I flera år har jag undrat vilka idioter det är som köper usel musik. Nu menar jag inte sådan musik jag förvisso på många sätt tycker är usel men som egentligen kanske mest handlar om att det inte är min kopp te. Alltså... Justin Timberlake, Nelly Furtado och sådant. Nej nej, jag vill inte se ner på någons tycke och smak. Men ändå. Celine Dion. James Blunt. Il Divo. Borde vi inte alla kunna vara överens om att det är ren skit? Uppenbarligen säljer skit som smör i solsken, och det är just det jag länge undrat över. Vem är alla dessa människor som tycker Il Divo är så bra att de måste äga en platta? Var är de? Varför?
Förra helgen i Göteborg, till och med innan första ölen, kom en arbetskamrat ut ur garderoben. Hans kärlek till James Blunt är känd sedan ett tag ("Goodbye my lover" måste ärligt talat vara bland det tråkigaste som någonsin getts ut på singel), men då, medan regnet strilade mot våra huvuden, kom den verkliga bomben. Il Divo. Han har alla Il Divos skivor. Han älskar Il Divo. Jag trodde att jag skulle dö på fläcken.
Men nu slipper jag i alla fall att undra. Jag kan rikta mitt förakt mot ett verkligt ansikte.
Eller åtminstone skratta gott åt honom i mjugg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag säger bara: Celine Dion, Mariah Carey och TONI BRAXTON! James Blunt kan få vara med i klubben för det gör ont i mina öron när jag hör hans skitlåt!
Mycket kan jag stå ut med (lååångt mycket mer än du...), men vid James Blunt går bannemig smärtgränsen. Både jag och J byter obarmhärtigt kanal, hur mycket styvdottern än bönar och ber (och hotar).
Men vem sjutton är Il Divo!?!
Skicka en kommentar