Inga fler bjudningar på ett helt år

Det är jobbigt att fylla år. Inte för att man oundvikligen blir äldre (det är ärligt talat ganska trevligt), utan för att det leder till en väldig massa tungt arbete. I köket. Och, för min älskade make, ett hel del bärande med bord och stolar upp och ner från källaren.
Men alltså, det är grymt kul.
Att laga mat till andra.
På kalas nummer ett (släkten) lagade jag klassisk kreolsk kycklinggryta som min pappa tyckte var alldeles för stark men så är han också rätt mesig vad det gäller kryddor - min snart nittiofyraåriga farmor åt som bara den. Dessert: sommartårta på maräng, hallon och grädde med lemon curd.
Kalas nummer två, det minsta (svärföräldrar): gubbröra till förrätt, kalvfärsbiffar med svamp och portvin i, tillsammans med persiljestuvad potatis, syltad blomkål och ugnsbakade äpplen - och till dessert varm chokladbakelse med vaniljglass rullad i dels vit choklad och dels polkagris.
Så långt allt gott och väl.
Idag var det brunch (kompisar). "Inte en middag för vännerna, det blir för mycket jobb" tänkte jag och anade väl att brunchidén bara var ett sätt att lura mig själv.
Det var mer jobb än de andra två tillställningarna tillsammans.
Det var värt det.
På den köpta delen av buffén: a-fil, Philadelphiaost, italiensk salami, pastrami, prästost, avocado, tomat, rödlök, paprika, gurka, tomat-, äpple- och apelsinjuice, te och kaffe.
På den hemmagjorda fronten: müsli, bagels, grönsaksmuffins med fetaost i, fruktsallad med honungsyoghurt, löktarte med svamp och parmesanost, ugnsbakad brie med tomatsallad, bacon och scrambled eggs.
Nästa år ska jag anlita en cateringfirma.
Eller resa bort.
Äh, förresten. Det är trevligt att stå i centrum.