Grå grå grå grå Marie Lindberg

Alltså, jag hade verkligen inte tänkt kommentera Marie Lindberg och schlagerfestivalen. Jag hade verkligen inte tänkt lägga någon energi på det alls, inte tänkt reta upp mig eller fundera över det.
Men nu får det banne mig vara nog.
Svenska folket gillar käcka, glada losers som alltid har ett leende på lut och en ordinär framtoning, utan någon som helst spets eller ojämnhet. Svenskar gillar grå grå grå grå grå grå. Jag vet ju det. Jag har försökt att acceptera det (men inte respektera, absolut inte, nix). Så när Marie Lindberg gick vidare till schlagerfinal i lördags ryckte jag på axlarna och tänkte att ja, det var ju inte helt oväntat.
Marie Lindberg får gärna sjunga i schlagerfinalen för min del, det bryr jag mig inte ett dugg om.
Men.
Nu har det plötsligt börjat talas om "den största kvinnliga artisten Sverige fått fram sedan Lisorna Ekdahl och Miskovsky", jämförelser görs med Norah Jones och Joan Baez - nu är det nog! Är folk helt stendöva? Eller åtminstone tondöva? Kan de inte heller engelska och har därför sympatier med denna lärarinna "från ingenstans" (please!) som om gud är mild åtminstone inte undervisar i några främmande språk.
Värst av alla uttalanden kanske ändå kommer från hennes skivproducent Patrik Frisk:
– Jag försöker förfina det hon är bra på och behålla hennes jordnära känsla. Hon har ett helt annat sätt att skriva låtar än en vanlig svensk.
Vanlig svensk? Vad tusan innebär det? Alla vi som inte skriver låtar? Alla de som skriver låtar och faktiskt har talang?
Och - är inte hela grunden till Marie Lindbergs framgång just att hon är "vanlig svensk".
"Vanlig svensk", vilket uttryck förresten. Jag mår illa.