In Sweden we call it a kick

Eftersom jag för tillfället inte har lust med några djuplodande åsiktsutgjutelser, så får det bli vad Halvar brukar kallar för kickskrivning. Det är en rolig form av skrivande. Och, i alla fall i Halvars version, en rolig form av läsande.

***

Boken om Jussi Björling rör sig obönhörligt mot slutet, när hjärtat viker. Jag lade mig i badet för att avsluta det hela värdigt, med ett urval av hans arior från fyrtio- och femtiotalen på hög volym i stereon. Han har verkligen en underbar röst, Jussi Björling - och för mig, vars operaintresse knappt ens lämnat startblocken, är det verkligen som att öppna dörren till en helt ny värld. Så mycket känslor - storslagna, tidlösa, bombastiska - med samtidigt finlemmade och mjuka. För mig har Jussi Björling aldrig varit mer än Till havs och opera aldrig mer än några skrigehönor som får spegelglasen att spricka (jag kom aldrig längre i min uppfattning än till Madame Castafiore i Tintin-böckerna), men jag känner nu att mitt hjärta veknar så till den milda grad att jag förbannar de dryga trettio år som gick innan jag förstod vad det handlar om.

***

I enlighet med denna insikt bevistade jag och R. igår våra livs blott andra operaföreställning. Efter Aida, som vi såg ifjol, var det dags för Verdis berömda La Traviata. Kelly Kaduce, som spelade den kvinnliga huvudrollen, var inget annat än fantastisk - så otroligt kraftfull i rösten och med ett imponerande dramatiskt uttryck i sitt agerande. La Traviata (för den okunnige kan jag avslöja att det är denna opera som figurerar i Pretty woman...) fångade verkligen den sista, skeptiska delen av mig i sitt nät och tvingade mig på knä inför denna konstform, så stark och berörande. Jag tycker dessutom att det är väldigt trevligt att få tillfälle att besöka Stadsteatern (jag vet att den heter Operan och att Hipp heter Stadsteatern, men jag är en gammal hund nu och sitter när jag vill), jag tycker mycket om atmosfären där (invändigt).

***

Presentkortet på Bokus, som jag fick av min älskade svägerska i födelsedagspresent, är nu utnyttjat efter några tekniska om och men. Barack Obama: Min far hade en dröm (nästa bokcirkelsläsning), Kjell Östberg: I takt med tiden (Olof Palme 1927-1969) och Richard Yates: Revolutionary road blev skörden som under de återstående kalla vintermånaderna ska värma ett mörkt och fattigt hjärta.

***

Det räcker med ett ögonblicks solsken för att jag ska känna doften av gräs som förtvivlat försöker resa sig genom vätan, höra de första ropen från MFF-klackens marsch mot Stadion och känna värmen mot händerna från kaffe i plastmugg. April närmar sig. Vem ska ersätta Ola Toivonen? Bör vi inte ha en ny målvakt? Är det inte dags att flytta ner Daniel till mittbackspositionen? De allsvenska nerverna börjar dallra.

***

I lördags hade vi en återföreningsträff med elva gamla flicklagsspelare plus tränare som varade i tolv timmar. Det var en kväll och en natt av skratt, gamla filmer från läger och cuper, bevingade ord, foton och historier från förr. Under de tio år jag spelade i himmelsblått samlade jag på mig så många minnen, nästan alla av ljusaste slag, som formade min uppväxt och min person. Det var en underbar tid med underbara människor, lagsport i dess vackraste form. Jag gissar att mycket är internt av slaget man-måste-ha-varit-där, men jag tror att det finns en bok där någonstans ändå. En tjock en.

***

Januari och februari är på många sätt månader av grå tristess och en verklighet på paus. Det är då planerna för förändring har sina starkaste förutsättningar att födas. Följaktligen har vi nu äntligen gjort slag i saken och beställt en ny soffa, som ersätter den vinröda, nötta, sönderslitna skinnsoffa som aldrig var menad att stanna i hemmet mer än ett par månader. Vi har haft den i fem år. Nu måste vi måla om vardagsrummet. Förändring!

***

Att hylla Offside börjar kanske bli tjatigt, men senaste numret - med tema Proffsliv - är på alla sätt eminent.

***

Min farmor är mycket dålig. Det hade krävts mer än ett par rader för att beskriva mina känslor inför detta, men det finns inget annat att göra än att konstatera faktum; den 96:e födelsedagen är bara två månader bort och hon har till slut kommit ikapp sin ålder. Inte oväntat. Men det gör det inte lättare att hantera hennes tårar när hon sitter mittemot mig och önskar att allt ska få en ände. Flyg bort, farmor. Flyg dit ingen smärta finns och påta i dina rabatter i himmelens Tjörnarp. Eller stanna och känn min hand mot din kind i ett tafatt försök att förklara min kärlek.