtiden kändes dunkel med Astoria som enda ljusglimt för oss som inte har läggning åt storslagna effekter och explosioner på duken. Nu är också detta andningshål tilltäppt, ikväll blir Malmö en småstad som alla andra.
Gatflickans spaghetti, eller puttanesca, skapades enligt legenden av en fattig gatflicka som tog vad hon hade hemma och fick ihop en strålande rätt som vi hade till middag för första gången idag. Snabblagat, salt (det är viktigt med sälta, brukar min svärfar säga) och otroligt gott.
Det var sol. Inte brännande het, om man inte tror min make som svettades floder uppe vid taknocken - men så var han också närmare himlen. Min farmor var på strålande humör, träden var gröna, ja hela Ebbarp var grönt, korna hungriga som de brukar vara såhär års när nästan bara brännässlor och björnloka återstår att beta i hagen. Det var dessutom en historisk dag - för första gången på många år intogs middagen utomhus. Och vi åt grillat. Det har aldrig hänt förut. I över femtio år har vår släkt kommit till Tjörnarp - men ingen har någonsin tänt en grill. Det var en dag när det lilla röda huset visade sig från sin bästa sida, helt enkelt.
Kommen en tredjedel in i Bill Bufords älskvärda Hett - en amatörs äventyr som köksslav, pastabagare och slaktarlärling är jag nu, förutom konstant hungrig och upprymd, ganska säker på att Mario Batalis The Babbo Cookbook kommer att bli den första kokbok jag köper på engelska. Det går bara inte att låta bli.
I nya Elle Mat & Vin finns ett uppslag med Thaiskafferiet - allt du inte visste att du behövde (och ni undrar varför jag älskar denna tidning, bah!), vilket ju passar ypperligt då ska åka just till Thailand i slutet av september. 
Kan man inte höra dem nu, klapprande på sjöbottnen, springande från sten till sten? Ända sedan jag läste Barna i Bullerbyn första gången (det är, som ni förstår, ett tag sedan) har jag drömt om att fiska kräftor. Hela proceduren med nattliga burar, tidiga morgnar, kaffe i termos och kylig gryningsbris - ibland läser jag om bara just det kapitlet i boken för att hålla drömmen vid liv.
Inlägg
