Gott Nytt

Jag stod med mitt glas, fyllt med champagne – eller mousserande vin. Ensam på balkongen i två sekunder, inifrån hördes Jussi Björling och jag hann tänka på både vilka prettopoäng jag just inkasserat och hur glad jag var att jag just där, just då, hörde just Jussi Björling. I havet speglades ljusen från fasaderna, från fyrarna, från båtarna och det var vindstilla, livet var stilla. Det är i sådana ögonblick melankolin får fritt spelrum om man nu har en fallenhet för just det.
Vi var precis i begrepp att välkomna 2009.
Jag var precis i begrepp att lämna 2008.
Jag tänkte på det som varit. Jag tänkte på det som var. På vänner, på familj, på det som hänt dem och det som hänt mig. Jag tänkte att livet alltid överraskar, att det tvingar en till saker man inte trodde man var förmögen till. Förutsättningar ändras, man anpassar sig, man berättar eller håller inne, man älskar och håller tillbaka. Beroende på.
Jag stod där och kände vågorna skvalpa mot kajen samtidigt som vinet skvalpade i glaset, i två sekunder stod jag där och lät livet skölja över mig med alla dess förväntningar, alla dess drömmar, kärlekar, vänskap och avsked – så höjde jag glaset, tittade mot staden som är min och såg fyrverkerier skjuta mot höjden samtidigt som en unison lyckönskan flög genom luften, ett gemensamt förlåt, ett samtidigt låt oss börja om. En universal kärlek, en logisk förhoppning.
Så kom resten av herrskapet ut och ögonblicket dog.
Medan ett nytt år tog sin början.